kucke-li-lo

Senaste inläggen

Av Li-Lo - 14 november 2014 11:05

  

och gör det inte det, så får man väl klara sig ändå bäst man kan.


Men en del saker tycks faktiskt bli lite bättre, lösa sig, ge med sig eller liksom försvinna.

Försvunnit har äntligen de sista spåren av fasad- och takjobbarkillegubbarna.


Äntligen, så kan jag öppna alla fönster, jag kan se ut, åt alla håll, jag kan ha min balkondörr öppen utan att riskera att någon synnerligen ovälkommen katt eller annan varelse rantar runt i mitt hem.

Här gäller verkligen, man vet inte vad man har förrän man saknar det, Fy Fabian vad jobbigt detta har varit.

Frisk luft är verkligen underbart!


Något som inte kanske precis blivit bättre är det här ontet jag dras med. Men igår var jag i alla fall och röntgade mina höfter och gjorde ultraljud. Det sistnämnda visade att jag har ett inflammerat muskelfäste vid sittbenet på vänster sida och en inflammerad slemsäck i höften på höger. Det är faktiskt med andra ord inte så konstigt att jag vaggar omkring som en liten anka!




Så nu får vi se om min härliga husläkare har något smart att ordinera för att få bort eländet. Själv föreslog jag ett rumpimplantat, för att få något mjukt och skönt att sitta på om det inte ger sig.

  Lite så??


Min tanke är att de är experter på detta i Brasilien, så en remiss dit, ta med honom som konsluterande läkare och framför allt som frambärare av drinkar de tre-fyra veckor jag förmodar att jag blir tvungen att ligga på mage i en solsäng innan jag åker hem!



  Kanske här?



Stor-sonen har varit utan illegala substanser i snart fyra månader och känns lovande stabil, så jag och alla andra håller tummarna (och ibland andan) för att det ska fortsätta så. Det är härligt att träffa honom nuförtiden, glad, trevlig, snäll och full av framtidstro.



Bortbo-sonen har haft det lite tufft, men kämpar på. Tyvärr fungerade inte samarbetet med tjejen han filmade åt längre och ännu mer tyvärr när han sagt upp sig för att göra det på heltid. Nu stämplar han och har lite vikariat, men jag tror han hittar ett nytt jobb snart.



Att vintern inte försvunnit, men däremot låtit bli att visa sitt vita kalla nylle, det är jag verkligen hjärtinnerligt glad för. Vill faktiskt inte tänka på hur det kommer bli i halkan med de här jädrans problemen…

Just idag, har ju även arbetsveckan så gott som försvunnit, vilket inte heller stör mig nämnvärt.


                           Pussen då    samt en härlig helg!




ANNONS
ANNONS
Av Li-Lo - 3 november 2014 11:09


Av någon anledning, blir de fler och fler, mysteriet ter sig mer och mer obegripligt för de inblandade.


 

Bloggens reporter LiLo har fått en exklusiv intervju med den hårdaste drabbade, Lottelis (inte hennes riktiga namn)

Vi ska försöka reda ut frågtecknen och tillsammans leta efter en förklaring till det till synes oförklarliga som händer i Stockholmsförorten, här kallas Bulleträsket.

Lottelis berättar:

-          Det har kommit smygande, jag kan inte säga exakt när det började. Det är som ett svart hål utan botten som bara slukar den. När det pågått ett tag, trodde jag att det i alla fall inte skulle bli värre, men nu känns det som om det inte finns något slut.


 

Vår reporter försöker få fram några frågor, men ”Lottelis” börjar flacka med de gröna ögonen, hon drar fingrarna genom det korta röda håret och får helt enkelt något uppgivet över hela sin uppenbarelse.


-Jag vet snart inte längre, det känns hopplöst. Hur jag än gör blir det inte bättre. Den tar helt enkelt slut, jag ger snart upp. Det blir bara mindre och mindre av den, förut drabbades jag mestadels på morgonen, men nu händer det att den försvinner spårlöst i princip när som helst.


Vår reporter lämnar ”Lottelis” stående under sin köksfläkt, med en cigarett rykande i askfatet och blicken fäst i fjärran.

Bloggens reporter inser att trots denna starka djupintervju, kommer vi troligen inte få ett svar på vad det är som händer i Bulleträsket.


Hur kan den försvinna, vart tar den vägen och varför eskalerar detta?

All den tid, som varje morgon utan att lämna ett spår försvinner från ”Lottelis”, trots hennes tappra försök att få den att räcka till.

Kommer hon i framtiden inte hinna lägga sig att sova, för att hinna med det hon ska innan det är dags att bege sig till arbetet?

Frågorna är många och det mest skrämmande är, att hon märker hur det på senaste även försvunnit tid på samma oförklarliga vis, även mitt på dagen, kvällen eller natten. ”Lottelis” nämnde även i förtroende för mig, att hon misstänker att det även naggas tid av själva livet och uttryckte en stark oro för att den inte alls kommer att räcka till i slutändan.


LiLo

er grävande reporter i verkligheten








Av Li-Lo - 29 oktober 2014 12:36


Då tänker jag inte i första hand på rynkor, skrynklor och gråaktig hud eller inte ens på min vikt!


 

Nej, jag tänker på, att en del saker glömmer jag aldrig och jag kan vara otroligt envis och rent av fånigt orubblig när det gäller vissa grejer.

Jag antar att min envishet inte påverkar nämnvärt, men jag framhärdar med min bojkott av vissa butiker i alla fall.

Har man varit korkad, otrevlig, snål eller på något annat sätt lockat fram elefanten i mig, så kan jag vara rent otroligt enveten.


Butikskedjan Kicks:

Har haft eller har otroligt fånig TV-reklam som framställer kvinnor som idiotiska våp, vars tillvaro rasar samman om en parfymflaska går i kras. Det är flera år sedan de började med den, men jag är fortfarande nästintill orubblig, kanske slunkit någon enstaka gång sedan dess, om jag letat efter något speciellt som jag inte kunnat hitta någon annanstans.


Tobakisten med godis i vårat centrum:

Som har hur mycket tillbehör som helst för att utöva rökning av illegala berusningsmedel på disken, bredvid disken, samt lite här och där i butiken. Dit går jag inte!


 


Godisbutiken på Drottninggatan:

Som sålde de små gratispaketen med cig, man skulle få på köpet om man köpte ett stort.

I samma butik gick jag desperat in för att leta efter en speciell sorts tuggummi som maken hade svårt att leva utan. De fanns där, jag bad om två paket då de kunde vara svåra att hitta ibland. Idioten begärde 54 kronor!  Det blev ingen affär, varpå han ilsket säger: ”Jaa, vill man inte ha hjälp så!”

Ska jag vara riktigt ärlig så spottar jag på gatan nästan varje gång jag passerar den butiken.

De har även fullt av klagomål på fusk med smågodisvikter, gamla varor o.s.v på nätet. Butiken är den första på hand om man går från T-centralen mot Gamla stan.


Lite längre fram på samma gata:

Där låg tidigare en butik, som hade fina smycken, sjalar och annat smått. Jag hittade en jättefin sjal där, som hängde ute och hade blivit lite solkig av händer, väder och vind. Gick in och frågade om de hade några inne, som inte såg ut så där. Det fanns inte och jag frågade hur mycket billigare de sålde den lortiga sjalen. Att bli mer eller mindre utskälld och få veta att de är så de blir när de hänger utomhus, var inte det svar jag väntade mig. Ingen fot innanför de dörrarna igen!


I mitt centrum finn det en liten guldsmedsbutik:

Jag är verkligen inte den som har något emot att bli lite flirtad med, jag tycker det är ett roligt inslag i vardagen, att få det som bonus om man ändå handlar något.

Men… att vara inlåst i en butik med en man som tokflirtar, förhör sig om min ålder och civilstatus, undrar var och hur jag bor och erbjuder sig att tillverka ett par örhängen till bara mig. Creepy och inga fler besök där!


Det är lite konstigt, för jag är ju i grund och botten en ganska förlåtande personlighet, men nånstans därinne, finns den här elefantgenen, som inte låter mig glömma!


Men den gör ju också, att jag inte glömmer ER, mina kära men få goa läsare.



                             Pussen då   !






Av Li-Lo - 27 oktober 2014 13:55


Verkar det som om saker och ting inte var så farliga, skadliga och krångliga som nu?


Då var jag liten, faktiskt ganska pytteliten till att börja med.

Föräldrarna köpte ett hus, precis innan jag fyllde ett år.

De tog med sig de fyra andra ungarna som bott med dem i lägenheten i Bagis också.

Huset ligger precis vid sjön Drevviken i Tyresö. Hur de fick tid över att ta med oss ut på klämmiga vinteraktiviteter redan den första vintern funderar jag över.

Men bevisligen fanns den tiden.


 


Här tramsades inte med specialdesignad utrustning för att bära omkring på barn inte! Ner med ungen och ut på isen bara.

(Inte undra på att jag fick, enligt sönerna, ”små krumma ben”)


Tydligen hände det att den äldre brodern inte orkade gå, fast han kunde. Då valde de en annan lösning. Själv kunde jag nog inte gå då, även om det ser ut som om jag skulle behövt lite motion, vilka kinder!


 

På sommaren släpades man också iväg. Då skulle det tältas gudbevars! (Tältas, inte campas, det gjorde man nog inte förrän sen, när färgerna kom?)

Ungen satte man på gräsmattan och hoppades (?) att hon skulle vara kvar när man kom tillbaka.

 


Ibland fick vi vara inomhus.


 

Det var tydligen inte så gott om plats därinne, eftersom vi alla ville vara på samma ställe? (och inte hade jag lärt mig gå heller, hullet finns kvar)


Några vintrar senare, hade de tydligen fått råd att köpa skidor.


 

Till nästan alla, jag blev visst utan, men verkar inte ledsen för det. Nästa år kanske någon vuxit ifrån sina, så då kanske jag fick åka? Vi åkte i slänten på tomten, pappa byggde en sån där ”start-ramp” som de har när de hoppar med skidor, ja jäklar va man tyckte det var en lång backe.



Den gick även att åka ”bob” i, pulkorna hade inte heller kommit ännu, de kanske också väntade på färgtiden?

Vi åkte även på någon slags TV-rutor av plexiglas, de gick fort.

Bobbanan, skid- och kälkbacken slutade PÅ VÄGEN! Det var allt tur att det inte kom så mycket trafik, för det var inte alltid man lyckades med att bromsa eller svänga som man tänkt!

Men det gick bra, ingen blev påkörd, bussen som gick typ varannan timme, hade chaufförer som visste att vi brukade komma farande!



Jaja, men sen kom färgerna och livet blev så mycket svårare och farligare för oss alla?


                          Pussen då   !



Av Li-Lo - 22 oktober 2014 11:18


Det gör det ju.
Faktiskt allt möjligt.


På ena sidan av min lägenhet, kan man numera …

Öppna fönster!!


 

Det känns som en rent ofattbar lyx!

Även om det under dagtid marscherar jobbarkillegubbar fram och tillbaka utanför, så är det en underbar känsla, att kunna byta ut gammal luft, som jag haft därinne sen i juli, mot frisk härlig höstluft.


Det är också roligare att laga mat, och mat är roligare att äta tillsammans, så det hänger folk vid matbordet lite då och då, alltsomoftast.


 

Här har vi Stor-sonen med en av sina bästa vänner, de är lika gulliga tillsammans som när de var i 4-5 årsåldern, delar glädje och sorg!


En annan dag kom en av mina veggo-vänner, jag lagade en indiskinspirerad middag, med härliga smaker, dofter och färger.


 



Jag har städat en del, sen de började närma sig att bli klara med fasadjobbet.


I kylen hittade jag en jättelång, helt bortglömd marsipancigarr från Bräutigams fabrik, som ligger nära där min släkt bor på Västkusten.


 

En annan dag, samlade jag ihop och gjorde ren de läsglasögon jag råkade hitta lite här och där, de hamnade sen i ett uppsamlingsheat på bordet…


 


Det gäller att samla på sig, för syns skull!



Ont i ändalykten har jag fortfarande, men annars är det prima liv. Stor-sonen är som han ska (ja, ni fattar, ni som hängt med ett tag)


Bortbo-sonen har fattat beslut som inte visade sig vara så bra, men sakta men säkert reder det ut sig det också.


På det stora hela, tänker jag att det ska bli ett bra avslut på det här året, det började prima, jag var full av optimism om ni minns?


Sen kan jag nog tycka ett det blev en ganska rejäl dipp och det har varit tungt av olika skäl ganska länge ett tag.


Men nu, friska vindar, nya tag och jävlaranamma – nu kör vi så det ryker året ut!! 

(eller i alla fall har lite lagom hopp om framtiden?)


                                  Pussen då    !





Av Li-Lo - 7 oktober 2014 12:01

 Men min blogg ligger i verkligen i malpåse och bidar sin tid.

Kanske kommer den försvinna, eller nää den kommer ligga kvar, för det är min elektroniska dagbok som jag har ganska kul med. Eller i alla fall har haft.

Just nu är det så förbannat mycket annat som tar tid, energi och ork.

Jag har haft ont sedan början av augusti, jag kan fortfarande inte sitta längre stunder på en vanlig stol, ett buss- eller tunnelbanesäte utan att det gör ont i arslet mitt.

I och med att jag överkompenserat när det gjort ont, har jag fått jätteont i höften på andra sidan. Min sjukgymnast har gett upp och jag petar nu i mej inflammationshämmande tre gånger om dagen.


Att stötta tre olika män med tre olika behov, tar resten av min kraft.


Men jag har inte slutat tycka om er, ni som följt mig på bloggandets, i mitt fall smala väg, ni har plats i mitt    for ever, jag lovar!


                          Pussen då   !

Av Li-Lo - 9 september 2014 12:53


I fredags var jag hos sjukgymnasten, den här gången testade hon detta.


 

Och jag måste säga, att det verkar funka bra. Som en trevlig bieffekt har även min konstant eländiga fot känts bättre sedan dess, men jag fick även huvudvärk som en mindre trevlig sådan.


Jo just det, jag skulle strosa lite, då jag var lite tidig till sjukgymnasten. Passerade en bänk, där jag såg en person jag kände igen till utseendet, då jag just läst en bok hon skrivit.


 

Den boken berörde mig mycket och jag kände att jag ville tala om det för henne, så jag gick fram och talade om det. Vi hade en kort, men nära och varm pratstund som avslutades med en kram, kändes fint!


Ibland är det underbart att våga saker.

Min Bortbo-son, jaa han har vågat ett jättesprång.


För att kunna ägna sig åt det som gör honom glad, det han mår bra av och trivs med har han sagt upp ett fast jobb.

Det har inte varit ett lätt beslut och han har velat hit och dit, men jag har stöttat honom och tycker han valt rätt.

Nu kan han filma så det står härliga till och de har många stora och spännande saker på gång.


Själv vågade jag detta språng i helgen, joo, det är minsann LiLo som klättrar på badstegen, brodern solar, men hoppade i han också till sist.


 

En trevlig helg har jag haft, hos bror och svägerska på deras lantställe.


 


Vi slurpade i oss kräftor på fredagen, första för mig i år, men tänk, jag tycker faktiskt inte alls så mycket om dem längre!


Jag fick även chansen att plocka lite chili, en del av mina bortadopterade plantor bor där på verandan och några i grannens växthus.


 


Ljuvligt att återse de små liven!

Såna här goda drinkar fick vi på lördagen av mig, innan vi grillade och njöt av att kunna sitta ute ännu en kväll.


 

Campari och apelsinjuice, vackert och gott!


På söndagen passade svägerskan och jag på att förlusta oss ännu lite till: Sorunda skördemarknad!

Där köpte vi nyupptagen potatis, nybakt börd och nyslungad honung, samt möljade i oss varsin varmkorv med bröd.

En härlig helg på det stora hela och som grädde på det moset, tog jag en ledig dag igår, som jag bara skrotade bort på ingenting, så himla skönt!



                          Pussen då   !








Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se