(eller väck inte den björn som sover)
Om jag bara varit klok nog att ta till mig det ordspråket!

I min ungdom, då jag arbetade som postiljon i det kungliga postverket, var det tidiga mornar som gällde.  06.00 förväntades jag infinna mig på arbetet. Helst pigg och rask därtill.

Men som sagt.

Jag var ung.
Det var faktiskt inte alltid mina nattliga aktiviteter präglades av välbehövlig vila.

Alltså kunde jag vara ini döden trött när min jättemoderna väckarklocka började väsnas.
(den var vidrigt senapsgul och ändrade klockslag genom att det ganska högljutt fälldes ner nya siffror, ungefär som såna där poängtavlor man ser ibland)

 
Jag hade även en vanlig uppdragbar typ som slamrade högljutt.
Men tydligen visste mitt undermedvetna helt klart att jag inte alltid var färdigsoven.

Då kom den, likt de brev jag senare förväntades dela ut.
Drömmen.
Stackars trötta lilla LiLo drömde att hon ägde väckerianordningar som var helt omöjliga att få tyst på.
Jag drömde massor av olika varianter.

Att jag la dem under gigantiska berg av kuddar.

Att jag slängde dem i djupa vatten
De plockades isär intill det inte fanns en endaste del som satt ihop med någon annan.
Yxor och hammare bankade på dem tills de splittrades i molekyler.

Otroligt stressande drömmar.
Men se det brydde sig inte min hjärna om. Den tyckte jag att skulle sova, även om sömnen under sådana omständigheter knappast är av det vederkvickande slaget.

Sen tog de drömmarna slut, jag har inte drömt så på flera, flera år. Skönt!

Igår var det sent i säng, välbehövlig vila fick stå tillbaka för trevligare saker.

Dum som jag kan vara, berättar jag om denna dröm innan jag till slut kommer i säng.

Och alltså, jaa i morse hälsade den på igen, fast i modern form!

Hur jag än drog, petade, tryckte på min mobilskärm fick jag inte tyst på eländet.

Rensade appar och plockade ur batteri.

Ändå lät det!

Så kan det gå, sa kärringen och kände sig modern och uppdaterad (i alla fall i drömmanas värld!)

                            Pussen då   !

Jag har en migränattack och det är tamejfan inte alls samma sak som att ha ont i huvudet.

Så här känns det för mig, de tack och lov få gånger jag numera får en attack:

Vaknar och försöker röra på skallen.
Om man skulle tänka sig att huvudet var en torktumlare, en som var full av fotbollsskor med dobbar, som rumlade runt där inne, så tror jag att man kommer rätt nära.
Samtidigt som det stramar i ansiktet, bultar i ena tinningen och känns lite som om ögat på samma sida är något för stort och inte riktigt för plats i hålan.
Fast ändå vill jag helst inte inte öppna det.
Nacken är både stel och spänd. Huden på armarna och i ansiktet är fulla av obehagliga krypningar som samtidigt ger rysningar i hela kroppen-
Magen böljar som ett sädesfält, illamåendet ger massor av luft i magen som kommer ut på de mest ocharmerande sätt.
I värsta fall ger magen upp och du kräks och eller får diarré.

Sova går inte, men upp orkar du helt enkelt inte gå, för då sätter tumlaren igång och dobbarna dunkar mot din hjärna.
Det tar till och med emot att ta dig upp ur sängen för att få i dig den starka tabletten som ger lite lindring.
Du ligger kvar i landet mellan sömn och vakenhet, märkliga syner och tankar, som känns på gränsen till obehagliga och förnimmelser av din kropp, som inte känns igen, vet inte riktigt var armar och ben befinner sig.

Men trots dobbarna och allt det andra masar du dig till slut upp ur sängen och petar i dig tabletten/nässprayet eller vad du har.
Har du tur och kan tåla de munsönderfallande tabletterna så kanske du bara glider ner under täcket igen. Har du otur och bara tål vanliga tabletter får dunkandet dig att i värsta fall spy upp de svindyra tabletterna, vilket ökar din puls och dunkandet i tinningen blir etter värre.

Men ett nytt försök och ner i sängen och kanske lite sömn.
Värken är inte borta, den har mildrats, men som van migränare, vet du att den faan lurar i en eller två eller fler dagar innan du kan känna dig säker igen. Men nu någon tagit ut de skorna ur tumlaren och ersatt dem med små barnskor, som då och då knackar till. Men alla som som har barn, vet hur fort de där små gulleskorna förvandlas till båtar som fyller hallen! Precis samma sak kan hända här...

Du är dessutom helt matt kroppen och konstigt nog sugen på salta saker, helst onyttiga som chips, pommes och salt godis, nästan som en bakfylla. (Detta har jag hört från fler andra som har migrän, så något kemiskt måste det väl vara?)

Så neej, jag har inte "ont i huvudet" jag har migrän.

Ändå är jag inte hårt drabbad, det finns de som har det mycket, mycket värre under sina attacker och som har dem mycket, mycket oftare.
Tror inte de heller tycker att de "har ont i huvudet"...

Pussen då    !

Att jag faktiskt slutförde projektet.

Trotsat min fix-lexi och gjort om ett par gamla härligt hållbara kökspallar från början till slut.

Mina pallar, som jag haft så länge, länge. Den ena tror jag faktiskt jag köpte när jag var ute och sprang som postiljon på Söder och släpade med mig tillbaka från min tur. Den andra har jag ingen aning om ifall jag köpt eller ärvt.

De är stadiga, stabila och kändes helt fel att göra sig av med.

Så jag bestämde mig för att helt enkelt ge dem en ny look.

På vägen har jag lärt mig, att även om man tror att det inte sprider sig, så gör det visst så, när man spraymålar inomhus. Det sprider sig långt, mycket mycket längre än man föreställer sig.

Men som tur var, verkar det inte fästa direkt på varken golv eller spis, och har gått att torka bort.

För övrigt känner jag bara hur glad jag är över att få in mer färg i mitt vardagsrum. Det känns så mycket mer JAG när det är varma (joo, grönt kan visst kännas som en varm färg) och många färger runt mig.

Vitt och fräscht är verkligen ingenting för mig. Varmt, mycket färg och ombonat ska det vara. När soffan kommer om någon vecka, hoppas jag att jag är klar med de andra delarna av allt pysslande.

Jag fick lite panik, när jag inte kunde lista ut, hur man skulle fästa luckorna på de nya hyllorna, men jag har väl ändå världens bästa vänner.

Fina C kom till undsättning och såg till luckorna kom på plats i hyllan och sen kröp vi tillsammans runt och la balkonggolv.

Som belöning fick jäntan pilsner och pizza på ett av de lokala haken, ett jag inte besökt på säkert 10 år och nu när jag gick dit igen, undrar jag varför. Supergod pizza, mysigt och jättetrevlig man som driver stället!

Min balkong!

Jag kan inte fatta att jag fick leva utan den, hela förra sommaren. Måtte detta aldrig hända mig igen.

Nu har jag ett så vackert golv på den och snart, snart kommer möblerna samt lite mer blommor och blader att ta plats därute och förstås självaste LiLo och förhoppningsvis många goda vänner.

I min förort blommar körsbärsträden, så jag tänker inte ranta till Kungsan för att titta på deras blommor, jag är lokalpatriot och nöjer mig med de vi har hemmavid!

Vill man se nåt annat grant, kan man ju titta på mitt nya, rödare än rödast hår...

Pussen då     !

Greja och ordna hemmavid.

Måla om och tapetsera.

Det finns de som älskar det.

Själv har jag fix-lexi.

Kan verkligen inte känna att det är något jag kan, tycker är roligt eller inspirerande.

Säg spackla till mig och jag känner tårarna tränga fram.

Föreslå att lite lättvindigt att jag ska tapetsera om och min mage knyter sig i ångest.

Hyresrätt är det optimala för en person som jag. Skulle jag vilja ha något gjort, ringerliringer jag och beställer.

Tyvärr har hyresvärden inte möbler.

Nyligen fick jag lite extra pengar. Fadern tyckte det var synd att de skulle ligga på hyllor i banken och samla damm och gav alla oss ungar en dusör var!

Jag bestämde mig för att äntligen göra mig av med min tsunami-soffa. Den heter inte så för att den är så mjuk och skvalpig, utan för att jag köpte den för pengar jag tjänade när jag tokjobbade under den hemska katastrofen.

Den soffan är ordentligt nedsutten och tjaa, åren har gått sen dess och tanten vill ha en annan bekvämlighet numera.

En dag på IKEA blev det med bästa C som fantastiskt sällskap. Upptäkten att man kan börja med en macka och en god öl innan man börjar ränna runt, gjorde det faktiskt lite, lite roligare.

Men tänk!  Jag som bestämt mig för att köpa en röd soffa med schäslong, valde i stället en grön utan!

Fast med en fotpall till, som jag kan slänga upp de små knubbiga på.

Sen valde jag ny bokhylla/plats för tv:n slog till med ny golvtrall på balkongen också.

Imorron kommer allt utom soffan. Nu genomsöker jag omsorgsfullt hela skallen för att vara väl förberedd med svordomar, vilka jag är bergsäker på att jag kommer att behöva när jag ska montera dessa hyllor.

Men, inte nog med att jag köpt saker!

Jag har också startat projektet ”göraomgamlapallar” som jag haft i evigheter, ni vet, såna där gamla stadiga kökspallar med fyrkantig sits. Dessa ska få sina ben målade och sen håller jag på med en grej till deras sitsar. Jaa alltså, jag tror att det kommer att bli bra, men lovar att dela med mig sen, om det blir klart.

Balkongbordet jag köpte begagnat för flera år sedan, det har jag faktiskt redan slipat och oljat, fatta!

Håller min -lexi på att gå över? Kommer nästa inlägg att handla om när jag river ner mina köksluckor och lackerar om dom????

Spänningen är olidlig...

                        Trevlig helg och Pussen då   !

plötsligt inser vissa saker, kan man bli rätt förvirrad.

Just nu är det lite så för mig.

På något vis, inser jag nu, har jag nog alltid känt ett slags utanförskap. För det mesta ett positivt sådant, alltså jag har tyckt att min familj var lite speciell, fast på ett bra sätt.

Eller snarare känt att mina värderingar, mitt vardagsliv, min uppfostran, inte alltid varit helt lik de som funnits i min närhet.

Även om jag vuxit upp i en kärnfamilj.

Så har det funnits personer i och utanför kärnan, som alltid gjort att jag känt att vår kärnfamilj varit, jaa, lite udda.

Lite ovanlig.

De flesta andra hade inte pappor som vuxit upp på cirkus och varit förälskade i en kinesisk flicka i tolvårsåldern.

Deras pappor hade inte klappat lejon, uppträtt som clowner när de var tre år eller rest runt i norra Europa sen barnsben.

Även om min farmor inte längre fanns, visste jag att hennes ursprung var italienskt, något jag tror präglat hennes sätt att uppfostra pappa.

Alltså, min pappa är Stockholmare, det var ju där han bodde på vintrarna.

Min mamma var Söderböna, men hennes mamma kom från Finland. Hon hade nog värderingar och tankar om uppfostran, som inte alltid stämde med de gängse i Sverige, har jag förstått.

De andra kärnfamiljerna runt mig, de hade inte två stora syskon som var pappans.

Ett som han själv tagit hand om, även under de åren när kriget rasade i Europa och han fick bo på Gotland för att ligga i beredskap, så att inte den lede ryssen skulle anfalla.

Eller en syster, som var gift och hade en jänta, som jag var moster åt från två års ålder.

Det såg helt enkelt inte ut så då.

Andra hade också föräldrar med små företag.

Men de bodde inte i samma hus som firman och hade inte personal från Holland, Tjeckoslovakien, Finland, USA, Sverige med mera som fanns där i källaren när man kom hem från skolan. Personer med andra tankesätt, andra värderingar och mycket värme att ge en liten unge. De var som extra morbröder och mostrar kan man kanske säga. 

Vi hade allt det där. Det och mycket som jag upplevde att andra inte hade.

Andras pappor sydde oftast inte tält som monterades på en släpvagn, för att hela familjen skulle släpas runt i Europa på campingsemester. Eller hade en morbror som gick och lade sig hos sin björn, för att slippa frugans vrede när han tagit ett glas för mycket.

Förresten hade inte andra mammor från arbetarklassbakgrund som talade engelska, franska och tyska heller. Och som redan på 50-talet stenhårt alltid höll på barnens rätt och vägrade i alla lägen att använda våld mot barn.

Kanske hade andra mycket annat som vi saknade, men det märkte jag inte då och har inte märkt nu heller.

Vad jag egentligen ville få sagt, är att detta, denna uppväxt säkert har påverkat mig, så att jag sällan haft svårt att trivas med personer av olika ursprung, med olika sätt att leva och tänka.

Det är något, jag är synnerligen tacksam för.

Dessutom, var vi ju faktiskt helt otroligt vackra!

 ...redan 1972 när fadern fyllde 50 år!

                      Pussen då   !

En extra   till Ama både för att hon varit krasslig och för att hon tjatat, tjatat och tjatat till den milda grad på mig... Du ser, det lönar sig!

Jag och mina jämnåriga växte upp med lurv i våra armhålor, skrev och på våra ben, våra tuttar guppade fritt utan balconetter, pushup eller byglar, vi badade näck och var för det mesta osminkade.

Visst hände det att man spottade i en mascara och kletade på lite mörkblått eller rullade lite jordgubbsdoftande glans på läpparna, nån enstaka gång. Men oftast var vi som vi var, unga, fasta, vackra och härliga.

Är det konstigt att jag baxnar när jag hör en del av dem säga idag:

”Jag går aldrig och badar, för jag vill inte visa mig i badkläder”

”Jag går inte i kortärmat eller linne, för jag vill inte att mina skrynkliga armbågar eller gäddhänget ska synas.”

och en massa annat liknande dravel…

Helt enkelt baxnade jag så mycket att jag var tvungen att skriva en dikt!

Kom igen, du mogna kvinna, för satan

Bär ditt huvud högt där du går på gatan

Låt livet och styrkan det gett dig blomma

Ta emot, låt förändringar komma

Att bara minnas den kropp du haft?

Glömma att glädjas åt all den kraft

du fått av det liv du lever och haft

Du, ditt liv och allt du är

det är det som självaste tillvaron bär

Ta emot det sköna i livet

som oss erfarna kvinnor är givet

Trind som en prinskorv eller smal som ett spett?

Skit i figuren, lev och älska hett

Ja du har åldrats än sen?

Du själv är fortfarande din bästa vän

Å här står jag, vit, fluffig, men så jävla bra och glad ändå

                    Pussen då   !

Jag har minsann haft det bra jag!

Med bästa Lo har jag varit på Nynäs Havsbad.

På det egna rummet avnjöt vi en välsmakande romdrink

efter vi tagit oss en liten promenad och avnjutit de vackra omgivningarna.

Sedan lögade vi oss i olika bassänger inom-och utomhus.

I den lilla inomhus, kunde jag faktiskt göra en liten mini-bomb då vi ett tag var ensamma där.

Bastade med havsutsikt och tog igen oss med en öl i mjuka fåtöljer. Vi fick våra nyllen och axlar masserade och insmorda med väldoftande smörjor.

Sen var det dags för en trerättersmiddag. Eftersom jag i vanliga fall sällan äter så sent som vid 21-tiden fanns det baske mig ingen tid för att fotografera mat, den skulle i truten så fort som möjligt.

Inte förrän vi fick in denna mellanefterrätt blev tid att fota.

De hade misslyckats med första försöket till varm chokladkaka, så vi blev tröstade på detta vis. De pralinerna liksom rann i munnen och fyllde hela huvet med gott.

Även lite olika glas fylldes med olika drycker då och då.

Tanterna var helt slut efter allt lögande, bastande och masserande, samt proppmätta. Därför blev det inget vilt och ystert nattliv, utan snarare ett näpet unisont snarkade i det fina rummet.

Hotellfrukost, man kan väl säga att även en sån är trerätters? I alla fall när det är jag som äter den…

Traskade till pendeltåget och även om det var lite förvirring med det lokala tidssystemet

kom vi därifrån till slut.

En härlig helg med min fina vän!

Vän vill jag kanske inte kalla min tandläkare, men att komma in i hans VÄN - trum, är alltid spännande, man vet aldrig vilka nya maskiner han ställt dit sen sist.

De här två kände jag inte igen, jag hade varken någon tioöring eller enkrona tyvärr, jag kände mig annars väldigt intresserad av just innehållet i enkronasapparaten!

Jag fick ännu en gång beröm för mina rena tänder och snäll som han är, skickar han hem räkningen, så jag kunde traska därifrån nöjd och glad med berömmet klingande i öronen.

Nu ska jag snart sätta fart med påskeriet, vad nu det ska innehålla förutom fyra dagar utan väckarklocka, vilket egentligen är festligt nog för mig.

Puss     i Påsk då   !

Jag är inte en person som ligger och funderar eller grubblar över saker innan jag ska somna, jag läser tills ögonen faller ihop. På något sätt släcker jag sedan lampan och tar av mig glasögonen utan att jag vet när eller hur.

Däremot händer det att känslor överfaller mig helt utan förvarning, som tur är oftast när jag fortfarande ligger kvar i min säng på morgonen, men det kan även hända när jag åker tunnelbana eller bara går omkring.

Nu har det hänt två mornar i rad.

Igår överfölls jag av saknad efter min mamma. Nästan ett år efter hennes död, bara så där.

Det var ingen obehaglig känsla egentligen, naturlig och lite tung såklart men ändå så självklar och mjuk.

I morse vaknade jag och tänkte på att mina två söner dagen innan hade planerat att gå och träna, tillsammans!

Ni som känner mig och/eller har hängt här ett tag, kan eventuellt inse hur den meningen bara fyller mig med känslor. (Och hur den egentligen känns helt och hållet overklig för mig)

Alltså sådär att de knappt går att beskriva, hantera eller stå ut med.

Glädje framför allt, men samtidigt sorg, ilska och förstås en enorm känsla av lättnad och så förbannat mycket kärlek till de där två krabaterna som under så många år kämpat och fightats mot så mycket, men i princip aldrig tillsammans.

Som jag har gnetat, hållit ut, bitit ihop, uppbådat så ini helvete mycket tålamod och styrka som jag egentligen inte haft, för att försöka ge dem stöd.

Ge dem stöd, hålla ihop denna lilla familj

försöka vara ärlig mot mig själv och dem, samtidigt som jag känt behov att ”skona” vissa (kanske till och med mig själv) från de allra jobbigaste sanningarna.

Nu just nu, känner jag att jag kan andas ut, en liten stund. Låta tron på att det ska bli bra ta överhanden. Jag vågar ta en liten, liten rast från mardrömsoro och skräckscenarier.

Phuuuuuuuuuuuuuu helt enkelt

(ja alltså de kom aldrig iväg på den där träningen, men bara själva tanken…)

De där två!   !

                               Trevlig helg och förstås pussen   då!