När man har fullt upp med att för allra första gången i sitt liv blivit publicerad i en RIKTIG tidning?

http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14175

Här på sidan nio (9) kan man alltså läsa en krönika. SOM JAG HAR SKRVIT!!!

Jag kan bara berätta att jag var apmallig över mig själv, att jag ens vågade skicka in den!

När jag sen fick veta att de faktiskt skulle publicera den, blev jag glittrande glad! Så det så!

Inte är det precis rikstäckande press, men 23 000 ex är inte så pjåkigt?

Pussen då   !

Kärlek är inte vad du kan få, utan vad du kan ge.

Då insåg jag plötsligt klarare varför mitt äktenskap tog slut.

Det kändes helt enkelt inte som om det spelade någon roll vad jag gav.

För att kunna fortsätta ge, för att det ska kännas meningsfullt så behövs en reaktion hos mottagaren.

När jag inte längre kände att det jag gav verkade spela någon roll för honom, blev det liksom meningslöst.

Inte ens en negativ reaktion hade varit dålig, men när det bara kändes som jag gav ut i tomma luften utan mottagare, då blev det hopplöst helt enkelt.

Jag tycker om att ge.

Det är verkligen inte så att jag förväntar mig att någon ska kravla framför mina fötter och kyssa de fulingarna av tacksamhet.

(fast det gör ju inget förstås)

Att ge, omtanke, värme, service på jobbet, god mat, kärlek, tid.

Det gör mig glad, det får mig att må bra, det kan få mig att växa som människa.

Framför allt de gånger jag på något sätt upplever att min gåva upplevs som värdefull. Det är inte alltid viktigt, men i en längre relation behövs det för att hålla givandets glädje vid liv.

Framför allt när gåvan kommer från det innersta av mitt hjärta och avsedd för just den personen. För att hen ska förstå hur viktig den är för mig, för att visa att jag är beredd att göra saker jag inte gjort förut.

Men när mottagaren inte ens verkar uppfatta att den fått något.

När en sådan gåva inte väcker något, inte minsta lilla hos mottagaren. Då ger jag upp.

För övrigt hostar jag och mår allmänt förkylningsuselt utan att vara sjuk.

Jag har nyligen haft bland de bästa sammanhängande fyra dagarna i mitt liv. (Fast det är så privat att inte ens ni får veta, men de har bland annat verkligen innefattat rena motsatsen till det jag skriver om)

Jag jobbar och undrar varför det inte är sommar och semester snart.

Chilibebisar står på tillväxt och maten jag lagar är som vanligt helt enkelt underbart god!

Jag gör nya tester på Facebook och blir mer och mer övertygad om att de verkligen säger sanningen.

Därför funderar jag verkligen på att beställa upp dessa skor från USA!

  De verkar vara väl lämpade för min åldersgrupp!

                            Pussen då    !  

Jag försöker verkligen göra allt jag kan för att må bra i livet.

Visst finns det förbannat sega uppförsbackar, för korta helger och för många måndagsmornar. Det finns tunga bakslag och bekymmer för släkt och vänner att ta sig igenom.

Träningen är en sak som jag motvilligt måste erkänna är en sådan sak, som fast jag tycker den är rätt trist får mig att må bättre.

Att försöka lära mig något nytt, helt nytt, är en annan.

Jag håller just nu på att försöka lära mig att förstå och prata lite swahili! Varför? Eeeeh… Jaa, det är ett stort språk till exempel, uppåt 50 miljoner personer pratar det. Jag tycker om hur det låter och jag har hittat bra grejer på Youtube att lära mig från.

Ambitionen är inte alls att lära mig flytande, men att kunna några fraser och förstå lite, lite. Först kändes det som om ingenting alls fastnade, men till min glada förvåning har det fastnat ett och annat med lite nötande.

Sen samlar jag på saker som gör mig glad. Eller snarare jag tillåter mig att bli glad av små saker. Media bjuder på en del.

... har knappt hämtat mig! De KAN alltså bli dyrare, inget är bestämt, men visst är det en CHOCK!

Den här informationen..

i ett recept kändes lite, lite, lite överflödig?

Samtalen med de som ringer till mitt jobb bjuder på andra. Som den extremt kloka personen jag hade i örat i går och som jag härmed citerar.

"Bristen på kunskap i vårt samhälle är skrämmande, men vill man tala med någon som verkligen vet och kan saker, ska man tala med en växeltelefonist. Längre upp i organisationen kan man sällan speciellt mycket"

Där satt den och jag var snabb att skriva ner det, minsann!

Sen kan jag bli väldigt glad av lite ”elaka saker”. Jag är nog inte ensam om att tycka det är otroligt kul med så kallade överkamningar? Speciellt när de omsorgsfullt ditlagda stråna blåser loss..

Eller när en tupé halkat snett?

Igår såg jag något helt nytt i samma genre.

Väntandes på tunnelbanan ser jag en man hastigt ila förbi, så hastigt att han var tvungen att höja sin hand för att trycka fast sin LÖSPOLISONG som höll på att fladdra loss där han for fram!

Alltså!!! Löspolisong!

Jag var i princip euforisk hela kvällen och blir lite lätte glädjefnoskig fortfarande när jag tänker på att jag fått se detta.

Det kan verkligen inte vara speciellt många förunnat och jag märkte inte att någon annan såg det. Jag känner mig nästan som en av få utvalda!

Och så mat, förstås! God och helst färgglad och vacker ska den  vara…

Här har jag gjort pulled pork, fast med asiatisk kryddning. Fräst grönsaker och blandat ihop det sen!

                      Pussen då    !

de är fanimej snabba de små rackarna.

Innan man hunnit säga flasklock, varför man nu skulle komma på att använda ett sånt ord, vad fasen är det? Flaskor har väl ändå kork och inte lock? Även om de nu hade lock, hur ofta skulle man ha anledning att tala om dem?

Nåväl, försvinner gör de i alla fall.

Jag tillbringade lördagen med shopping.

Det är inte min favoritgren och den här gången var det inte ens till mig själv! Exmaken ska snart åka till hemlandet. Han har ju en dotter där och självklart vill hon ha kläder från Europa. Jag har fått en kasse jättefina kläder av en snäll bekant, men det skulle även köpas lite underkläder och kanske tyckte han det var lite genant, så jag följde med som smakråd och hjälp.

Jag var inte helt säker på att vi skulle hålla sams hela tiden, men det gick faktiskt bra. Kanske för att vi valde stans bästa shoppingställe. Jaa alltså om man inte gillar att trängas så är det faktiskt här

Därifrån åkte jag till Fadern.

94 är många år att ha levat, det har hänt mycket och att han inte håller reda på allt det är väl inte så konstigt, men kan vara rätt jobbigt ibland.

Vi handlade tillsammans och som vanligt stannar han framför olika livsmedel och frågar: Det här? Vad är det för någonting och vad har man det till? Det kan vara allt från crème fraiche till zucchini

och jag kör med mina standardsvar: Det är mat, man äter den, men jag tror inte du tycker om det/kan tugga det/det är väldigt omständigt att laga till. Samtidigt tycker jag det är lite härligt att han är nyfiken, men det är inte helt lätt att förklara och jag har inte alltid tålamod heller…

Lagade lite mat och torkade av lite här och där som vanligt. Han gillar när jag gör en liten fruktsallad, speciellt som jag alltid häller på en liten skvätt alkohol för att få den lite mysigare i smaken!

Då äter han den med sin dagliga skål glass, jag tror inte jag kan minnas en dag då han inte ätit glass!

En stilla hemmakväll på den dagen var inte helt fel.

Igår tränade jag vid lunch, det känns faktiskt ganska härligt att jag vågar ta i lite nu. Alltså att det märks att jag har hållit på ett par månader. Det är fortfarande inte vad jag vill kalla roligt, men jag står ut!

På eftermiddagen hälsade jag på en vän några timmar. Hembakad semla!!!!

Å sen, när jag åkte hem! Då såg jag en räv som raskade över isen, isen som var på vägen visserligen, men åh så glad jag blev, tror inte jag sett en räv på 20 år!

Och sen såg jag något jag tamejtusan aldrig sett förr.

Den här sortens hund, alltså den som mina älskade söner påstår att jag påminner om.

Den skuttade, hoppade ystert säkert 30-40 centimeter upp i luften!

Egentligen är det kanske en konstig sak att bli jätte upprymd över, men jaa, det blev jag J

Nu är det jobba på som vanligt. De snälla, de glada, de dryyga, de knepiga har fått vila under helgen, eller är det jag som fått vila från dem? Troligen är det så, det finns ju dygnetrunt öppna växlar de kan roa sig med när inte vi är här.

                      Pussen då   !

En ny del av livet är att jag numera regelbundet går till gymmet, tro det eller inte.

Min härliga, glada, kloka sjukgymnast fick mig att ta tag i detta. Den där smärtan jag gick omkring med i höft och sätesmusklerna alltför länge, vill jag verkligen inte ha tillbaka och det verkar faktiskt inte finnas något annat som hjälper.

Nu går jag ungefär två gånger i veckan och jobbar mot att det ska bli tre. Roligt är det inte, förutom att studera de andra gymmarna.

Att sätta sig vid en apparat och använda den en pytteliten stund för att sen sitta 5-10 minuter och titta på film eller något annat i mobilen? Då är det ju ganska enkelt att komma hem och berätta att man spenderat två-tre timmar på gymmet!

Andra fenomen jag uppmärksammat är hur klena de flesta verkar vara trots sitt idoga tränande, de orkar helt enkelt inte trycka ner använda torkpapper i sopkorgarna, tur att jag fått lite muskler så det slipper svämma över på helgerna när det är obemannat!

Fräsa runt i perfekt makeup och ta ett fler selfies än tag i apparaterna är något jag inte ägnar mig åt där. Jag gör det jag ska och glider diskret därifrån i mina svettiga kläder, tar tunnelbanan tre stationer innan jag tar av dem och duschar.

Här klämmer jag ihop låren, något jag kanske borde övat mer på som ung?

Förresten det var en annan sak också, jag vet ju att jag gärna översvämmar er med matbilder. Men det finns ju en annan sida, av att laga mat och av att ha middagsgäster…

Tur att jag inte tycker att det är så jobbigt att diska!

Pussen då   !

Nä nu jäklar!

Nu känner jag att jag måste uppdatera lite.

De flesta av mina extremt få läsare (alla utom Ama?) följer mig på facebook och/eller Instagram.¨

Så här kommer ett inlägg för dem som inte gör det, vassego Ama!

Som vanligt följer jag intresserat med i pressen och förundras över alla saker jag inte fattar.

Att sminka sig så att det inte syns att man är sminkad är en sån sak.

Att det plötsligt blivit inne med ögonbryn? Så inne att man är tvungen att transplantera?

Den här (morron)frisyren har jag dock inte sett i ett enda skönhetsreportage.

Fasen att jag inte minns drömmen som gett upphov till detta!

Jag har lagat mat, mat och mat.

Ibland har det kommit någon eller några härliga personer och hjälpt mig äta upp den.  I lördags tillexempel.

Då hade jag bjudit över en vän på middag. Bortbosonen ringer och talar om att han också vill äta hos mig, vilket han såklart får. Efter en halvtimme ringer han igen och frågar om det är okej att D följer med. Visst, inga problem. Två timmar senare: R vill också ha mat… Nu var det dags att börja tänka på hur jag skulle salta och spä. När den tankeverksamheten var avklarad och problemet löst, ringde Moma och frågade om jag ville komma till stan och käka någonstans med henne.

Kom hit blev det självklara svaret. Så en middag för två, blev sex glada själar runt mitt lilla bord, precis som jag tycker när det blir!

Bland annat detta bjöd jag på.

Vissa gånger har det även förekommit att vi druckit något gott och stärkande, som den här vackra drinken, hibiskuslikör med rom och tranbärsjuice. Den piggar upp!

Frukost äter jag ju, på helgen gärna lite extra god.

Granatäpple, kan vara bland det vackraste och godaste som finns i matväg?

Jo just det ja, det har ju hänt något annat. Under tre månader bytte jag ut min vanliga jobbutsikt mot den här.

Tur att allting annat med det bytet var så bra får man väl säga…

Jag blev utlånad från mitt vanliga kneg för att förstärka lite hos den myndighet som har hand om de personer som kommer till vårt land, när de flyr från krig och annat som hotar deras säkerhet och trygghet.

En dynamisk, mångkulturell arbetsplats med ett härligt gäng kollegor. Jag kände mig välkommen, uppskattad och trivdes jättebra. Trots att mina arbetsuppgifter till största del bestod av att sköta arkivet.

Inte ett telefonsamtal!

Öronen fick vila, jag fick en rejäl dos av uppgraderad självkänsla, många fina stunder med goa människor och lärde mig lite mer om mig själv. Till exempel att jag visst är ganska ordningssam och inte alls har något emot att stå ensam i ett arkiv och filosofera!

Kom tillbaka på min födelsedag, till en pyntad plats och en kaktus i present!

Nu gnetar jag på som vanligt igen och har fallit in i trallen.

Måste bara dela morgonen med er också.

Den här ”dagenefterallahjärtansdag” bilden rymmer så många frågor, väcker så mycket fantasier och tankar…

                Pussen då   !

Har helgen bestått av.

Som vanligt får vi avstå från en ledig helg, för att kunna planera, gå igenom olika saker som berör oss alla. Vi kan aldrig göra det en vardag, våra personalmöten sker alltid i två grupper. Fika tillsammans är inget vi kan göra heller.

Så det är faktiskt nödvändigt, att vi tar den här helgen en gång per år. Både arbetsmässigt och faktiskt för att vår grupp ska fungera tillsammans.

Detta år for vi till Lidingö, Lovik.

Vackert beläget ställe, med mycket grönt.

Helt okej rum, vi fick sjöutsikt allihop. Solen låg på vilket gjorde att jag och ett par andra ville släppa in frisk luft. Då kom det inte bara in luft utan även flugor, i mitt rum ett tiotal, men i chefens ett hundratal! Hon bytte rum.

Vi började som sig bör, med fika. I fikarummet fanns en stol som jag verkligen tyckte passade mig.

Vi jobbade på bra hela dagen, en stund på eftermiddagen fick vi tid att promenera eller vad man ville göra för att sätta fart på livsandarna och för att få igång blodcirkulationen.

Det här gjorde jag:

Två gånger doppade jag mig och sen kan jag tala om att blodet for ystert omkring i min lilla runda lekamen, vilken lycka!

Någon timme arbete till efter det, sen lite ledigt innan middagen. Många samlades i ett litet rum, men jag och en annan satte oss på bryggan, drack lite vin, babblade och tittade på de märkliga moln de bjöd på där.

Vi åt en god tre rätters middag, men inte fotograferade jag en endaste liten smula av den inte! Nänä, jag ÅT den! och när jag inte hade truten full av mat, jaaa då pratade eller skrattade jag.

Partysugen var jag inte, så jag låg i sängen före 22.00, så dags hade flugorna somnat och jag sussade relativt gott i mitt lilla rum.

Det var väl inte den flottaste hotellfrukost jag ätit, men de hade otroligt gott bröd på det stället, allt hembakt, mustigt och smakrikt.

Jag hann med en liten, liten prommis innan vi skulle jobba ett par timmar till.

Jag gillar verkligen mörka blommor, min mörklila clematis hemma på balkongen och de här jag hittade där, mörkvinröda vad det nu är för sort (vet du Ama?)

Såna skulle jag gärna se till att det kryper upp ur mina krukor nästa år.

En bra helg i stort, trevligt att få vara med kollegorna. Vi hann med allt det arbete vi var där för att göra.

Stället var inte det bästa. Det fanns inga ”sällskapsytor” förutom matsalen. Maten var god, men inte mer.

Flugor har som bekant vingar.

De hittade med andra ord även till matsalen och just när det är frukost- och lunchbuffé är det inte så mysigt och följaktligen blev flera kollegor lite helt enkelt: Rutten i prutten, som vi brukade säga förr!

Inte riktigt sjuka, men nästintill och det är ju inte riktigt meningen, det var för många som kände av det, för att man skulle tro att det var en slump, tyvärr.

Nu är det måndag, ingen behövde stanna hemma, vi får glatt gneta på en vecka till utan vilodag, det är verkligen den stora nackdelen med det här arrangemanget.

Men jag kom just på att jag faktiskt har kvar min kompensationsdag för att Nationaldagen inföll på en helgdag, så den tänker jag ta ut på fredag och på så sätt få en tredagarshelg!

Så mig är det inte synd om. Alls!

                         Pussen då   !

Det är verkligen svårt att veta varför man gör vissa saker.

Det här med att ställa upp, hjälpa, finnas till hands tänker jag på.

Självklart vill jag inbilla mig att jag är en ädel person, som gör saker enbart för andras skull.

Så är det såklart inte, för jag är inget helgon, ingen ängel.

Men om jag gör något för andra, spelar det egentligen någon roll om det samtidigt ger mig lite jävla självgod tillfredsställelse?

Vilket väger tyngst?

Mitt eget behov, eller det faktum att jag i alla fall försöker vara en droppe i havet?

Ingen aning.

Men igår sa min arbetskamrat till mig att hon tänkte åka till IKEA efter jobbet.

 ”Åh, vad synd att jag inte visste det, då kunde jag skickat med mitt presentkort så kunde du köpa grejor som jag kunde ge till de som kommer hit, eller som behövs i boenden för nyanlända” sa jag.

”Men vilken bra idé, jag har också presentkort!” säger hon och så satte vi bollen i rullning.

(jag hade tänkt på det ett tag, att mitt lilla bekymmer över att få min soffa försent, liksom kändes som en pytteliten fis i rymden jämfört med det som den som lämnar allt för att undkomma ett vansinnigt krig har att bekymra sig om)

Lite mer jobb än vi trodde blev det, många samtal, sms- och messengerkonversationer innan vi tagit reda på ställen och behov vi trodde vi skulle kunna fylla.

Under den tiden fylldes summan vi hade att spendera på, av några andra arbetskamrater och kollegans föräldrar.

Det blev inköp inte bara på IKEA

vi hann med RUSTA och Stadium också, innan vi var klara.

Tur att Gulle-F har bil, det hade ju inte fungerat annars. På ett ställe behövdes det väskor och hygienartiklar.

Jag släpar kabinväskor

Där bor det medmänniskor, som har för avsikt att fortsätta till andra nordiska länder. På RUSTA får man mycket tvål och sådant för pengarna. Vi fick ihop tre kassar!

Nästa anhalt var ett hus med boende för ensamkommande barn, de behövde kläder för att kunna delta i skolgymnastiken. Shorts var jättedyrt, men vi kunde lämna av ett gäng t-shirts i olika färger och storlekar, samt några enkla ryggsäckar i alla fall.

Det jättestora boendet vi åkte till sen…

Ett konferenshotell som nu fungerar som boende. Fullt av människor i alla åldrar, hjärtat värmdes av att se lekande glada barn och tyngdes av att se de som ivrigt sökte efter passande kläder i de kassar någon ställt innan för dörrarna.

Inne i boendet, finns en ”shop” som några eldsjälar driver.

(det är alltså en butik där allt är gratis, det verkade som att de fick gå dit enligt någon slags schema, beroende på rumsnummer)

De hade talat om att de behövde fler ställningar att hänga kläder på samt en så enkel sak som PARAPLYER. Vem tänker ens på att det behövs?

Självklart kunde inte vårt lilla bidrag fylla behovet för alla de uppåt 500 personer som bor där, vuxna och barn av många olika nationaliteter. Men ett litet bidrag blev det i alla fall.

Sista anhalten var ett café i stan där man har personer boende tillfälligt. Där lämnade vi av lakan, örngott och påslakan.

Lite trötta och ganska flamsiga :)

Snälla F körde hem mig sen, trots att hon bor i andra ändan av stan.

Mina fötter och ben värkte och jag hade lillhuvvet fullt av intryck, hjärtat fullt av både sorg och glädje. Men trots det, somnade jag som en stock och jaa, kansketrött är det som de säger, att ett gott samvete är en bra huvudkudde?

Gott har jag sovit och bra mår jag idag, även om jag genom det jag upplevde igår, känner starkt att jag verkligen ska försöka förmå mig, anstränga mig, ta tag i att faktiskt göra mer…

Jag hoppas att den känslan inte lämnar mig, utan att jag faktiskt kommer att göra det också.

Dessutom hade vi roligt tillsammans när vi gjorde det!

Så kanske är det helt enkelt en så kallad win-win grej?

                          Pussen då   !