kucke-li-lo

Senaste inläggen

Av Li-Lo - 27 maj 2016 10:58


På alla möjliga vis faktiskt.

Jag mår mycket, mycket bättre och idag var jag till och med på riktigt bra humör när jag traskade till jobbet. (Bra, glad musik i lurarna, kan verkligen göra underverk, den här är en favorit numera)


https://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k&list=RDmCQjx_JrG9k#t=0



Kanske också för att gårdagens arbete bestod i att tillbringa dagen i en fönsterlös lokal? Där ska vi sitta om våra vanliga lokaler av någon anledning inte går att använda.


Det fanns vackra ventiler, men jag är ytterst tveksam till att de fungerade.

 


På eftermiddagen kändes det som om vi förbrukat det mesta av syret, det gäspades stort och ljudligt hela tiden. Men nu är det testat och klart och jag hoppas vi slipper använda den lokalen, någonsin.


På ballen därhemma tar det sig också, ännu får chilibebisarna bo inomhus. Men lite annat växer och det har tillkommit lite annat sen bilden togs, blomsterbönor och blomma för dagen som jag hoppas ska klä in mig och ballen i grönt, till exempel.


  


Mitt lilla syrenträd jag köpte förra året har precis börjat blomma och det doftar ljuvligt.


Jag tog mig två semesterdagar i början av veckan, för att hinna ”komma till mig” efter förra veckans lågvatten.

Den sista dagen tillbringade jag med en av mina älskade extra-ungar. Vi pratade, promenerade, promenerade och pratade.

Mälarens vatten fick den äran att vara det som för första gången i år fick omsluta min lekamen i årets första bad denna soliga, varma dag.


 

Vi avslutade med det som kan vara något av det ljuvligaste som finns, en kall öl på en uteservering.

    


Där vi även passade på att äta gott, innan vi åkte hem, var och en till sitt.

Denna unge är klok, varm, stark, vacker och en stor glädje för mig att få tycka om   !


Något annat som verkligen har tagit sig, är att Stor-Sonen idag avslutar sin utbildning till kock!



 

Efter alla år av oro,förtvivlan, sorg och ilska har han landat.

Fan i helvete, så skönt det känns!

Att han har bitit ihop och slutfört denna teoretiska utbildning och alla praktikveckorna, är stort. Han har också fått lov att arbeta kvar på sin sista praktikplats. Stort varmt Grattis, från Din Mamma!


Livet är helt okej, jag kan till och med känna mig lite tacksam för att jag fått en liten aning om hur det är, när allt känns kolsvart. Inget jag vill uppleva igen, men en erfarenhet att bära med mig.


Nu är det fredag, efter arbetet far jag till Far. Jag kommer försöka att inte åka dit ensam, så idag kommer bror och svägerska dit även de.


Sen blir det helg och den är helt och hållet oplanerad, vilket känns jätteskönt.

Tack alla för snälla, varma ord och ni vet att jag tycker mycket om er, ni som poppar in och läser här. Lite, lite extra tycker jag om de av er som lämnar en kommentar också…


                            Pussen då   !





ANNONS
Av Li-Lo - 19 maj 2016 10:52

Det här inlägget, är i alla högsta grad skrivet för min egen skull, men kanske kan någon annan få ut något av det, så jag släpper mina spärrar och kastar ut det i den sociala cyberrymden.


Jag vet att jag ofta framställer mig själv som en stark, kavat, klämmig, glad person. Och det är så jag oftast är.


Den här veckan, har dock inte varit så.


Plötsligt befinner jag mig i ett svart hål. Som en brunn, där jag ser att det finns stegpinnar, inte alls utom räckhåll. Dock behöver jag anstränga mig en liten, liten smula för att nå dem och det har jag helt enkelt inte orkat. Det har helt enkelt inte känts så jävla viktigt för jag har inte sett någon mening med att ta mig upp. Varför skulle en person med så fula, förbjudna tankar, så dålig förmåga att göra bra saker förtjäna att komma upp ur hålet?


Alla misslyckanden i livet travas på hög framför den där stegpinnen jag skulle kunna greppa, om det inte kändes så idiotiskt orättvist att just jag skulle få den möjligheten. Så många andra med mycket större värde borde få tillgång till den före mig.


Det känns som jag fått ett själskott. Det blöder, sipprar och rinner i mig och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men rätt var det är läcker bandaget och allt rinner ur mig igen.


Har jag varit en bra mamma? Varför har det varit så mycket som inte fungerat för de där två, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Varför är jag så inkompetent på att ge dem positiv återkoppling när de gör bra saker?

Som en svart gegga rinner allt jag gjort fel ur själskottet, alla gånger jag satt mina egna behov framför deras, alla gånger jag inte ansträngt mig tillräckligt för dem. Hur kunde jag ens inbilla mig, att jag skulle ha förmågan att ta hand om andra människor och se till att deras liv blev bra?


Den ironiska och skrattretande tanken att någon enda man på denna jord skulle finna att jag var värd så mycket som en tanke eller blick från dem, har också passat på att gnaga intensivt.


Men mest av allt är det den mest förbjudna tanken som gör mig svag för den är så skamfylld.


Jag orkar inte med dotterrollen längre!


Att besöka min pappa känns bara som ett tvång, en plikt, något jag MÅSTE göra.

Jag mår dåligt när jag är där, jag blir irriterad, trött, sur och vresig.

Små, små mikroskopiska ögonblick av igenkännandets glädje och kärlek kan jag känna.

Men mest ser jag till att hela tiden ha något att göra, för att jag ska slippa umgås, slippa se på den man, som är ett skal som knappt liknar den pappa jag haft.


Ändå är han inte sjuk, han är inte dement eller så. Han är bara mycket gammal och nedförsbacken är ett faktum.


Det är så hemskt, ångestladdat, förbjudet och så skamfyllt, inte bara att jag känner så.

Skräcken att inse , att en dag kommer kanske mina egna ungar känna samma sak inför mig paralyserar mig helt enkelt.


Jag kämpar och kämpar just nu, med att klättra upp, iallafall korta stunder och det har gått både bra och dåligt.


Jobba har jag inte gjort, anser att det här är en sjukdom mer än väl likställd med snuva, kräkningar eller brutna lemmar. Igår lyckades jag ta mig ut på en cykeltur och sökte lindring av naturen, det fungerade ganska bra, så mitt mål idag är att få till en idag också, kanske till gymmet, så jag får lida lite extra.


Jag är på väg upp, jag har fått tag i nedersta pinnen och tänker inte släppa taget.


Inser att det är åratal av odelat ansvar (för barnen inte för pappa, tack vare mina syskon, tack) återhållna känslor och annat som sipprar fram, jag har haft små, små känningar av det förr, men kanske varit så rädd att jag inte vågat känna så här mycket.


Nu just nu, är jag trots allt ganska tacksam över att jag släppt taget och låtit det komma.


Jag behöver ingen tröst eller uppmuntrande tillrop om att det snart blir bra, för det är jag säker på att det kommer att bli. Jag skriver det här mest för min egen skull, men kanske också för att jag känner mig rätt övertygad om att det kommer sådana här ögonblick i allas liv och för att jag mer och mer blir övertygad om att det är en del av livet, som man inte ska tränga undan.


Och för att jag tror att det är rätt att kalla det för sjukdom även för sig själv, låta det ta tid, inte vara duktig och "kämpa på".

Hela och läk dig själv, på just det sätt du tror på.

Kanske till och med njut lite på ett skevt sätt av den där drunkningskänslan, ligg kvar i sängen, soffan, på golvet och låt svärtan ta över ett tag. Trösta dig med saker som inte är skadliga, ,ät bara kakor, chips, drick coola eller svält dig en dag eller två medans teven står på och du inte har en aning om vad som visats under en hel dag.


Fan, nu blir det sårande för dem som mår mycket sämre än jag.


Men det har funkat för mig, tror jag..

ANNONS
Av Li-Lo - 13 maj 2016 09:19



Man undrar ju, vad det är som hindrar mig från att blogga?

Det gör även jag själv emellanåt faktiskt.

Det är ju inte så, att mitt liv stannat upp, nää då, det händer grejer både stora och små.

För exakt en månad sedan fyllde ena gossen år, vi skulle ut och käka för att fira. Han var lite tidig i stan och passade på att njuta av den sista eftermiddagssolen med en öl, på den uteservering jag ser genom fönstret där jag sitter.


 

Ganska fräckt!

Men det uppvägdes av att när jag kom dit, gick vi in och där bakom disken stod hans bästa vän, som helt enkelt gav oss lite extra service. Äppleöl var en ny bekantskap, som jag gillade för att inte tala om de små fat med plockmat vi ”fick på köpet”.


 



Senare kom den andre gossen och vi glupade i oss asiatisk buffé tills vi höll på att storkna.


Jag har även varit på jobbresa till Göteborg. Allt om allt som har med att babbla i telefon att göra och lite till. Finaste rummet fick jag för en natt, mitt i stan.


 



Men sen passade jag på att stanna kvar två nätter för att umgås med en vän. Det rummet var inte lika stort och flott, men vilken utsikt!


 

Vi, två vuxna människor stod på knä i soffan framför fönstret och tittade på utsikten i timmatal. Vi hade mycket trevligt tillsammans och utforskade stan så mycket vi hann med.


Kära släkten hann jag också med, både den som bor i skogen och de som bor vid havet.


 


Valla får var något jag inte testa förr!


Allstå jag stod mest där för att skrämma dem från att gå åt mitt håll, och det verkade funka. Naturlig Fårskrämma   !



Var borta fem nätter och det kändes väldigt länge och händelserikt. Som vanligt lite skönt att komma hem, även om jag haft det fantastiskt bra och att bli välkomnad av blommande körsbärsträd är inte fy skam, eller hur?



Den sista bilden är från min balkong...

  

Nu är det fredagen den trettonde och jag som visst kan vara lite skrockfull (fast jag förstås inte TROR på det) tycker att just den trettonde är en BRA dag. Ena sonen fyller år och någon annan som jag tycker mycket om också, så för mig betyder den mer något bra.

Helg föröver och kanske tar jag en match med mina chilibebisar och ser till att de får lite mer jord att växa i, vem vet?

Löv jo all (alltså Ama och de typ andra som läser här)


               Pussen då   !



Av Li-Lo - 9 maj 2016 12:43



En sådan där klokmening någon lagt upp på Facebook.

Det är jättebra, så länge man talar om saker, grejer och pryttlar.

Fy bubblan vad saker man har, äger, spar på som man inte alls behöver.

Senast igår fyllde jag en kasse med kläder som jag inser att jag inte kommer att använda igen, eftersom jag inte gjort det på ett år eller så.


Om det däremot kommer till medmänniskor är jag inte säker på att det är det klokaste att göra.

Eller i alla fall inte alltid.

Självklart om det störande också är sårande eller skadligt.


Men när det störande består av att du genom att umgås med någon blir mer eller mindre tvingad till tankesätt du inte vågat dig på förut. Du blir störd till att plocka fram känslor du försökt dölja, förtränga, låtsas att du inte har. Det gör ont och är smärtsamt som faan ibland.


Störande funderingar, jobbiga samtal, gråt, sorgsenhet.


Och ändå, ändå är den personen så speciell, så nära, så viktig att det är förbannat värd varenda störd sekund.


 



Du vet att genom att vara tillsammans med den personen, kanske också stör andra. De kan inte förstå hur och varför ni väljer att vara med varandra. Ni passar inte ihop, ni är fel, ni ska helt enkelt inte gilla att vara med varandra.


Ändå…

Trots allt det störande är det något av det bästa som hänt, det starkaste, svåraste, mest underbara.


Det som innehåller mest doser av livsglädje, nyfikenhet, innerlig och kokhet vänskap över alla trösklar och hinder.

Då får det störa bäst det vill, för det är trots allt mer än värt att behålla och vårda.


 



                    Pussen då   !





Av Li-Lo - 22 mars 2016 09:49

När man har fullt upp med att för allra första gången i sitt liv blivit publicerad i en RIKTIG tidning?


http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14175


Här på sidan nio (9) kan man alltså läsa en krönika. SOM JAG HAR SKRVIT!!!


Jag kan bara berätta att jag var apmallig över mig själv, att jag ens vågade skicka in den!


När jag sen fick veta att de faktiskt skulle publicera den, blev jag glittrande glad! Så det så!


Inte är det precis rikstäckande press, men 23 000 ex är inte så pjåkigt?


Pussen då   !

Av Li-Lo - 9 mars 2016 14:25


Kärlek är inte vad du kan få, utan vad du kan ge.


Då insåg jag plötsligt klarare varför mitt äktenskap tog slut.

Det kändes helt enkelt inte som om det spelade någon roll vad jag gav.


För att kunna fortsätta ge, för att det ska kännas meningsfullt så behövs en reaktion hos mottagaren.

När jag inte längre kände att det jag gav verkade spela någon roll för honom, blev det liksom meningslöst.

Inte ens en negativ reaktion hade varit dålig, men när det bara kändes som jag gav ut i tomma luften utan mottagare, då blev det hopplöst helt enkelt.


Jag tycker om att ge.

Det är verkligen inte så att jag förväntar mig att någon ska kravla framför mina fötter och kyssa de fulingarna av tacksamhet.

(fast det gör ju inget förstås)


Att ge, omtanke, värme, service på jobbet, god mat, kärlek, tid.

Det gör mig glad, det får mig att må bra, det kan få mig att växa som människa.

Framför allt de gånger jag på något sätt upplever att min gåva upplevs som värdefull. Det är inte alltid viktigt, men i en längre relation behövs det för att hålla givandets glädje vid liv.


Framför allt när gåvan kommer från det innersta av mitt hjärta och avsedd för just den personen. För att hen ska förstå hur viktig den är för mig, för att visa att jag är beredd att göra saker jag inte gjort förut.

Men när mottagaren inte ens verkar uppfatta att den fått något.

När en sådan gåva inte väcker något, inte minsta lilla hos mottagaren. Då ger jag upp.





För övrigt hostar jag och mår allmänt förkylningsuselt utan att vara sjuk.


Jag har nyligen haft bland de bästa sammanhängande fyra dagarna i mitt liv. (Fast det är så privat att inte ens ni får veta, men de har bland annat verkligen innefattat rena motsatsen till det jag skriver om)


Jag jobbar och undrar varför det inte är sommar och semester snart.

Chilibebisar står på tillväxt och maten jag lagar är som vanligt helt enkelt underbart god!

Jag gör nya tester på Facebook och blir mer och mer övertygad om att de verkligen säger sanningen.


 


Därför funderar jag verkligen på att beställa upp dessa skor från USA!


  De verkar vara väl lämpade för min åldersgrupp!



                            Pussen då    !  






Av Li-Lo - 24 februari 2016 11:17



Jag försöker verkligen göra allt jag kan för att må bra i livet.

Visst finns det förbannat sega uppförsbackar, för korta helger och för många måndagsmornar. Det finns tunga bakslag och bekymmer för släkt och vänner att ta sig igenom.

Träningen är en sak som jag motvilligt måste erkänna är en sådan sak, som fast jag tycker den är rätt trist får mig att må bättre.


Att försöka lära mig något nytt, helt nytt, är en annan.

Jag håller just nu på att försöka lära mig att förstå och prata lite swahili! Varför? Eeeeh… Jaa, det är ett stort språk till exempel, uppåt 50 miljoner personer pratar det. Jag tycker om hur det låter och jag har hittat bra grejer på Youtube att lära mig från.

Ambitionen är inte alls att lära mig flytande, men att kunna några fraser och förstå lite, lite. Först kändes det som om ingenting alls fastnade, men till min glada förvåning har det fastnat ett och annat med lite nötande.


Sen samlar jag på saker som gör mig glad. Eller snarare jag tillåter mig att bli glad av små saker. Media bjuder på en del.

 

... har knappt hämtat mig! De KAN alltså bli dyrare, inget är bestämt, men visst är det en CHOCK!


Den här informationen..


 

i ett recept kändes lite, lite, lite överflödig?


Samtalen med de som ringer till mitt jobb bjuder på andra. Som den extremt kloka personen jag hade i örat i går och som jag härmed citerar.


"Bristen på kunskap i vårt samhälle är skrämmande, men vill man tala med någon som verkligen vet och kan saker, ska man tala med en växeltelefonist. Längre upp i organisationen kan man sällan speciellt mycket"


Där satt den och jag var snabb att skriva ner det, minsann!


Sen kan jag bli väldigt glad av lite ”elaka saker”. Jag är nog inte ensam om att tycka det är otroligt kul med så kallade överkamningar? Speciellt när de omsorgsfullt ditlagda stråna blåser loss..


 

Eller när en tupé halkat snett?

Igår såg jag något helt nytt i samma genre.


Väntandes på tunnelbanan ser jag en man hastigt ila förbi, så hastigt att han var tvungen att höja sin hand för att trycka fast sin LÖSPOLISONG som höll på att fladdra loss där han for fram!


Alltså!!! Löspolisong!

Jag var i princip euforisk hela kvällen och blir lite lätte glädjefnoskig fortfarande när jag tänker på att jag fått se detta.

Det kan verkligen inte vara speciellt många förunnat och jag märkte inte att någon annan såg det. Jag känner mig nästan som en av få utvalda!



Och så mat, förstås! God och helst färgglad och vacker ska den  vara…


 

Här har jag gjort pulled pork, fast med asiatisk kryddning. Fräst grönsaker och blandat ihop det sen!


                      Pussen då    !




Av Li-Lo - 22 februari 2016 12:46

     

de är fanimej snabba de små rackarna.

Innan man hunnit säga flasklock, varför man nu skulle komma på att använda ett sånt ord, vad fasen är det? Flaskor har väl ändå kork och inte lock? Även om de nu hade lock, hur ofta skulle man ha anledning att tala om dem?

Nåväl, försvinner gör de i alla fall.


Jag tillbringade lördagen med shopping.

Det är inte min favoritgren och den här gången var det inte ens till mig själv! Exmaken ska snart åka till hemlandet. Han har ju en dotter där och självklart vill hon ha kläder från Europa. Jag har fått en kasse jättefina kläder av en snäll bekant, men det skulle även köpas lite underkläder och kanske tyckte han det var lite genant, så jag följde med som smakråd och hjälp.

Jag var inte helt säker på att vi skulle hålla sams hela tiden, men det gick faktiskt bra. Kanske för att vi valde stans bästa shoppingställe. Jaa alltså om man inte gillar att trängas så är det faktiskt här





Därifrån åkte jag till Fadern.

94 är många år att ha levat, det har hänt mycket och att han inte håller reda på allt det är väl inte så konstigt, men kan vara rätt jobbigt ibland.

Vi handlade tillsammans och som vanligt stannar han framför olika livsmedel och frågar: Det här? Vad är det för någonting och vad har man det till? Det kan vara allt från crème fraiche till zucchini


 



och jag kör med mina standardsvar: Det är mat, man äter den, men jag tror inte du tycker om det/kan tugga det/det är väldigt omständigt att laga till. Samtidigt tycker jag det är lite härligt att han är nyfiken, men det är inte helt lätt att förklara och jag har inte alltid tålamod heller…


Lagade lite mat och torkade av lite här och där som vanligt. Han gillar när jag gör en liten fruktsallad, speciellt som jag alltid häller på en liten skvätt alkohol för att få den lite mysigare i smaken!

Då äter han den med sin dagliga skål glass, jag tror inte jag kan minnas en dag då han inte ätit glass!


En stilla hemmakväll på den dagen var inte helt fel.

Igår tränade jag vid lunch, det känns faktiskt ganska härligt att jag vågar ta i lite nu. Alltså att det märks att jag har hållit på ett par månader. Det är fortfarande inte vad jag vill kalla roligt, men jag står ut!


På eftermiddagen hälsade jag på en vän några timmar. Hembakad semla!!!!

Å sen, när jag åkte hem! Då såg jag en räv som raskade över isen, isen som var på vägen visserligen, men åh så glad jag blev, tror inte jag sett en räv på 20 år!


 

Och sen såg jag något jag tamejtusan aldrig sett förr.

Den här sortens hund, alltså den som mina älskade söner påstår att jag påminner om.


 


Den skuttade, hoppade ystert säkert 30-40 centimeter upp i luften!

Egentligen är det kanske en konstig sak att bli jätte upprymd över, men jaa, det blev jag J


Nu är det jobba på som vanligt. De snälla, de glada, de dryyga, de knepiga har fått vila under helgen, eller är det jag som fått vila från dem? Troligen är det så, det finns ju dygnetrunt öppna växlar de kan roa sig med när inte vi är här.


                      Pussen då   !







Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se