kucke-li-lo

Alla inlägg den 28 mars 2019

Av Li-Lo - 28 mars 2019 16:17


 

Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen.

Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så många sätt.

Oron innan, för något helt okänt, hur det skulle kännas att sitta mitt emot honom, att ens se honom igen. Funderingar på vilka frågor som skulle komma, om jag skulle kunna prata utan att bli alltför ledsen, arg eller frustrerad.

Men på något sätt blev jag ganska lugn när vi väl satt därinne. Bestämde mig för att se honom rakt i ögonen och känslan när han var den som vek undan gav mig en inre styrka, så pass att jag gjorde det ett par gånger till.

Det var jobbigt, det var jättejobbigt att dra upp allt, att förklara så detaljerat hur obehagligt och skrämmande det var. Att förmedla såna känslor utan att bryta ihop. Men jag ville inte, jag ville inte ge honom det känslomässiga övertaget och klarade det.

Visst fick jag klumpar i halsen och var tvungen att andas djupt innan jag svarade, men jag klarade det!

Jag tyckte hans advokats frågor i princip bara var fåniga och en av dem var så dum att det gjorde mig arg och då blev jag än lugnare.

När det sedan blev dags för den åtalade, alltså mitt ex att berätta med egna ord och han säger att han inte minns just någonting, men att det kan ha gått till så att han lutade sig över mig när jag satt i soffan och att jag då kan ha fått handen under mig och på så sätt skadat den.

Då, då tyckte jag faktiskt jag hörde hälften i salen dra efter andan och andra hälften kväva skratt!

Men även om det nu efterskott kan kännas lite komiskt, så var det just då så in i helvete jobbigt, känslosamt, utlämnande och utmattande. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara för dem som blivit utsatta för sexuellt våld eller annan grövre förnedring och blir tvungen att gå igenom det i minsta detalj.

Den här veckan kom domen.

Han blev fälld på alla tre åtalspunkterna. Ofredande, ringa misshandel och misshandel.

Det känns skönt att veta, att han har fått stå till svars för sina handlingar. Han kommer inte avtjäna något fängelsestraff, utan fick en villkorlig dom och samhällstjänst och blev skyldig mig ett skadestånd.

Det är inget som gör mig glad eller känner nån slags segerrus, som sagt, jag ville bara att han skulle få stå till svars och förhoppningsvis skämmas.

Det som har hänt finns kvar, det är fortfarande en obeskrivlig sorg inom mig. I princip varje dag sen det hände kommer stunder när det känns så svart, tungt och deppigt att jag känner tårar tränga fram, en kort eller längre stund.

Varje gång jag på håll ser någon som liknar honom hoppar slår hjärtat några extra slag och instinkten tar över.

Jag är lindrigt skadad fysiskt även om det kanske aldrig blir helt bra igen och fortfarande gör ont varje dag.

Men det som gör mest ont. Är att det på något sätt ska JÄMFÖRAS, jämföras med de som fått mer stryk, som blivit ihjälslagna, som våldtagits.

Självklart är det svårare för dem.

Eller att det finns de, som inte riktigt vill eller kan förstå, att när någon blir så arg som han blev, när en person har en sådan enorm okontrollerbar ilska inom sig, så blir man så jävla rädd!!

Att den som de upplevt som en fin, varm, rolig och generös person samtidigt har all denna ilska inom sig.

Att det EGENTLIGEN inte är nödvändigt att FÖRSTÖRA hans liv för den här sakens skull!

Jag har inte gjort en polisanmälan, genomlidit förhör och rättegång för att förstöra hans liv.

Jag har gjort det, för att ingen ska ta sig rätten att göra någon så här illa.

Ingen, inte han eller någon annan ska göra så att en annan person får instinkten att gömma sig när de ser någon som påminner om hen.

Ingen ska få ta sig rätten att skrämma, psyka, hota, knäcka en annan människa tills de förlorat delar av sig själva.

Jag tror inte att andra ser det, att jag fortfarande letar efter delar, delar han mosat, skavt, förändrat, tagit ifrån mig. Jag vill egentligen inte visa det heller, jag vill inte att det ska ta över eller vara en del av mig. Så jag gör allt som vanligt i förhoppningen att vanligheten ska bli det normala igen.

Jag skrattar, skämtar, larvar mig, jag dansar, lagar mat och äter, träffar folk och gör det jag ska.

Men, jag har fått ett ärr….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards