Det är verkligen svårt att veta varför man gör vissa saker.

Det här med att ställa upp, hjälpa, finnas till hands tänker jag på.

Självklart vill jag inbilla mig att jag är en ädel person, som gör saker enbart för andras skull.

Så är det såklart inte, för jag är inget helgon, ingen ängel.

Men om jag gör något för andra, spelar det egentligen någon roll om det samtidigt ger mig lite jävla självgod tillfredsställelse?

Vilket väger tyngst?

Mitt eget behov, eller det faktum att jag i alla fall försöker vara en droppe i havet?

Ingen aning.

Men igår sa min arbetskamrat till mig att hon tänkte åka till IKEA efter jobbet.

 ”Åh, vad synd att jag inte visste det, då kunde jag skickat med mitt presentkort så kunde du köpa grejor som jag kunde ge till de som kommer hit, eller som behövs i boenden för nyanlända” sa jag.

”Men vilken bra idé, jag har också presentkort!” säger hon och så satte vi bollen i rullning.

(jag hade tänkt på det ett tag, att mitt lilla bekymmer över att få min soffa försent, liksom kändes som en pytteliten fis i rymden jämfört med det som den som lämnar allt för att undkomma ett vansinnigt krig har att bekymra sig om)

Lite mer jobb än vi trodde blev det, många samtal, sms- och messengerkonversationer innan vi tagit reda på ställen och behov vi trodde vi skulle kunna fylla.

Under den tiden fylldes summan vi hade att spendera på, av några andra arbetskamrater och kollegans föräldrar.

Det blev inköp inte bara på IKEA

vi hann med RUSTA och Stadium också, innan vi var klara.

Tur att Gulle-F har bil, det hade ju inte fungerat annars. På ett ställe behövdes det väskor och hygienartiklar.

Jag släpar kabinväskor

Där bor det medmänniskor, som har för avsikt att fortsätta till andra nordiska länder. På RUSTA får man mycket tvål och sådant för pengarna. Vi fick ihop tre kassar!

Nästa anhalt var ett hus med boende för ensamkommande barn, de behövde kläder för att kunna delta i skolgymnastiken. Shorts var jättedyrt, men vi kunde lämna av ett gäng t-shirts i olika färger och storlekar, samt några enkla ryggsäckar i alla fall.

Det jättestora boendet vi åkte till sen…

Ett konferenshotell som nu fungerar som boende. Fullt av människor i alla åldrar, hjärtat värmdes av att se lekande glada barn och tyngdes av att se de som ivrigt sökte efter passande kläder i de kassar någon ställt innan för dörrarna.

Inne i boendet, finns en ”shop” som några eldsjälar driver.

(det är alltså en butik där allt är gratis, det verkade som att de fick gå dit enligt någon slags schema, beroende på rumsnummer)

De hade talat om att de behövde fler ställningar att hänga kläder på samt en så enkel sak som PARAPLYER. Vem tänker ens på att det behövs?

Självklart kunde inte vårt lilla bidrag fylla behovet för alla de uppåt 500 personer som bor där, vuxna och barn av många olika nationaliteter. Men ett litet bidrag blev det i alla fall.

Sista anhalten var ett café i stan där man har personer boende tillfälligt. Där lämnade vi av lakan, örngott och påslakan.

Lite trötta och ganska flamsiga :)

Snälla F körde hem mig sen, trots att hon bor i andra ändan av stan.

Mina fötter och ben värkte och jag hade lillhuvvet fullt av intryck, hjärtat fullt av både sorg och glädje. Men trots det, somnade jag som en stock och jaa, kansketrött är det som de säger, att ett gott samvete är en bra huvudkudde?

Gott har jag sovit och bra mår jag idag, även om jag genom det jag upplevde igår, känner starkt att jag verkligen ska försöka förmå mig, anstränga mig, ta tag i att faktiskt göra mer…

Jag hoppas att den känslan inte lämnar mig, utan att jag faktiskt kommer att göra det också.

Dessutom hade vi roligt tillsammans när vi gjorde det!

Så kanske är det helt enkelt en så kallad win-win grej?

                          Pussen då   !