Jag och mina jämnåriga växte upp med lurv i våra armhålor, skrev och på våra ben, våra tuttar guppade fritt utan balconetter, pushup eller byglar, vi badade näck och var för det mesta osminkade.

Visst hände det att man spottade i en mascara och kletade på lite mörkblått eller rullade lite jordgubbsdoftande glans på läpparna, nån enstaka gång. Men oftast var vi som vi var, unga, fasta, vackra och härliga.

Är det konstigt att jag baxnar när jag hör en del av dem säga idag:

”Jag går aldrig och badar, för jag vill inte visa mig i badkläder”

”Jag går inte i kortärmat eller linne, för jag vill inte att mina skrynkliga armbågar eller gäddhänget ska synas.”

och en massa annat liknande dravel…

Helt enkelt baxnade jag så mycket att jag var tvungen att skriva en dikt!

Kom igen, du mogna kvinna, för satan

Bär ditt huvud högt där du går på gatan

Låt livet och styrkan det gett dig blomma

Ta emot, låt förändringar komma

Att bara minnas den kropp du haft?

Glömma att glädjas åt all den kraft

du fått av det liv du lever och haft

Du, ditt liv och allt du är

det är det som självaste tillvaron bär

Ta emot det sköna i livet

som oss erfarna kvinnor är givet

Trind som en prinskorv eller smal som ett spett?

Skit i figuren, lev och älska hett

Ja du har åldrats än sen?

Du själv är fortfarande din bästa vän

Å här står jag, vit, fluffig, men så jävla bra och glad ändå

                    Pussen då   !