Jag är inte en person som ligger och funderar eller grubblar över saker innan jag ska somna, jag läser tills ögonen faller ihop. På något sätt släcker jag sedan lampan och tar av mig glasögonen utan att jag vet när eller hur.

Däremot händer det att känslor överfaller mig helt utan förvarning, som tur är oftast när jag fortfarande ligger kvar i min säng på morgonen, men det kan även hända när jag åker tunnelbana eller bara går omkring.

Nu har det hänt två mornar i rad.

Igår överfölls jag av saknad efter min mamma. Nästan ett år efter hennes död, bara så där.

Det var ingen obehaglig känsla egentligen, naturlig och lite tung såklart men ändå så självklar och mjuk.

I morse vaknade jag och tänkte på att mina två söner dagen innan hade planerat att gå och träna, tillsammans!

Ni som känner mig och/eller har hängt här ett tag, kan eventuellt inse hur den meningen bara fyller mig med känslor. (Och hur den egentligen känns helt och hållet overklig för mig)

Alltså sådär att de knappt går att beskriva, hantera eller stå ut med.

Glädje framför allt, men samtidigt sorg, ilska och förstås en enorm känsla av lättnad och så förbannat mycket kärlek till de där två krabaterna som under så många år kämpat och fightats mot så mycket, men i princip aldrig tillsammans.

Som jag har gnetat, hållit ut, bitit ihop, uppbådat så ini helvete mycket tålamod och styrka som jag egentligen inte haft, för att försöka ge dem stöd.

Ge dem stöd, hålla ihop denna lilla familj

försöka vara ärlig mot mig själv och dem, samtidigt som jag känt behov att ”skona” vissa (kanske till och med mig själv) från de allra jobbigaste sanningarna.

Nu just nu, känner jag att jag kan andas ut, en liten stund. Låta tron på att det ska bli bra ta överhanden. Jag vågar ta en liten, liten rast från mardrömsoro och skräckscenarier.

Phuuuuuuuuuuuuuu helt enkelt

(ja alltså de kom aldrig iväg på den där träningen, men bara själva tanken…)

De där två!   !

                               Trevlig helg och förstås pussen   då!