Lyckas jag ge upp.

Fast jag gärna vill ibland.

Även om det är tröstlöst, känns meningslöst och förbannat hopplöst.

Längst inne i mitt emellanåt pansarklädda hjärta vägrar jag att ge upp.

Jag har stängt dörrar, både bildligt och bokstavligen. Bestämt mig för att aldrig, aldrig någonsin bry mig mera. Att bara flyta med och vara iskall.

Funkar det?

Nä.

Ett mammahjärta är och förblir ett mammahjärta.

Varje gång han talar om att ”nu ska jag göra ett seriöst försök” så börjar hoppet spira, framtiden te sig lite ljusare och jag anar ett svagt ljust rosa skimmer där borta i framtiden.

Nu är vi där igen.

Verkligheten i den tuffa världen har hunnit ikapp så mycket att han av rädsla för att bli mer misshandlad än hen redan blivit, rymde med mig till landet i helgen.

Det skrämmer honom, att folk blir så råa och elaka av drogerna. Själv är han trots så många år, fortfarande en relativt mjuk kille.

Idag ska han på möte och för första gången på flera år, be om att få bli ”omhändertagen” och på så sätt få nya verktyg för att förändra sitt liv.

Kanske är jag korkad, naiv och godtrogen?

Men va faan, det är ju min unge, min lilla plutt, mitt eget barn.

Det vore väl konstigt om jag inte vill, önskar, drömmer om, längtar efter att han en dag ska kunna leva ett liv utan droger?

                        Pussen då    !

och några fina bilder får ni här...

LiLo åker snabba båten med bror Jolly Roger vid rodret..

Ganska ljuvligt är det att sitta därbak och bli nedstänkt av solglittrigt vatten :)