Vandrar vi vidare i våra liv.

Det finns saker att se fram emot, somliga långt fram i tiden, andra inom en snar framtid.

Sen finns det sådant som egentligen är ganska snart, men som känns som en evighet tills det infaller!

Semestern!

Den är aldrig så långt borta som när det närmar sig, är det inte väldigt konstigt?

Jag har 11 arbetsdagar kvar till dess. Inte så många, men vådligt lååånga.

Nu har det i och för sig blivit en och annan ledig dag i samband med allt som rört min mammas död.

Men nu är allt avklarat.

I fredags hade vi en minnesstund för Mamma.

Eftersom det i princip inte finns någon som är troende i familjen, framför allt inte mamma eller pappa, så var det helt utan präst, gudsord eller psalmsång.

Det var en ljus, fin, stund. Allvar och glädje, både i det som sades och musiken. Det kändes värdigt och framför allt som något min mamma skulle ha gillat och varit nöjd med.

Det var fint att träffa en del av de som kom dit och som jag inte sett på väldigt länge, fina varma människor som har olika platser i mitt hjärta, men ryms, det gör de   !

I söndags var jag med pappa och mina syskon och tittade på minneslunden där hon ska ligga.

Vilken vacker plats!

Vi konstaterade att när löven faller, kommer man nästan att se deras gamla hus tvärsöver sjön Drevviken.

Här är två bilder, tagna kvällen innan hon dog.

Det är så sällan vi ”poserar” framför kameran som min syster och jag gör med mamma här.

Och kanske man anar att det är en ganska trött mamma som tittar in så fint i kameran här?

Nu tänker jag inte skriva mer om detta, nu fortsätter vi att vandra vi som finns kvar

och som officianten sa

”leva som om vi hade all tid i världen istället för att skynda på med allt och tro att vi alltid har bråttom”.

                                Pussen då   !