kucke-li-lo

Alla inlägg den 3 mars 2014

Av Li-Lo - 3 mars 2014 16:28



Det som en gång var sorgligt, svårt att hantera och jättejobbigt har vänt, och det rejält.


Eftersom Bortbo-sonen är en man med mycket stor integritet, har jag alltid valt att vara sparsam med att skriva om honom.

Men just nu händer det allt som oftast att när jag tänker på hur hans liv varit och hur det är idag och faktiskt bara börjar gråta av glädje och lättnad.


Den gossen är född i andra halvan av december. Jag tyckte han skulle få gå kvar ett år till på dagis, men se nää, det var inte aktuellt. Alla som är födda ett och samma år ska behandlas lika.

Han vantrivdes i skolan nästan från första sekund. Han blev ofta ledsen och kände sig misslyckad, när han inte kunde koncentrera sig eller när han inte förstod uppgifterna och var för blyg för att fråga. Ibland blev han arg, ofta rymde han från både skola och fritids.


I andra klass flyttades han till en liten, personaltät skola. Där fungerade det bra, han och de andra barnen blev sedda och utvecklades enligt sin egen personlighet och förmåga.


Sen bestämdes att han skulle gå om tredje klass (Vad var det jag sa?) i vanlig klass. Det fungerade hyfsat.


Jag minns att många ifrågasatte att han inte så gärna lekte med andra barn på fritiden och tyckte att jag skulle bjuda hem hans skolkamrater. Men han ville ju inte, han var tydlig med att han ville vara ifred när han varit i skolan. Ibland kom han traskande från fel håll och när jag frågade var han varit sa han stillsamt att han tagit en promenad, för att ”hinna prata färdigt med sig själv”.

I sitt rum ville han ha alla sina installationer av plastfigurer så som han placerat dem, inte ha andra där som pillade och flyttade på grejerna.

Det är inte så att han inte deltog i lek med andra barn, men han tröttnade fort och kom in efter en stunds utelek, eller drog sig undan.


Lagsport var inte att tänka på, Vår teater fungerade en termin eller två, men där var bara två killar och de kände att tjejerna tog över och bestämde för mycket!

I mellanstadiet hittade han sin bästa vän, de är fortfarande underbart goda vänner, även om de hade ett uppehåll några av de tidiga tonåren. De två kunde umgås hur mycket som helst och hade fullt av roliga saker och projekt tillsammans.


Men nästan samtidigt började allt krångel med brorsan hans. Min tid och energi räckte inte riktigt till för dem båda.

Ibland kändes det som om jag gick från det ena mötet till det andra, lyssnade på olika personer som inte hade något gott att säga om någon av mina söner. Till slut hände det att jag gav blanka fan i dessa möten.

En gång försökte jag förmedla att jag inte riktigt trodde på idén med EVK (elevvårdskonferenser).


 Att det är ganska svårt att som ensam person som älskar och står nära barnet, sitta i ett rum med ett flertal andra som alla har åsikter, synpunkter och klagomål på ens älskade unge, utan att bli en lejoninna. Det blir svårt att samarbeta, man ser inte samma sak som de gör, hör inte vad de säger, utan uppfattar allt som anklagelser på barnet och på en själv. Får helt enkelt svårt att se nyttan av att höra om alla fel och brister, stänger om sig eller så, går man helt enkelt  till anfall eller intar försvarsposition.

Men det var inget någon tog till sig riktigt kände jag, för så har man alltid gjort, ju.


Vi påbörjade en utredning på barnspsyk, första samtalet gick bra. Sen skulle han sitta ensam med psykologen, jag satt i väntrummet.

Efter bara några minuter kom han farande, slet åt sig jackan och sprang därifrån, muttrandes.

Jag sprang efter och frågade vad som hänt.

”Pysselböcker!” fräste han bara. När han lugnat sig, fick jag reda på att psykologen gav honom en sån där bild, där han skulle följa kringelkrokar för att olika bilar skulle hitta till sina garage.

Han blev djupt förolämpad av ha blivit ditlurad för att sitta med småbarnspyssel och satte aldrig sin fot där igen.


Den gossen har INGEN lyckats lirka med, när han väl bestämt sig.


Redan då hade han börjat öka i vikt och när sen kompisens mamma bestämde att de inte fick umgås på fritiden för att de tillsammans var lite besvärliga i skolan, eskalerade den ökningen.

Han gick mer och mer sällan till skolan, satt hemma och spelade TV-spel, inget var roligt längre.

Till slut vägde han 120 kilo.

Skolan kallade till det ena mötet efter det andra, det sattes in stöd från socialtjänsten, som skulle stimulera och hjälpa honom. Inget fungerade.


Men en dag: ringde han till mig på jobbet och sa ”jag kastar allt” Jag fattade ingenting, men det visade sig att han sett en film ”Supersize me” och förstått vad som händer i kroppen när man är rejält överviktig. Kakor, bullar, glass, saft allt med mycket socker åkte i soporna. Han började promenera, minst 30 min varje dag.

På ett drygt år hade han nästan förlorat hälften av sin vikt!


Under tiden hade han gått ur grundskolan, utan att ha betyg i ett enda ämne. Han harvade ett år i en liten gymnasieklass och det gick lite bättre. På sommarlovet fick han tre veckors sommarjobb genom stadsdelen på ett dagkollo.

Äntligen hade han hittat rätt, äntligen fick han göra något han gillade och mådde riktigt bra av. Jag lovade honom att se till att han skulle få chansen att praktisera under hösten om han lovade att ta tag i skolan bättre.

Jag skulle kunna ha ringt runt i evigheter för att hjälpa honom, men fick som tur var napp väldigt fort.


Han praktiserade, läste samtidigt in matte, engelska och svenska på tre månader. Fyllde arton och fick börja jobba som timvikarie där.

Rätt som det var, tog han också tag i att plugga in en barnskötarutbildning på distans, samtidigt som han jobbade.

Så av den killen, som ingen lyckats motivera, förstå sig på, eller hjälpa i skolan blev det en utbildad barnskötare, som idag har fast jobb.


Att han sen på fritiden lärt sig att ta superfina foton och dessutom skapat sig en sidokarriär som filmare, det kanske, kanske jag råkat nämna och skryta en smula över förut?


Under de här åren, när han mest satt hemma passerade många intressen revy. Nu pratar jag inte om att bry sig lite grann om saker och ting.

Nänä, här pratar vi om att lära sig samtliga regler i baseboll och amerikansk football, följa seriespelet på internet och låta mamma skriva ut komplicerade scorecards att fylla i.

Eller att gå med i bokklubben Svenskt militärbibliotek och läsa allt om båda världskrigen, på svenska och engelska.

Bröderna Marx samtliga filmer på DVD och böcker om och av dessa (på engelska).

Allt om amerikansk hiphop, följa stand-up komiker från USA och England.


Inte har det varit lätt alla gånger, men trots allas farhågor, alla förståsigpåare och all expertis har jag alltid känt mig övertygad om att denna unge bara behövde mogna i sin egen takt. Att han hade massor i sig som bara behövde växa till sig.


Självklart har jag varit orolig och blivit stressad av det ibland också, det tänker jag inte ljuga om.


När han nu är en vuxen ung man, blomstrar han, är underbar till sitt sätt och gör det han drömt om sen han var liten.


Där ser man, mammor vet en hel del, som inga experter har en aning om eller helt enkelt:


Vad var det jag sa?


                                    Pussen då   !




ANNONS

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se