För jag tror inte på att det är nyttigt att svälja, dölja eller skyla över.
Det finns egentligen ingen gång när mitt liv har blivit bättre av att göra det.

Däremot, har jag många gånger fått mycket stöd, värme, goda råd och tröst när jag valt att vara öppen med att mitt liv inte är perfekt, en dans på rosor eller roligt från morgon till kväll.
Personligt eller privat, själv förstår jag inte skillnaden, men däremot försöker jag att respektera andras integritet, de jag vet har ett stort behov av sådan.

Så! Här kommer orsaken till att jag verkat nere ett tag:  
Jag länkar först till ett par gamla inlägg, för jag orkar inte skriva om allt. De ger en bakgrund, för eventuella nya eller glömska läs are.

en intervju  och här  ett till   näst sista och till sist   

Sakta har jag insett, begripit, tagit in och accepterat att det jag och många andra ville, drömde om, längtade efter inte alls blev så.

Sonen som fick chansen att ordna upp sitt liv, genom att få husrum, omsorg, kärlek och vettiga personer att omge sig med, klarade inte av att ta den.
Trots att det gör fruktansvärt ont i mig, har jag valt att tänka med hjärnan i stället för hjärtat och bad för någon vecka sedan honom att lämna ifrån sig nycklarna.

Han får inte längre bo hos mig.
Han accepterade detta utan minsta protest, vilket kändes skönt mitt i sorgen. För sorgligt är det, det har varit tårar, ångest, svårt att andas emellanåt.

Jag VET ju att den som har problem med missbruk och kriminalitet (det sista har han klarat bäst att hålla sig ifrån) inte blir hjälpt av att någon håller den under armarna och ser till att den kan hålla sig flytande.

Jag kände också hur jag sakta, pö om pö började flytta mina egna gränser för vad som var acceptabelt och inte, hur jag fick mindre och mindre utrymme för mitt eget liv och att jag inte trivdes i mitt eget hem längre. En egentligen ganska liten händelse fick mig att stanna upp och verkligen känna och inse att det blivit helt ohållbart att försöka skyla över, svälja och dölja längre.

Många varma människor har jag fått hjälp och stöd av, alla är värda så mycket kärlek tillbaka, att jag inte vet hur jag ska kunna ge er den. Bortbo-sonen har varit fantastisk, det är ändå hans storebror det handlar om, men ändå har han stöttat mig till 100 %.

Nu tänker jag att den dagen Storsonen bestämt sig, tar beslutet att ändra sitt liv, ändra sin livsstil och börjarjobba med sitt sätt att tänka.
Då, då kommer jag att stötta, uppmuntra, ställa upp och slösa min kärlek på honom igen, så mycket jag bara kan och orkar.

Men som han tänker, lever och resonerar idag, är det inte meningsfullt att göra det. Hårt, trist, sorgligt, vidrigt och gör precis hur ont som helst.
Jag inser att detta kan göra att vi tappar kontakten igen, att han kommer att anklaga mig för olika saker, att vissa kommer anse att jag är onödigt hård.

Men!

Jag har inte fått mitt jobb, min lägenhet, mina vänner, mitt liv gratis. Det har varit många gupp och vägbulor, hål och höga hinder, tårar och rent av massa SKIT för att jag ska ha det som jag har det idag.

Och neej, jag tänker INTE låta någon, inte ens mitt eget barn, ta det ifrån mig

              Tack!