Bloggen är inte nedlagd, bloggerskan är inte allvarligt sjuk och hon har inte glömt er.

Men, ni som hängt med ett tag, vet att jag har det där fröet.

Det som ibland känns som att det ska bli en stark och livskraftig planta.

Just nu, känns det inte alls så och framför allt:

Jag har insett att det inte hjälper ett dugg, hur mycket jag vattnar med omsorg, gödslar med kärlek och stöttar med goda råd och hemtrevligt pyssel.

Om det ska bli en planta som håller hela vägen till full blomning, så måste det komma inifrån, ändå inifrån fröets innersta med en total önskan om det.

Jag har sakta insett att det inte är så. Många små saker har lett till att jag fattat beslutet att låta detta frö gro, växa och nå sin fulla kraft någon annanstans än i min kuvös, mitt växthus av omsorger.

Det tar alltför mycket av min kraft, mitt liv, min energi, min glädje och kärlek.

Dock är jag tacksam över de som en gång lärde mig denna enkla mening:

"Ibland måste man tänka med hjärnan, inte med hjärtat"

Det är svårt, jobbigt och gör ont så inihelvete i hjärtat att använda den meningen i praktiken...

                                Pussen då   !