Det är faktiskt exakt vad jag har.

Men de har då gjort vad de kunnat under åren för att jag som moder ska veta att jag lever och säkerligen spätt på mina bekymmersrynkor, men även sett till att jag fått en och annan vacker skrattrynka.

Min yngste var ett stillsamt barn, ingen som klättrade högt, sprang fort eller testade farliga saker.

  Matbordet är inte så högt upp, men en bra plats!

När han fick sin trehjuling, satte han sig på den, trampade ett par varv, satt sedan förvånat och väntade på att den skulle fortsätta rulla av sig själv. Det gjorde den ju inte, så den cykeln fick stå relativt orörd efter detta. Att lära sig simma, cykla tvåhjuling eller delta i bollspel stod inte heller på ”att göra så snart som möjligt listan” för detta barn.

Däremot var han en fena på att försvinna, eftersom han snabbt slukades upp av intressanta saker. Antingen stannade han och studerade dem eller travade iväg om han såg något en bit bort, alltid utan att påkalla min eller någon annans uppmärksamhet.

Han har försvunnit i stan, på Gröna Lund, när vi klev på ett tåg och otaliga gånger hemmavid.

En annan sak som intresserade honom en hel del, var att se om han själv eller delar av honom fick plats. Ryms armen i hålet i en betongsugga? Kan man klämma in skallen mellan skohyllan och väggen på dagis?

När han var lite större fick storebror en bäddsoffa och TV i sitt rum. En dag när jag gick till jobbet, skulle han gå senare än jag.

När jag sen kom hem vid femtiden efter en hel arbetsdag var det första jag hörde hur han med svag röst ropade på mig. Jag var inte förvånad över att han inte kom och mötte mig, men att han fortsatte ropa kändes märkligt.

Jag gick till rummet och där låg han.

Fastklämd med ena benet mellan soffans stålrör och bakstycket på soffan. Där hade han legat sen tidig förmiddag, helt ensam hela dagen. I bara kalsonger och helt oförmögen att komma därifrån.

Vad tror ni den ömma modern gjorde?

Skrattade, skrattade och skrattade!

Jag kunde inte sluta, jag kunde inte heller få loss honom på egen hand. Jag ringde en granne, som fick hjälpa mig bända loss ungen. Han var också den som sa att jag borde lägga barnet i badkaret och ge honom något att dricka. Gossen hade ju fått ligga hela dagen, utan mat eller dryck.

Han hade frusit (kissat ner sig) och därför dragit ner gardinstången, svept in sig i gardinen och bankat med stången på fönster och väggar i lönlösa försök att tillkalla hjälp.

När jag sansat mig något och gossen blivit varm och fått lite i magen, så sammanfattade han den upplevelsen med dessa ord:

– Det värsta var att jag inte nådde fjärrkontrollen, var tvungen att titta på TV-shop hela dagen!

Idag fyller denne lille pilt hela 24 år.

Så vitt jag vet har han slutat utforska världen på just de där sätten.

Numera är han en fantastiskt fin kille, generös, empatisk, klok och som han själv diskret uttryckte det nyligen:

”Sveriges mest begåvade filmare”

(ni vet han som gjorde den här)   

                    Ett jättestort och varmt Grattis till dej, ungen min   !

         och till er andra

                                        Pussen då   !