Jag är en ganska så, väldigt flitig Facebookanvändare.

I min Facebookvärld finns inte de här nuttegullepluttiga statusarna som det skrivs en massa om. Mina vänner känns antingen roliga eller bara raka och ärliga i sina.

Jag uppfattar det som att mina vänner tycker att Facebook är ett av många sätt att kommunicera med vänner och bekanta helt enkelt. Ett bra sätt att snabbt nå ut till de man vill ska få veta något.

Nu var det första gången jag läste ett dödsbud på Facebook.

En ung kille, något år äldre än min äldsta miste sitt liv, genom att överdosera droger.

Vi har bott grannar med den här familjen. Jag vet att han har haft stora problem med missbruk i flera år. Hans mamma och jag har hela tiden pratat mycket öppet om det här, eftersom vi båda kämpat mot våra söners missbruk och för deras chanser att få leva värdiga liv.

Vi är inte nära vänner, men såna som pratar när vi ses och kommenterar varandras livshändelser just på Facebook.

Jag vet att han de senaste åren fungerat bra i samhället, han har haft jobb och eget boende.

Men något fick honom att återfalla i missbruk som ledde till den här tragiska händelsen. Jag vet inte om det på gått länge, eller om det var ett enstaka återfall. Det är inte det minsta viktigt heller.

Det här är ett scenario jag själv målat upp i mitt huvud alltför många gånger.

Ändå känner jag att tanken på detta hemska är ljusår från att verkligen behöva uppleva det.

Att vakna upp, inte bara de första outhärdliga dagarna utan resten av sitt liv med vetskapen om att mitt barn, min lilla unge, min älskade son aldrig mer kommer att finnas.

Det går helt enkelt inte att föreställa sig.

Jag har gråtit och emellanåt känt mig helt matt de här sista dagarna. Äldsta sonen har inte mått bra, Vi har hamnat i bråk, jag har skällt ut honom för att han inte tar tillräckligt starkt avstånd från droger i mina ögon. Jag har velat slå honom, men i stället storgråtit för att han inte verkar fatta vad hans missbruk har utsatt mig och hans lillebror (och alla andra som bryr sig om honom) för. Denna ständiga oro för att det värsta ska hända. Han själv har varit ledsen, uppriven och haft svårt att hantera allt. Nu har vi landat lite och bestämt att gå på begravningen tillsammans.

Många av killens vänner samlades i vårt centrum dagen det hände. De har tänt ljus, lämnat blommor och små meddelanden.

På morgonen dagen efter var det kyligt och jag tycker att dessa frostbitna rosor på något sätt förmedlar sorgen på ett fint sätt.

Nästa vecka ska jag laga mat och ta med mig till familjen, där det även finns två yngre syskon. Jag vet att jag inte kan ge tröst, men medkänsla och lite avlastning från det vardagliga som trots allt måste tas om hand kan jag kanske bidra med.

Om det bara gick, skulle jag snabbt trolla bort alla dödliga droger, så att inte en endaste förälder, anhörig, käresta eller vän till skulle behöva uppleva detta.

Ta hand om er och alla ni bryr er om   Kram

 

Fatou

15 november 2013 14:55

<3 <3 <3

http://fatou.se

Li-Lo

15 november 2013 15:03

Tack

 

Eeva

15 november 2013 15:49

Så ledsamt, kram Li Lo!

Li-Lo

15 november 2013 15:53

Jaa, det är så hemskt och ledsamt..
En sån där liten kille som sprang runt på gården därhemma...
Kram

 

Ama de casa

15 november 2013 17:06

Fy så hemskt... Stor KRAM till familjen, och till dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

15 november 2013 18:25

Hemskt, sorgligt och så onödigt!

Kramkram

 

Hörni

15 november 2013 18:34

Usch så fruktansvärt sorgligt. :(
Stor kram!

http://horni.blogg.se

Li-Lo

15 november 2013 18:40

Ja, det är ofattbart. Mamman har uppdaterat sin facebook ofta och bearbetar sin oerhörda sorg, millimeter för millimeter. Hon får mycket stöttning där, så igen säger jag, sociala medier är bra till mycket!
Kramkram

 

Britta

15 november 2013 21:30

Beroende är en dödlig sjukdom. De flesta som har ett beroende dör tyvärr i sjukdomen. Det här året har tre nära vänner till mig dött på grund av sitt missbruk. Jag förbannar sjukdomen samtidigt som jag är tacksam för mitt eget liv. Att jag lever idag är ingen självklarhet. Så sorgligt när unga människor dör i sitt beroende, så fruktansvärt onödigt. Jag känner med dig och din son och framförallt för den mamma som förlorade sin son. Så sorgligt. Kram

http://brittas.se

Li-Lo

15 november 2013 21:56

Tyvärr är det så, det skördar många liv.

Jag vet att det är långt ifrån att jag kan känna mig trygg att min son fortsätter att välja rätt, även om jag hoppas av helt mitt hjärta.

Mamman skriver och skriver av sig sin frustration på facebook, jag tror det hjälper henne mycket att få ur sig och formulera sig i skrift.
Kramkram

 

Hanna

17 november 2013 22:43

Överdoser vid just återfall är väldigt vanligt - och egentligen ännu sorgligare än när personen fortfarande är mitt i beroendet. Eftersom det då känns som att personen har klarat sig igenom den jobbiga perioden och... så händer något sådant!

Usch, tråkigt att det var tvunget att ske! Massa kramar till den familjen och till dig.

http://tankarofhanna.wordpress.com

Li-Lo

18 november 2013 09:55

Ja, det är ju faktiskt sant att det är vanligt, det har jag inte tänkt på.

På nåt sätt blir det sorgligare för de inblandade också när man tror att man är ¨på "den säkra sidan"

Kramkram

 

Moma

18 november 2013 20:20

Usch, man blir så himla ledsen, missbruk gör så jäkla ont och är så himla sorgligt, för alla drabbade.
Bamsekram

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

19 november 2013 08:47

Jaa, det är verkligen skit, piss och satans jävla elände.

Varje dag tänker jag på detta...

Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...