Jupp det är jag emellanåt. I alla fall när det gäller vissa saker.

Jag retar mig mycket på reklam ibland.

Bland annat har jag mer eller mindre slutat helt att handla på Kicks efter det att de började med reklamen där deras extremt fånigt overkligt långa och smala kvinnor får typ dåndimpen när deras nagellack ramlar i golvet.

Sen har vi Åhléns….

En gång i tiden var det ett av de mesta naturliga ställena att gå till om jag behövde ”något”.  Redan som liten jänta fick man åka med modern till Skanstull, kliva av bussen och gå över gatan för att göra inköp av saker på Åhlén och Holm.

Det fanns bra, billiga, praktiska vardagssaker utan onödigt prål och pynt. Deras frottéhanddukar var magiska, jag tror jag kastade dem nyligen, de jag köpte innan jag fyllt 20.

Jag känner inte igen den kedjan längre, framför allt inte deras varuhus i centrala Stockholm.

Man kan definitivt inte träda in i det från gatuplan, då riskerar man att kvävas av parfymdoft. Lyckas man hålla andan, finns fortfarande risken att någon av de hårdsminkade, plastliknande personerna anfaller dig när du går för att komma till rulltrapporna och i värsta fall ger dej en pappersremsa som stinker.

Eller ännu värre tänk om hon från deras senaste reklam står där och säger saker som:

"Det roligaste med målade naglar är att man kan göra ett modestatement med väldigt enkla medel"!!!!

Jag vill inte ens tänka på deras klädavdelning, eller klädavdelningar. Vad är det för jädra trams? Att sortera kläder efter vem som tillverkat dem? Va?

Om jag letar efter säg tillexempel en jacka, så vet jag om jag vill ha en lång, kort, varm, tunn och kanske vilken färg jag vill ha. Inte fasen har jag nån gång i förväg funderat över vilket företag som tillverkat den.

I höst har de öppnat ett café, i gatuplan, bland all parfym! Men snälla! Hur kan någon vilja sitta där och samtidigt stoppa något i munnen?

Tacka vet jag fiket på gamla ”Ålle” vid Skanstull!

Där kunde man köpa ett par jeans, som var ett par jeans och inget annat. Behövde man en frottéhandduk, så köpte man den utan att veta vad företaget som gjort den hette, men som sagt, höll, det gjorde den.

Man kunde få ett glas saft när mamma och moster fikade (självklart delade de på ett fikabröd) och tröttnade man innan de var klara kunde man få en tjugofemöring och rida på den ljusbruna mekaniska hästen med ”kobojsadel”.

Förresten fick man kaffe i kopp och inte en pappersmugg med hålförsett plastlock, och man SATT STILL när man drack det.

Där kunde man även ringa i automaten för en tioöring, länge, långt efter det på alla andra ställen höjts till tjugofem öre.

Det var faktiskt bättre förr!

                                   Pussen då   !