som jag har att blogga om just nu.

Har ätit lite.

Hos Moma i fredags.

Där fick jag lax med en len god quinoasallad och två goda såser. Samt förstås en trevlig stund med trivsamt pladder.

Hemma åt jag detta

men jag ska inte göra grillspett utan pinnar och grill på nötkött något mer, det var segt och inte alls lika gott som när jag gjort det på lamm.

Igår tog jag mig tid hade jag äntligen tid att morronpromenera.  Som jag sagt förr är jag inte så snabb, mina små ben tar små kliv och jag gillar att se mig omkring. Jag blir omgådd av de flesta. När jag valde att göra den här bilden

svart/vit kändes den plötsligt väldigt 60-talig, hans lilla kostym och portfölj.

Det är ett mode jag inte tycker är så snyggt, de här lite för små kavajerna som många män har numera…

Plantorna växer därhemma, de vill ha större krukor tror jag, men får allt vänta några veckor till då de ska flytta ut. Igår träffade jag en tjej vid Plattan och bytte bort en chiliplanta mot en liten Goijibärs dito. Jag får väl vara glad så länge polisen inte tar mig, sist var det malariatabletter som bytte ägare på samma plats!

Hembo-sonen har varit krasslig, men nu är han på plats på sin ”arbetsmarknadsåtgärd” igen. Jag må vara lite bakom, men hur man ska bli motiverad till att jobba när det inbringar mindre stålar än socialbidraget är halvknepigt att riktigt fatta.

Idag är det onsdag och  arbetsveckan är strax avklarad, då jag har tagit mig en liten semesterdag på fredag.

Då ska jag baske mig se till att min älskade cykel blir trampabel igen, så det så!

Gick lite i morse också. Kan man bli annat än på bra humör?

                             Pussen då    !

den vägrar att publicera.

Men bara för att, så testar jag igen.

Idag tittade min kollega på något vackert i Kungsan, då fick hon med någor blommor på fotot också!

Uppdatering: Plötsligt gick det hur bra som helst och jag inser nu att det visst fungerar att vara oförskämd för att få sin vilja fram, till och med i en bloggjävel!

Pussen då   !

Blir jag kräkfärdig.

Det blir fanimej för mycket.

Jag gillar det aldrig, men ibland står det mig upp i halsen mer än annars.

Det här att leva i ett konsumtionssamhälle.

Igår slank jag in på butiken vid Liljeholmen för att köpa lite gula habanero.

Nej, fel, det är inte en butik.

Det är ett jävla köp-palats. Inredningen är elegant. Det säljs köttbitar från när och fjärran till priser som får mig att baxna.

Jag passerade avdelningen för hudvårdsprodukter. Men snälla!

FEMTON olika sorters produkter för att smörja in läpparna med.

Jag orkar inte!

Alla dessa skapade behov som vi bara gapar och sväljer.

Varför gör vi så?

En känsla av att vara utvald, speciell, kan det vara en orsak? Att köpa en köttbit från Nebraska (till ett kilopris som fick mig att rodna), ger det en känsla av att vara lite, lite bättre än de som nöjer sig eller bara har råd med en falukorvssnutt?

Ger det liksom tillfredsställelse att veta tro att jag, jag kan minsann känna skillnad på skit och pannkaka?

Vad är det som gör att så många hela tiden strävar efter exklusivitet? Borde det i så fall inte ge mer tillfredsställelse att använda sina pengar och eller sin tid till att göra världen till en bättre plats?

De här frågorna har jag inget svar på, men jag vet att jag känner mig stolt och glad, när jag kan laga en god middag av billiga råvaror.

Lyckas jag någon enstaka gång stort eller smått påverka en annan människa genom ord eller handling i en positiv riktning känner jag att det finns mening med mitt liv.

Sväljer jag min ”stolthet” eller rädsla och tar ett kliv som känns svårt eller obekvämt känner jag mig nöjd.

När jag här om dagen pratade med Make, och talade om att jag fortfarande gärna hjälper honom med pengar till hans dotter. Med allt som varit mellan oss, kändes det inte helt bekvämt, men jag tycker ju fortfarande att det är viktigt att hon har möjlighet att gå i skola. Därför svalde jag obehaget och osämjan.

Eller idag när en hög tjänsteman ringde och sa: ”Jag ligger på sjukhus, men mår bättre så du kan koppla mina samtal till mitt mobilnummer” Då svarade jag att visst kan jag göra det, men är det inte bättre att vila när du är på sjukhus och låta bli att ta samtal överhuvudtaget och bara låta anknytningen vara stängd?

”Du är nog klokare än jag, det är förstås bättre att göra så”

Det kändes bra.

Sen kan jag inte låta bli att länka till två väldigt bra saker jag hittat via Facebook idag.

Lite Frågor till Erik Almqvist  och lite kloka ord från Henning Mankell

                                          Pussen då   !