Inte förrän nu har jag börjat fundera på det som diskuterades en hel del för ett tag sedan.

Eller kanske jag har varit inne på det förr, jag klattrar ner så mycket att jag inte alltid vet vad jag gör, har gjort eller bara tänkt att jag ska göra.

Det här med att inte ha pengar, att vara ”fattig”. Eftersom jag levde helt ensam med mina killar så många år och jobbade halvtid en del av dem, vet jag mycket väl hur det är när pengarna aldrig räcker till.

I morse kom jag att tänka på en annan sak när det gäller det där. Det är ju faktiskt inte bara barn som fyller år och ska ha presenter. Familj och goda vänner, samt arbetskamrater och bekanta fyller år, gifter sig och får barn de också.

Att säga till sina arbetskamrater som gör en insamling när någon fyller jämnt, att man inte har råd, det gör man inte. Där är det ändå enklare, då det oftast är en mindre summa.

Men när det skulle samlas till någon annan kunde det kännas tungt. I familjen, där fungerade det bra trots allt. Jag har turen att ha en generös och klok familj som anser att var och ska betala vad den kan när det kommer till insamlingar. Trots det har det alltid känts som om jag ”borde” bidra med mer.

När det har kommit till vänners bemärkelsedagar, bröllop och familjetillskott har det ibland grävt djupare hål. Jag vill minst av allt framstå som snål, jag är inte ens det, men pengar har det varit ont om emellanåt.

Det har som tur är förbättrats, nu behöver jag inte känna så längre. Jag har nu bara mig själv att ta ansvar för, mina pengar är mina. Jag kan äta vad som finns i kyl och skafferi om det är så att någon bemärkelsedag skulle gräva ett större hål i min lilla börs.

Apropå det, jag ska nog ta och skrapa en av de två trisslotter jag har i den.

Så vi hörs från varmare breddgrader nästa gång, hoppas jag! Inte det här vintergrå som jag vandrade i på väg till jobbet i morse.

 Skeppsbron

och Blasieholmen.

                             Pussen då   !