jag känner mig fortfarande lätt irriterad och har kvar känslan av obehag efter besöket jag gjorde i helgen.

Då jag inte tror att Kriminalvården, dit jag egentligen skulle vilja skicka detta, skulle bry sig så struntar jag i att skicka detta dit, men vill i alla fall "bli av med det".

Att besöka en anhörig på en anstalt. (klass 2)

Det är en svår, kluven och psykiskt ansträngande upplevelse att första gången besöka en kriminalvårdsanstalt. I mitt fall för att besöka min son som ännu inte fyllt 25 år. Jag förstår att han ska straffas för de handlingar han har begått och har accepterat detta.

Jag har dock svårt att acceptera och förstå att jag som besökare ska känna mig ovälkommen, förvirrad och gå därifrån med en känsla av obehag.

Att sätta upp en enkel skylt vid ingången vad det är som förväntas av en besökare är en enkel åtgärd. Det är inte självklart för alla och envar att man ska ringa på en anonym knapp utan minsta information.

En anstalt som håller stenhårt på tiderna, borde kunna uppföra ett enkelt skydd mot vädrets makter, eller erbjuda en plats inomhus. Om man som jag kommer i taxi direkt från flygplatsen och har tjugo minuter till godo kan de bli väldigt lång väntan. Jag hade tur, det vara bara fyra minusgrader, det hade varit värre dagen efter när det var tjugo minus. Eller om det ösregnat.

När jag till sist blev insläppt genom grinden fick jag själv gissa åt vilket håll jag skulle gå. Det hade varit ganska enkelt för rösten som hälsade mig välkommen in att lägga till att jag skulle gå till höger eller vänster för att komma rätt.

Systemet med vad man får och inte får lämna till den intagne är också tungrott och svårt att förstå. Jag ringde fler samtal innan och fick olika svar. Min son hade fått muntligt löfte (och kanske skriftligt, det är jag inte säker på) att jag skulle kunna ta med lite pennor av olika slag, för att han skulle kunna teckna efter inlåsning. Detta hade ändrats när jag kom till centralvakten.  Böcker och tidskrifter som jag får skicka och han alltid får ta emot fick jag inte lämna denna väg. Det fanns heller ingen möjlighet att lämna dem till någon form av gemensamt bibliotek.

Jag accepterar utan invändning att genomföra besöket utan några som helst personliga tillhörigheter, att jag blev stressad och nervös av situationen så att jag glömde mina glasögon får jag stå för själv.

Det var trevligt att ha möjlighet att äta tillsammans. Det uppskattade jag verkligen.

Besöksrummet var erbarmligt tråkigt och fult. Om man som jag rest runt 100 mil, vill man gärna utnyttja den hela den tid som finns för besök, i vårt fall tre timmar ena dagen och nästan sex timmar nästa. Ett kalt rum, med möbler som inte passar tillsammans, vare sig i färg eller i form.  Två menlösa tavlor och ett för litet bord för att rymma matbrickorna.

Kan några enkla spel, en kortlek, papper och pennor på något sätt vara skadligt?

Nu är vi två uppfinningsrika och positiva personer, som lyckades få tiden att gå och till och med ha lite roligt tillsammans.

Jag är övertygad om att kontakten med anhöriga är en viktig del i processen för att förändra sitt liv. Annars hade jag inte spenderat tusentals kronor på resa, taxi och hotell för att genomföra detta besök.

Jag förstår också att det finns personer som har helt andra avsikter med sina besök än att påskynda den processen.

Ändå har jag svårt att smälta känslan av att det inte bara är den intagne som ska ”känna av” att den gjort fel. Det vore självklart en bättre utgångspunkt om den som besöker en vän eller anhörig fick känslan av att här arbetar vi, tillsammans med den intagne och de som bryr sig om den för att livet för honom eller henne efter vistelsen ska bli mycket bättre än innan.

Det heter ju trots allt kriminal-VÅRD, inte förvaring eller förvärring.

Med små medel och enkla insatser skulle besöket kunna vara en mycket bättre upplevelse.

Kanske är jag naiv och känslig?

               L

Med många intryck, tankar och upphov till funderingar, frustration och faktiskt en hel del skratt.

Men jag tar det från början:

Från Umeå Airport

taxi till själva anstalten.

Där fanns en grind.

Inget mer, ingen liten skylt eller någon som helst information om hur man skulle bete sig. Men det fanns en knapp. Den tryckte jag på.

Då fick jag veta att eftersom jag var lite tidig, 20 min, så fick jag vänta.

Det var tur att det just då bara var fyra minusgrader. (igår var det 20) Jag traskade lite i omgivningen, ett trist industriområde, men med en liten skogsväg som jag vandrade på. Det var trots allt lite vackert.

Tur också att jag klätt mig för Norrlandsväder med varmt på fötterna!

När jag sen gick och tryckte på knappen efter minuterna gått fick jag vänta, igen. Så surrade det i grinden och en röst sa ”välkommen in”.

Det fanns flera hus innanför staketen, jag tyckte det var uselt att inte kosta på sig att tala om huruvida jag skulle till höger eller vänster. Gick åt det håll jag tyckte verkade rätt och det var det. En ny knapp och surr, visa leg och lämna ifrån mig det jag hade med mig, trodde jag.

Så blev det inte!

De olika pennorna min syster sponsrat med, hade man ändrat sig om. Såna fick han INTE ha.

Böcker och tidningar som jag kan skicka och han får ta emot, fick jag inte ge honom på det här sättet.

CD-skivorna gick dock bra och kontanter likaså.

Det gick inte ens att lämna böckerna till någon form av bibliotek, suck!

Så fick jag lämna ifrån mig allt utom paltorna jag bar.

Inlåst blev jag i väntan på gossen.

I ett rum som innehöll en grön soffa, en stoppad stol i en annan grön färg, en karmstol med tyg i blått och rött, två menlösa blomtavlor, ett bord. Ett fönster med en gardinkappa i en tredje grön färg som var absolut så minimalt tilltagen det bara gick. Vita väggar.

Fem minuter senare kom han in, med buller och bång och fullastade matbrickor. Min lilla plutt! Eller lilla och lilla, han har tagit chansen att använda tiden att jobba i köket. Så han lagt på sig, en hel del..

Vi kramades, hårt, länge och varmt!

Sen åt vi hamburgare.

Sen satt vi där. Det är inte helt enkelt och avspänt att sitta tillsammans i mer än två timmar, utan något annat att göra än att prata. Framför allt kändes det onaturligt.

Men trots allt så gick tiden som var utsatt till 15.00 När den passerat det med tio minuter kände vi oss dock lätt stressade och ringde för att få mig utsläppt.

Det blev jag! Tack Gode Gode för det!

Taxi igen, för självklart lägger man inga busslinjer i anslutning till detta ställe!

Hotellet, checka in och kolla rummet. Ryggsäck av och ut på stan, det fanns ju badkar gudbevars, så jag började med att köpa något som skulle skumma när jag la mig i det. Lite lördagsmys köpte jag och gick ett varv i smeten. Tänkte jag skulle ta en annan väg till hotellet.

Det gjorde jag också, faktiskt HELT annan väg än den som gick till hotellet.  Jag, som aldrig går vilse och har bra lokalsinne!

Åh, så bra att det finns en krog i samma hus tänkte jag och gick dit. Icke sa Nicke, då jag inte bokat bord (på O ’Learys!?) blev det i så fall till att sitta på en barstol och äta. Detta är inte bra, alls, när man är 160 cm är inte barstolar roliga överhuvudtaget, än mindre att sitta och äta på.

Gick ut igen, noggrant memorerande åt vilket håll det blev och så blev det överraskande god ”kinamat” två glas vin och sen en liten, liten sväng på stan.

   Ville ju ta del av pulsen..

 Och så ville jag ju fota den fina borgen som man byggt mitt i stan, med plats för lek och vila!

Bubbelbad och sen skulle det mysas i sängen    med gotta och TV.

Tjena!

LiLo snarkade gott före 22.30 och sov som en stock till strax före 07.00 Dusch (man passar på liksom),

FRUKOSTBUFFÈ och sen iväg igen.

Jag hittade ut, tur att korridoren var så rak..

Gnistrande sol och kallt så in i bäng. Men nu behövde jag i alla fall inte vänta mer än ett par minuter.

Inlåst i samma rum, igen.

Gossen kom igen, med en jättefrukost denna gång. Jag var mätt men tog lite påtår. Sonen drack kaffe med apelsinmarmelad, då han glömt sockret...

I fickan hade han en kortlek. Hmmm… hur spelar man kort och räknar poäng utan papper eller penna? Vi körde med tussar! Små, små pappersbollar av handdukarna från toaletten fungerade bra.

Vi spelade kort, på längde och tvären. Tittade på sidensvansar. Satt. Spelade kort. Bytte stolar med varann. Satt.

Spelade kort. Sen fick vi lunch, sill och potatis. Vi sjöng Helan går högt och hjärtligt och skålade i citrondryck.

Satt. Vi spelade kort. Drack kallt kaffe. Jag masserade hans rygg, axlar och nacke.

Sen lekte vi ”sten, sax och påse” först vanligt och sen Tvåhands! Det var verkligen svårt och gjorde att vi skrattade mycket och högt.

Satt. Spelade kort. Vid 14.15 tittade vi på varandra och såg att båda tyckte att vi kunde vara utan de sista 45 minuterna av kortspel och sittande.

Men först skulle de komma (konstigt att det tar uppåt fem minuter när man ringer på ett LARM), för jag skulle ta hem hans laptop.

Så skulle den hämtas och jag släppas ut.

Taxi igen (jag har åkt för nästan 1000 kronor!!)

Mitt flyg gick klockan 16.00 och det är faktiskt helt sjukt att jag var hemma i min lilla förort två timmar och nio minuter efter det, fast jag åkte kommunalt och sprang upp och besökte toaletten på centralen.

Somnade som en stock, igen. En enorm psykisk utmattning var det, men trots allt, är jag glad att jag gjorde det, hälsade på.

Pussen då   !

Tala om hur mycket jag jättegärna skulle bjudit hem er just idag.

Ni skulle kunna fått smaka på en sån här:

I stället började jag dagen med att släpa ut dasstunnan i hallen, åka till jobbet (i och för sig med trevligt sällskap och många skratt på tunnelbanan) för att släpa mig igenom en arbetsdag.

Kollegorna ska i alla fall få äta finska pinnar och chokladflarn!

Ha den äran på mig   ! Ett litet paket med en fin pingvinpenna fanns på min plats i morse, goa kollegor...

                               Pussen då   !