jag känner mig fortfarande lätt irriterad och har kvar känslan av obehag efter besöket jag gjorde i helgen.

Då jag inte tror att Kriminalvården, dit jag egentligen skulle vilja skicka detta, skulle bry sig så struntar jag i att skicka detta dit, men vill i alla fall "bli av med det".

Att besöka en anhörig på en anstalt. (klass 2)

Det är en svår, kluven och psykiskt ansträngande upplevelse att första gången besöka en kriminalvårdsanstalt. I mitt fall för att besöka min son som ännu inte fyllt 25 år. Jag förstår att han ska straffas för de handlingar han har begått och har accepterat detta.

Jag har dock svårt att acceptera och förstå att jag som besökare ska känna mig ovälkommen, förvirrad och gå därifrån med en känsla av obehag.

Att sätta upp en enkel skylt vid ingången vad det är som förväntas av en besökare är en enkel åtgärd. Det är inte självklart för alla och envar att man ska ringa på en anonym knapp utan minsta information.

En anstalt som håller stenhårt på tiderna, borde kunna uppföra ett enkelt skydd mot vädrets makter, eller erbjuda en plats inomhus. Om man som jag kommer i taxi direkt från flygplatsen och har tjugo minuter till godo kan de bli väldigt lång väntan. Jag hade tur, det vara bara fyra minusgrader, det hade varit värre dagen efter när det var tjugo minus. Eller om det ösregnat.

När jag till sist blev insläppt genom grinden fick jag själv gissa åt vilket håll jag skulle gå. Det hade varit ganska enkelt för rösten som hälsade mig välkommen in att lägga till att jag skulle gå till höger eller vänster för att komma rätt.

Systemet med vad man får och inte får lämna till den intagne är också tungrott och svårt att förstå. Jag ringde fler samtal innan och fick olika svar. Min son hade fått muntligt löfte (och kanske skriftligt, det är jag inte säker på) att jag skulle kunna ta med lite pennor av olika slag, för att han skulle kunna teckna efter inlåsning. Detta hade ändrats när jag kom till centralvakten.  Böcker och tidskrifter som jag får skicka och han alltid får ta emot fick jag inte lämna denna väg. Det fanns heller ingen möjlighet att lämna dem till någon form av gemensamt bibliotek.

Jag accepterar utan invändning att genomföra besöket utan några som helst personliga tillhörigheter, att jag blev stressad och nervös av situationen så att jag glömde mina glasögon får jag stå för själv.

Det var trevligt att ha möjlighet att äta tillsammans. Det uppskattade jag verkligen.

Besöksrummet var erbarmligt tråkigt och fult. Om man som jag rest runt 100 mil, vill man gärna utnyttja den hela den tid som finns för besök, i vårt fall tre timmar ena dagen och nästan sex timmar nästa. Ett kalt rum, med möbler som inte passar tillsammans, vare sig i färg eller i form.  Två menlösa tavlor och ett för litet bord för att rymma matbrickorna.

Kan några enkla spel, en kortlek, papper och pennor på något sätt vara skadligt?

Nu är vi två uppfinningsrika och positiva personer, som lyckades få tiden att gå och till och med ha lite roligt tillsammans.

Jag är övertygad om att kontakten med anhöriga är en viktig del i processen för att förändra sitt liv. Annars hade jag inte spenderat tusentals kronor på resa, taxi och hotell för att genomföra detta besök.

Jag förstår också att det finns personer som har helt andra avsikter med sina besök än att påskynda den processen.

Ändå har jag svårt att smälta känslan av att det inte bara är den intagne som ska ”känna av” att den gjort fel. Det vore självklart en bättre utgångspunkt om den som besöker en vän eller anhörig fick känslan av att här arbetar vi, tillsammans med den intagne och de som bryr sig om den för att livet för honom eller henne efter vistelsen ska bli mycket bättre än innan.

Det heter ju trots allt kriminal-VÅRD, inte förvaring eller förvärring.

Med små medel och enkla insatser skulle besöket kunna vara en mycket bättre upplevelse.

Kanske är jag naiv och känslig?

               L