Jobbarkillegubbar trängdes i horder utanför mitt hus i morse. De hann dock inte tränga sig in, innan jag gått hemifrån. Så nu är det BARA sju små veckor kvar...

Rätt vad det är framöver kommer jag att lägga ännu ett år till alla de jag redan samlat på mig.

Solen kommer redan den 12 februari att lysa ända till 16.32, vilket betyder att jag minsann har hela TVÅ minuter att njuta av dagens ljus efter väl förrättat värv på arbetsplatsen.

Jag har kastat två sopsäckar skräp och någon liten påse, när eländet är över hoppas jag att kunna vara väldigt selektiv när jag packar upp all bröte igen.

Jag har lönesamtalat med min chef, jag ville inte acceptera hennes bud, så jag hoppas att hon kommer med ett i alla fall liiite bättre snart.

Det drar ihop sig till Umeåresa, jag ser fram emot den, samtidigt som jag är lite nervös och rädd för hur det ska kännas.

Make har betalt sin första hyra för rummet, och jag har bett honom att vara så snäll att ordna detta när jag är i Umeå. Jag hoppas att han respekterar detta.

Rätt vad det är kommer jag kanske även lära mig laga mat, då jag idag köpt denna bok.

Kanske hinner jag suga i mig innehållet precis lagom tills det är färdigt därhemma, rentav?

Till dess, får jag väl gå runt i stugorna, tigga till mig mat och en dusch där jag kan få det.

                                   Pussen då   !

 

Ama de casa

28 januari 2013 15:50

Oj vad jobbigt! Men vi går mot ljusare tider med stormsteg och snart är dom klara ska du se :-)

Håller tummarna att chefen fattar ett bra beslut också :-)

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

28 januari 2013 16:00

Jo, de här 7 veckorna är liksom bara ett steg, ett långt steg som bär mot något nytt och annat och bättre tider :)

Det måste hon helt enkelt, chefen, hon måste ju fatta vilken pärla jag är och pärlor är inte billiga..

 

Hanna

28 januari 2013 19:10

Skönt att saker och ting börjar kännas lite lättare nu!
Apropå solen - var hos min kusin förra veckan och hennes rumskamrat bjöd då på solbullar. Det var nämligen så att då när jag var där så gick solen upp igen i hennes hemstad (tromsö) och det har den inte gjort sen november! Eller sa hon Oktober till och med? Hm, minns inte. I varje fall, sollös i tre månader! Hah! Den är inte kul!
Pussen då

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Li-Lo

28 januari 2013 19:21

Men jag tycker nog att det känns ungefär så, även här...Fast nog har vi fått någon liten stråle.

Å jag som ska åka norrut, fy va dumt kommer inte hinna se Umeå i dagsljus alls :(

Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...