Men visst är det något visst med en viss sorts "kärlek" till vissa personer. I alla fall i mitt liv.

 

 

Det är alltså....

 

 

Vi var aldrig ett "par" på det sättet att vi umgicks dagligen eller bodde tillsammans.

Rätt som det var spenderade vi en kväll, natt och förmiddag tillsammans.

Så höll vi på fram till jag var 26-27 år.

 

 

Sen, en sen sensommarkväll i duggregn och kolsvart mörker krockade vi med varandra på Gustaf Adolfs Torg. Med en kompis hade jag lyssnat på bra musik under kulturveckans sista kväll. Hon skulle jobba dagen efter, men inte jag, så jag stannade kvar.

 

Plötsligt stod vi mittemot varandra efter ungefär 20 år. Ingen av oss tvekade vem den andre var. Båda tyckte att den andre såg exakt likadan ut som förr. Vi blev lika glada båda två och bestämde oss för att ses, snart.

 

Det gjorde vi.

Efter fem minuter var det som om de där åren inte existerat.

Vi åt, pratade, pratade, drack vin, pratade och älskade och pratade igen.

 

Fram till strax innan jag träffade Maken, fortsatte vi att ses. Till och från, fram och tillbaka. Jag har varit helt övertygad om att det endast har varit, tja, en fysisk grej, en älskare och samtidigt verkligt god vän.

 

Tills för någon tid sedan.

 

Jupp, jag har varit otrogen med honom, det har jag. Moraliskt tveksamt, men känslomässigt och fysiskt inte det minsta.

 

Då! Plötsligt inser jag.

Han är mitt livs kärlek!

 

Det finns ingen annan jag någonsin känt mig lika naturlig, vacker, åtråvärd, glad och nöjd tillsammans med.