Klumpsumman av eländeskardemumman ska ju vara konstant är det tydligen tänkt?

Eländigt är det kanske inte att vara ofrivillig sambo, men ganska tröttsamt och okul.

Att berätta om det beslutet för alla och envar har inte heller varit så kul, speciellt inte för De Gamle.

Som tur var fick de fjorton dagar för att hämta sig, innan jag kom med nästa oväntade och jobbiga besked till dem.

Det här var tyngre för dem, och även för mig. Dock är det så, att jag inte tycker om, klarar av eller trivs med att låtsas som att allt är bra när det faktiskt inte är det. Att gå runt och hålla masken helt enkelt.

Jag vill inte heller hålla någon bakom ryggen som faktiskt är vuxen och får stå för sina egna beslut och ta konsekvenserna.

Öbo-sonen har inte klarat att leva upp till sina och andras förväntningar, vad det gäller att ta tag i sitt liv och sitt missbruk.

Förra lördagen fick jag ett samtal från hans advokat, att han återigen hamnat i klistret. Eller för att vara helt ärlig snarare i häktet.

Där kommer han att få sitta tills de hittar en plats på en anstalt till honom och kommer inte ut i frihet förrän i mars eller så.

Alltså är det nu hög tid för mig att börja vänja mig på allvar vid tanken att min lilla son ska sitta i fängelse!

Men under tiden är det en annan tanke som farit genom skallen flera gånger.

Nämligen den att om man ser till brottet han begått nu sist, så är det ju så att han i laglig mening betraktas som en Knarklangare!

Nu har jag ingen aning om mängden, avsikterna med att bära omkring på det eller vad det var.

Dock kan jag förstå, men självfallet inte försvara, att det har skett.

Om man inte har pengar, men ett aktiv missbruk så är det inte så att arbetsmarknaden skriker efter ens insatser. Jag vet inte precis vad socialbidragsnormen är, men har svårt att tro att det är så man rullar sig i stålar. Så, man behöver göra någonting, för att ha råd med sina droger och annat.

Så, mamman till en knarklangarefängelskund ger er härmed

                              Pussen då     !

Jo, just det, har apont i ena knät, eller snarare knävecket/ledbandet också…

Först och främst.

Respekt!

Till det par som förra fredagen var hemma hos mig och bytte till sig denna möbel från mitt barndomshem, jag inte längre behöver.

Det är ingen IKEA möbel utan ett gediget arbete 113x40x40 cm.

Jag är med i en bytesgrupp på FB, sånt man inte behöver längre, byter man bort, för att slippa slänga.

Så jag fick mitt paket kaffe och de funderade en stund över hu de skulle bära den. Ner för trapporna trodde jag.

Men nää då, de skulle åka kommunalt till Lidingö.

Respekt!

Igår åt jag mat.

Den var god.

I morse gick jag en liten, liten bit på väg till jobbet.

Det var fint! och skönt för mig att röra på sittfläsket.

                      Pussen då   !

Ström

Det var vi utan igår, precis som 80-90 000 andra som bor söder om stan. Jag jobbade sent och kom hem en ungefär halvtimme innan den kom tillbaka. Jag fick i alla fall uppleva ett helt mörkt centrum (alltså när jag stånkat och stönat mig upp för den stillastående lååånga rulltrappan!), några marschaller var det enda som lös upp. Det gick prima ändå och var faktiskt lite mysigt!

Hemma brann några ljus, jag tände fler, framför allt i sovrummet, för kallt hade det hunnit bli.

Så även fast elen kom tillbaks tog det lång tid innan elementen blev varma, jag hatar att frysa inomhus, så sängen och täcket fick ta hand om mig resten av kvällen.

I morse var det varmt och fint igen, ja inte i sovrummet då make lärt sig uppskatta frisk luft på natten, 12 grader hade vi! FAST jag sa åt honom att vi inte behövde vädra när vi varit utan värme i över fyra timmar…    

Vi fortsätter alltså att leva tillsammans i väntan på att han ska hitta något annat. Det känns som väldigt mycket mittemellan.

Rent mentalt och känslomässigt känner jag mig redan väldigt skild och ensamstående. Att då vara tvungen att dela allt, till och med säng, känns väldigt frustrerande. Vi ligger på varsin ytterkant och är noga med att inte passera mittlinjen vi har mittemellan oss.

Vi är avmätt artiga och trevliga mot varandra, så det går ju, även om det är ganska rejält okul.

Hur i helskotta detta ska förändras har jag ingen aning om i nuläget, jag verkar få leva med detta mycket längre än jag önskar.

Jaja, livet går faktiskt vidare, med stormsteg och jag mår bra.

Väldigt bra faktiskt.

Så länge gossen som numera är Bortbo-son fanns i hemmet med mig, var jag väldigt noga med att inte julpynta förrän efter hans födelsedag en vecka före julafton. 

Jag ville inte att hans födelsedag skulle försvinna bland alla tomtar och trams. Men nu jäklar, jag ska ta fram varenda liten grej och köpa en batteridriven slinga till badrummet och låta alla julpingviner väsnas dagarna i ända.

Jag ska ha en julorgie helt enkelt, det ska glittra, lysa, glimma och låta J hos Li lo i år!

Ska till och med ta fram mina bockar redan nu, för i år lär de ju inte komma med några klappar till någon i mitt hushåll i alla fall...

   Jag har tre eller fyra stycken!

                              Pussen då   !