Jag är en idiot.

Nä, det är jag inte, men jag beter mig som en ibland.

Framför allt är jag trots min ganska höga ålder alldeles för impulsstyrd och full av tro på ”att det löser sig”.

Tålamod är en dygd som jag inte innehar så värst ofta.

Eller kanske är det tvärtom?

Jag har tålamod, till en viss gräns. Sen när det tålamodet tar slut, DÅ ska förändringen ske snabbt.

Jag vet inte alls just nu.

Vad jag däremot vet är att jag  har fattat.

Och när jag nu har gjort det, vill jag inte vänta längre.

Det kanske jag kommer att få göra ändå, men jag kommer förändra redan nu.

Ni hade alltså delvis rätt.

Ni som trodde att det handlade om mig, oss, vår relation. Det gjorde det, delvis.

När jag skrev det inlägget, var jag ännu inte helt säker.

Mycket funderande, en del händelser och rannsakande av mig själv, min vilja och mina känslor.

Jag vill inte längre vara min makes hustru.

Han är en snäll, tålmodig, klok, hjälpsam och vänlig man.

Jag är rastlös, ivrig och inte alls alltid klok eller vänlig.

Fast det är inte bara våra enormt skilda personligheter.

Jag behöver, ville ha och drömde om något annat än vad det blev.

Kanske är jag orealistisk när jag vill känna mig åtrådd, bekräftad och som en kvinna tillsammans med min man.

(kanske lite smått romantiskt bortskämd och överraskad någon gång också)

Det har jag inte gjort.

Jag har redan tre bröder och två söner.

Så har det känts, i över ett och ett halvt år.

Som om jag är en syster eller mamma.

Att be om ömhet och kontakt känns inte rätt, ändå har jag nedlåtit mig att försöka.

Det känns förödmjukande, pinsamt och till slut väldigt nedbrytande.

Kärleken dör helt enkelt.

Jag har bitit ihop, kämpat, varit förstående, snäll och använt allt mitt tålamod.

(Jag har också skällt, gapat, skrikit och gråtit)

Inget har hjälpt och jag känner olust, knip i magen och sorg i hjärtat när jag är på väg hem flera gånger i veckan.

Det är faktiskt inte så jag vill att mitt liv ska vara.

Ensam i en relation är mycket, mycket ensammare en ensam ensamhet.

Vi ska skiljas.

Jag vet inte hur det ska gå till, till att börja med blir det liksom bara att fortsätta bo tillsammans.

Att hitta någon annan stans att bo för honom blir så klart inte lätt och jag kan inte tänka mig att kasta ut honom till ingenting.

Det enda jag säkert vet, är att det var inte för att känna mig ensam och oälskad jag gifte mig.

Så.

Ett nytt kapitel börjar skrivas i mitt lilla liv.

När jag har samlat ihop mig och börjat leva det nya livet återkommer jag, lovar!

                       Pussen då   !

 

Tove

25 november 2012 16:24

Kram och att följa sitt hjärta ska man göra fast det inte alltid lätt! Behöver du komma bort en sväng. Sväng hit och hälsa på! Kram lilla faster <3

Li-Lo

25 november 2012 16:41

Tack, hjärtat svämmar över emellanåt just nu, men det rinner ut genom ögonen, så ska det väl vara.

Tack för erbjudandet, kramkram på dej lilla jänta

 

Mikaela

25 november 2012 16:33

Kära du, vi är nog många som har undrat och förstått att något är det.
Kan föreställa mig känslor av sorg, besvikelse, ilska, ja en massa olika men brukar ju ändå kännas bra att ha tagit ett beslut. Ett förhållande som inte ger just det som man vill ha av den speciella relationen suger, bättre att slippa försöka och bli besviken gång på gång.

Hoppas du får stöd och sällskap av alla och att du får återta ditt eget hem så fort som möjligt.

Jättevarm och stöttande kram.

Li-Lo

25 november 2012 16:40

Jag mår väldigt bra och är väldigt lessen, samtidigt som jag är full av energi och är jättetrött : )

Nu har jag försökt vara förstående i över ett års tid och den, tiden, rinner iväg.

Jag vill vara glad tillsammans!

Tack för kram, kramkram tillbaks

 

Eeva

25 november 2012 16:43

Stor kram! Livet blir inte som man tänkt sig alla gånger. Gå nu vidare på livets väg, du vet inte vad som väntar bakom hörnet, säkerligen något bra. Du är en stark kvinna.

Li-Lo

25 november 2012 16:58

Livet blir inte alls som tänkt, men jag traskar oförtrutet på ändå.
Optimist is my middelname, liksom

Kramkram

 

pethra

25 november 2012 16:55

vet inte ens vad jag ska säga......<3 <3

Li-Lo

25 november 2012 16:57

Livet går vidare.....

Kramkram

 

Hörni

25 november 2012 17:58

Åh vad jobbigt det måste vara, även om det är helt rätt beslut. Starkt gjort att lämna ett dåligt förhållande.
Kram på dig!

http://horni.blogg.se

Li-Lo

25 november 2012 18:34

Det är jobbigt och sorgligt att acceptera att bilden av framtiden suddas ut och måste ritas om....

Jag är tacksam för alla snälla personer runt om, i bloggvärlden och i min vardag, ni är bäst!

Kramkram

 

Ama de casa

26 november 2012 09:53

Jag är så ledsen att jag tydligen uppfattade det inlägget rätt. Men samtidigt tycker jag att du gör helt rätt om förhållandet har övergått till enbart vänskap. Du är värd så mycket mer!

Kram på dig du fina, starka och modiga!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

26 november 2012 10:05

Jag känner att jag gjort rätt, väldigt mycket hur smärtsamt det än är just nu.

Är så himla glad för alla snälla kloka vänner jag har, ni är guld värda!

 

Hanna

26 november 2012 13:21

Tråkigt att det inte blev som förväntat.
Men det enda rätta att göra i det här läget är ju att göra som du gör.
Sänder dig många kramar för att du skall bli stark och orka kämpa!

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Li-Lo

26 november 2012 13:31

Jag är också ledsen över att det blev så, men glad över att jag fattat detta trista beslut och att jag har självförtroende och styrka nog att göra detta.

Tack för kramarna, kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...