Att hela tiden titta bakåt och minnas det som varit och framför allt inte det som varit fel.

Men ibland kan jag inte låta bli att fundera lite på vissa saker som hänt i livet och fundera över andra ingångar, utgångar och slut.

Vad hade hänt med mig, om jag gått i skolan idag?

Då hade nog inte Fröken nöjt sig med att skicka hem mig när jag var ”besvärlig”.

Jag hade troligen inte behövt stå i lärarrummet och ringa hem och tala om att fröken inte ville ha kvar mig längre i klassrummet. Inte ens när jag i första klass påpekade att hon hade stavat fel på svarta tavlan?

Jag hade troligen inte fått sitta med en tandpetare mellan tänderna för att lära mig hålla ner tänderna när vi skulle lära oss att ljuda bokstaven S heller.

Förmodligen hade jag skickats på ”utredning”.

Jag kanske hade fått en diagnos?

Undrar hur det hade påverkat mig? Hade jag fortsatt vara en glad frimodig tjej med god självkänsla?

Hade det gjort att jag fått hjälp att ta mig igenom alla de ämnen som jag nu fann totalt meningslösa att ägna mig åt? Matte, fysik och kemi?

Eller hade jag känt att jag hade en stämpel som talade om att jag inte var som de andra? Att vad jag än gjorde skulle jag alltid haft denna diagnos. Att jag var sämre än andra.

Tyvärr tror jag det hade blivit det sistnämnda.

Jag har också väldigt svårt att tro att inte mina idag älskade bröder skulle använt denna vetskap som ett medel i ”syskongnabbet”.  Vi kunde vara väldigt, väldigt elaka mot varandra.

Så vad än många säger idag, är jag skeptisk till diagnoser. Visst kan det vara till stor hjälp att veta varför någon reagerar som den gör. Dock är det min starka övertygelse att det finns en övertro på dem.

Jag tror även att det finns en övertro på att barn verkligen accepterar och tar in att ”så är det” och ”det är inget att retas för.”

Tyvärr tror jag inte att mobbing och elakheter har upphört, varken på skolgårdar eller mellan syskon.

Jag är inte heller övertygad om att fördomar runt dessa diagnoser har upphört, varken bland föräldrar, barn eller ens lärare.

Inte heller tror jag helhjärtat på att diagnoserna alltid är de rätta, eller att alla som har med diagnosbarn att gör har de rätta kunskaperna eller intresset för att hjälpa dessa barn.

Därför är jag, trots att det inneburit en hel del negativt för mig, rätt så glad att jag än idag inte riktigt vet om jag har en och annan bokstav i skallen eller inte.

Eller förresten, att jag har många bokstäver i huvet som jag försöker göra mig av med, DET råder det väl inte precis något tvivel om?

Här kan den som vill läsa en gammal självbiografisk text om mina första skolår, som jag kallar

Fläng i roten.

(Jo, jag vet att diagnoser hjälper många, många barn, men jag är ändå skeptisk!)

                                     Pussen då   !

 

Ama de casa

6 november 2012 16:48

Näe... På min tid fanns det inga bokstavskombinationer att "märka" barnen med.

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

6 november 2012 19:10

Nä vi förblev omärkta, men knappast obemärkta :)

 

Hörni

6 november 2012 23:19

Ibland kan det nog vara bra med en diagnos, men ibland känns det som vi nog alla är mer eller mindre konstiga i huvudet om man bara utreder oss tillräckligt noga.

http://horni.blogg.se

Li-Lo

7 november 2012 09:00

Jag är inte alls emot det till hundra procent, men jag är inte heller alls säker på att det är det bästa för alla....

 

Moma

8 november 2012 12:18

Alltså, diagnoser har funnits länge, men på "er" tid räckte det att ha dyslexi (odiagnostiserad) för att bli märkt dumskalle, OBS(observation)-klasser har funnits länge, innan det var det dumstrutar och stryk som gällde. Många som i vuxen ålder fått diagnos vittnar om att de var väldigt utsatta i skolan. Men sedan finns det såklart ingenting som är bra för alla.

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

8 november 2012 12:31

Dyslexi tror jag inte jag har, men däremot var jag understimulerad och hade troligen behövt ett annat sätt att lära.
Jag är som sagt inte alls EMOT diagnoser, men är inte övertygad om att alla blir hjälpta av att få dem.
Som jag upplever det är det för dem med lindriga "besvär" något man växer ur eller i, lär sig hantera och leva med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...