Att hela tiden titta bakåt och minnas det som varit och framför allt inte det som varit fel.

Men ibland kan jag inte låta bli att fundera lite på vissa saker som hänt i livet och fundera över andra ingångar, utgångar och slut.

Vad hade hänt med mig, om jag gått i skolan idag?

Då hade nog inte Fröken nöjt sig med att skicka hem mig när jag var ”besvärlig”.

Jag hade troligen inte behövt stå i lärarrummet och ringa hem och tala om att fröken inte ville ha kvar mig längre i klassrummet. Inte ens när jag i första klass påpekade att hon hade stavat fel på svarta tavlan?

Jag hade troligen inte fått sitta med en tandpetare mellan tänderna för att lära mig hålla ner tänderna när vi skulle lära oss att ljuda bokstaven S heller.

Förmodligen hade jag skickats på ”utredning”.

Jag kanske hade fått en diagnos?

Undrar hur det hade påverkat mig? Hade jag fortsatt vara en glad frimodig tjej med god självkänsla?

Hade det gjort att jag fått hjälp att ta mig igenom alla de ämnen som jag nu fann totalt meningslösa att ägna mig åt? Matte, fysik och kemi?

Eller hade jag känt att jag hade en stämpel som talade om att jag inte var som de andra? Att vad jag än gjorde skulle jag alltid haft denna diagnos. Att jag var sämre än andra.

Tyvärr tror jag det hade blivit det sistnämnda.

Jag har också väldigt svårt att tro att inte mina idag älskade bröder skulle använt denna vetskap som ett medel i ”syskongnabbet”.  Vi kunde vara väldigt, väldigt elaka mot varandra.

Så vad än många säger idag, är jag skeptisk till diagnoser. Visst kan det vara till stor hjälp att veta varför någon reagerar som den gör. Dock är det min starka övertygelse att det finns en övertro på dem.

Jag tror även att det finns en övertro på att barn verkligen accepterar och tar in att ”så är det” och ”det är inget att retas för.”

Tyvärr tror jag inte att mobbing och elakheter har upphört, varken på skolgårdar eller mellan syskon.

Jag är inte heller övertygad om att fördomar runt dessa diagnoser har upphört, varken bland föräldrar, barn eller ens lärare.

Inte heller tror jag helhjärtat på att diagnoserna alltid är de rätta, eller att alla som har med diagnosbarn att gör har de rätta kunskaperna eller intresset för att hjälpa dessa barn.

Därför är jag, trots att det inneburit en hel del negativt för mig, rätt så glad att jag än idag inte riktigt vet om jag har en och annan bokstav i skallen eller inte.

Eller förresten, att jag har många bokstäver i huvet som jag försöker göra mig av med, DET råder det väl inte precis något tvivel om?

Här kan den som vill läsa en gammal självbiografisk text om mina första skolår, som jag kallar

Fläng i roten.

(Jo, jag vet att diagnoser hjälper många, många barn, men jag är ändå skeptisk!)

                                     Pussen då   !