Visst är det underbart med klara, krispiga höstdagar? Trots att man vet att de jäklarna sakta men säkert för en mot mörker, kyla, regn, halka och elände så blir man lite glad av dem.

I år har det inte blivit en endaste liten promenad i höstskogen. Jag har inte överlistat en endaste liten trattkantarells försök att gömma sig för mig. Det brukar jag annars klara rätt fint efter en stund, brukar bara ta lite tid innan svampögonen blir klara att användas.

Kanske det kan bli till helgen?

Klara är för övrigt namnet på de kvarter jag jobbar i. Här mitt i smeten, finns denna bortglömda gata, som är så här tom klockan åtta på morgonen.

Ful som få, men med ett namn som inte går av för hackor:

Karduansmakargatan.

Nu får vi se om ni kan klara att klura ut vad det är en karduansmakare egentligen gjorde utan att googla upp det?

1 Broderade, i huvudsak kyrkliga textilier

X Tillverkade finsnickerier, till exempel små vackra schatull

2 Bearbetade getskinn, som bland annat användes till fina sadlar och skor.

Vinnaren får……

Vinna!

(Jaja, en liten länk om det är en bloggare, okej då)

Borta-sonen verkar klara sig fint, fick ett SMS igår att allt är okej, men att det är jobbigt att diska! Hahaha, ja, det ska gudarna samt Kära Make veta.

Klara önskar jag att de vore med allt det där pysslandet i vårt hem, men ännu har de inte ens kommit till skott med fönsterbytet.

Ja, ja, man får klara av en dag i sänder och kanske ta hjälp av Martin om det känns trögt.

    förresten kanske en liten Puss   kan få er att i alla fall klara av den här dagen? 

Men rätt ska väl ändå vara rätt!

Av någon andning fick jag för mig att kontrollera mina anställningar.

Men Guuud vad jag ljuger!

Jag är helt enkelt så förbannat orolig att jag inte ska få den MEDALJ jag förtjänar, så är det!

När man inte är en sportig typ och aldrig har varit, mer än lite bollsparkande, så får man ju få medaljer i livet.

(Så här klämmig såg jag ut när jag sparkade boll en gång i tiden, se bara vilken schvung jag kommer rännande med därute till vänster!)

Nå, åter till rätt ska vara rätt.

Jag började min karriär i statens tjänst i september 1980. Då var jag BBB, brevbärarbiträde, jag avancerade till Postiljon och så småningom till Postiljon A! Imponerande karriär, eller hur?

Sedan den dagen har jag bitit mig fast i staten, många olika ställen har det varit.

Hösten 2000 blev jag uppsagd från Postgirot där jag varit ett par år, stämplade ett litet tag och sen började jag här, som också är statligt.

Nu till problemet, när jag nu beställde detta ”matrikelutdrag” som det så modernt heter, fattas för det första fyra år av min tid?

Dessutom har man fått min sammanlagda anställningstid till 9 år och 9 månader!

Då är det ju lite mer än 21 år tills jag får medaljen!

Nänänä, detta är jag icke med på, jag har minsann skickat in en ”erinran” ett annat omodernt ord, som ordbehandlingsprogrammet klagar på! (Som jag ser det är det ungefär två, max tre år som ska dras av, då jag pluggat två läsår och hade det korta avbrottet som arbetslös.)

Jag vill ju ha min medalj!

Renaste guld med kungen på ena sidan och med skriften:

För Nit och Redlighet i Rikets tjänst

på den andra.

Ni förstår väl själva att jag vill ha en sån?

Något att ta på sig vid högtidliga tillfällen.

När jag läser era bloggar, när jag skojar till vardagen genom att handla någon annan stans än hemma på ICA eller Konsum eller rent av när jag tar årets första dopp?

För mig känns tillfällena faktiskt oändliga, som jag ser det finns ingen som helst anledning att inte piffa upp i princip varje dag med att bära medalj i ett blågult band på bröstet.

Kanske just det blågula bandet, men man kanske, kanske kan få ett limegrönt i stället?

           Pussen då    !

Vad svarar man på det den sjunde oktober?

Jag sa som det var att jag satt på en buss och inte hade badgrejer med mig, men att jag gärna åker till havet.

Så jag klarade av besöket hos Borta-sonen, jag fick vara där nästan 10 minuter innan han fått nog av sin lilla mamma.

Han har gjort i ordning fint, så fint det går på så liten yta och så fint det blir när man inte är så intresserad av heminredning utan mer intresserad av att det ska vara…tjaa, funktionellt.

Sen kom käraste Bad-Karin och hämtade mig strax utanför Borta-sonens hus.

Bilen for som en liten silverpil till Lövhagen i Nynäshamn på nolltid. Eftersom solen sken och kaffet var klart där på vandrarhemmet så började vi med fika!

Ansjovis och äggmacka, samt hallongrotta och förstås kaffe, mums!

Efter en liten prommis på 10-15 minuter kom vi till de mest underbara, släta klippor.

Jag hittade en perfekt plats med skålat ryggstöd, sol i ansiktet och vatten som slog och brusade strax nedanför fötterna.

 Det var så ljuvligt och avslappnande att inte ens kom mig för att ta foton, inte förrän vi efter en timme eller så var på väg tillbaka.

Badade gjorde vi inte, vi doppade händerna inne vid stranden på väg tillbaks och kände rätt snabbt att det var tillräckligt.

Eller nää, vi skvätte allt lite av det i våra solvarma nyllen också.

Väl hemma igen, var det bara att koka ris och se till att jättegrytan med domoda blev varm.

En bra söndag!

                                      Pussen då   !

Vi har också olika vanor, seder, rutiner, traditioner och idéer.

Andras rutiner och traditioner kan vara helt obegripliga, precis som deras seder. Det är något man verkligen får lära sig när man tar och gifter sig med någon som har helt annorlunda sådana.

Vissa gånger kan andras vanor verkligen vara irriterande, det tror jag alla kan hålla med om.

En del av de irriterande vanorna hoppas jag Bortbo-sonen tagit med sig till sitt nya hem för att de ska stanna där.

Jag har bombsäkert massa dumheter för mig, som driver en och annan medmänniska till vansinne eller dess närhet.

Sen finns det de som har väldigt trevliga seder också!

Jag har en arbetskamrat som fyller jämnt idag.

Hon har tagit ledigt, men trots detta stod på varje skrivbord en sådan här i morse:

En väldigt ovanlig, men synnerligen trevlig sed   !

Å jäklar vad det prasslas och mumsas här idag, så är det någon som ringt hit och fått ett lätt irriterande smask i örat, så vet ni vems fel det är.

För övrigt verkar sonen ha installerat sig, i alla fall har han inte ringt och gråtit ännu.  Jag har däremot ägnat honom en hel del tankar, det kan jag väl erkänna.

Så många skokartonger som rymdes i en IKEA kasse har försvunnit och de andra får han ta pö om pö.

Maken är fortfarande hurven och uschlig, låg hela dagen igår.

  lite pipig blir han allt!

Jag skyndade mig hem och lagade den mest underbara kycklingsoppe-grytan på länge. Full av doft och smak från gul habanero, röd mini-bonnet, vitlök, ingefära, persilja, koriander och lite olika grönsaker. Mustig, het, god och helt enkelt underbar.

Tror ni den dög?

Att äta ”hemma-mat” är tydligen bättre så han hasade sig plågat iväg för att äta hos sin syster i stället.

Vanor, seder, traditioner och idéer igen!

Jo, jag blev lite, lite sur    men å andra sidan fick jag en underbar lunch, och kanske han petar i sig resten när han blir ensam hemma i kväll. Jag ska på kalas å han får inte följa med sjuk eller ej!

                         Pussen då    !                   

Jag fick träningsvärk.

Av att bära ett par lådor och kassar nedför trapporna hemma och förstås av att springa upp efter fler.

Men nu är det gjort.

Jag har inte längre någon Mambo-son, jag har en Bortbo-son till i stället.

Det var lite rörigt innan vi började packa in i bilen.

Men efter två lass, var det tomt, så när som på ett och annat par skor.

Inte fick jag stanna kvar och ”hjälpa till” heller, så fort sista grejen var inburen var det bara att åka hem.

I hemmet låg Maken nerbäddad i sängen, frös och svettades och ville bara sova.  ( detta är första gången han blivit förkyld sen han kom hit faktiskt!)

Så där var jag, mol allena.

Bar ut skorna och lade mig och knäskurade golvet där i det tomma rummet.

Eftersom värden tänker byta fönster innan denna månad är slut, kommer jag inte att göra mycket åt detta pytterum förrän detta är gjort.

Sen får vi se, jag misstänker att det kommer fungera som dator-gäst-förvaring-Carl Lewis-kammare.

Om allt det får plats alltså, det är verkligen ett litet rum.

Det som gossen flyttat till är lite, lite större. (21 kvm) Det verkar som om många unga ratar dessa minilägenheter. För mig är det svårt att riktigt fatta.

När jag väl började drömma om eget boende hade en sån lägenhet varit mer än nog.  Flera av mina vänner bodde så litet och alla hade inte ens dusch.

Jag tycker det är en jättebra chans detta, att de kan stå kvar på sin plats i bostadskön, men ändå få chansen att flytta till eget och jag är så glad att han tagit detta steg.

Även om det gör jätteont i mina lår och det faktiskt var lite svårt att somna igår, när jag tänkte på att Mammas lille plutt skulle vara där alldeles ensam.

Dagens glädje ämne nummer ett: en av mina få orange habanero börjar bli just det.

Jag är också glad över att det finns jobbarkillar, som lagar sånt som är trasigt, här är det tydligen vattnet som behövs fixas till på något vis!

                              Pussen då    !