I Svenska Dagbladet på Idagsidan just nu.

Den handlar om introverta och extroverta personer.

Ungefär de tankarna hade jag när mina barn växte upp, utan att ha namn på det märkte jag så tydligt att sönerna mina var väldigt olika.

Redan som bebis var den ene nöjd med att ligga och titta på saker, krävde inte så mycket uppmärksamhet alls för att vara på bra humör.

Vi var jätteofta och mycket i parkleken, han var inte alls intresserad av att göra något tillsammans eller i närheten av andra barn. Att strosa runt med en pinne i handen och småprata med sig själv på behörigt avstånd var hans melodi.

Men att låta sitt introverta barn leva som han trivdes med var inte helt enkelt. Så många som funderade och oroade sig över att han inte ville en massa som barn ”ska tycka om”.

Han tyckte inte om att ha kompisar hemma och ville inte följa med hem till dem heller.

Vilda lekar intresserade honom ibland, men oftast nöjde han sig med att titta på, eller delta i utkanten av det hela.

Han var däremot mycket bra på stillsamma fantasilekar med lego, playmobil och små plastgubbar, även tillsammans med sin bror.

Brorsan, han ville dock inte vara ensam, ständigt sällskapssökande och i behov av bekräftelse.

Bad jag honom kila ner och köpa mjölk ringde han inte en utan två kompisar som skulle följa med som sällskap.

Han bjöd ständigt hem folk på fika, middag och strömmingsrensning!!, oftast utan att fråga mig först.

The more the merrier, liksom!

Ett sådant beteende behövde aldrig försvaras eller förklaras. Det är ju så klämmigt och roligt med ett sådant barn, en söt, aktiv kille med busig blick och rosiga kinder.

Jag kunde bli så trött på alla de som undrade, frågade, gav goda råd.

Varför skulle jag tvinga honom att gå ut i alla väder, en promenad, ja visst det gick han med på.

Men att leka ute, att plaska i vatten och rulla sig i snö. Han tyckte ju inte om det!

Varför skulle jag vara orolig över att han helst lekte ensam? Det var ju det han ville!

Han var inte mobbad, illa omtyckt eller utstött. Han var inte ledsen över sin ensamhet, nästan tvärtom. Jag minns att han till och med sa det redan som 7-8 åring.

”Nu har jag varit i skolan med en massa folk som pratar hela dagen, nu vill jag vara ensam i vårt rum”

Självklart fick den andra gossen finna sig i det, kanske fick han en stunds TV-tittande eller något annat han gillade då.

Även de som var utbildade för att ta hand om barn kunde vara otroligt klantiga och oförstående.

Lucia!

Han var med om ett luciafirande och skulle vara ett får (?).  På morgonen var han så nervös att han kräktes.

Nästa år sa jag:

” NEJ, han ska inte vara med i något luciatåg, han mår inte bra av det!”

”Joo, alla SKA vara med”

Det spelade ingen roll vad jag sa, så han fick helt enkelt stanna hemma den dagen.

Det var många såna här incidenter under hans skolår, troligen var jag inte alltid tillräckligt lyhörd alla gånger.

Det har inte varit enkelt eller självklart för mig, då jag snarare tillhör den extroverta gruppen, i alla fall för det mesta.

Konstigt nog har Ingemar Bergman haft inflytande på mig i den här tankegången, jag läste hans barndomsskildring och tänkte ofta på att han var en stugsittare som barn. Ändå blev han ju ganska godkänd av omvärlden till sist.

Det har min lille gosse också blivit, mycket tack vare sin egen envishet, enorma klokhet och självinsikt!

Hoppas nu att de här nya tankegångarna slår rot och får fäste hos många, framför allt i skola och barnomsorg.

Alla barn är olika och alla har rätt att vara det!

                           Pussen då   ! 

 

Ama de casa

28 augusti 2012 18:12

Du är så klok du. Klart att man ska få vara som man vill (så länge ingen kommet till skada eller mår dåligt av det).

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

28 augusti 2012 19:02

Tack, kanske klok, kanske empatiskt eller mån om ungarna mina?
Men att stå på sig är inte alltid lätt, jag är glad för de gånger jag klarat det.

 

Lotta

28 augusti 2012 19:06

Konstigt egentligen! det här har ju föräldrar tänkt i alla tider. Sorgligt att samhället är så efter ständigt. Kram

Li-Lo

28 augusti 2012 20:13

Ja, det är märkligt!

Kram

 

Hanna

28 augusti 2012 21:42

Väldigt sant, för jag menar alla är vi ju olika, bara för att du inte beter dig så som är socialt accepterat så innebär inte det att du är dum i huvudet eller någonting.
Förstår att det är svårt, jag menar det är lätt att säga att alla skall få vara olika osv men det är inte lika lätt att låta alla vara olika!

Många kramar

http://hannastankar.bloggplatsen.seh

Li-Lo

29 augusti 2012 09:57

Lätt är det så klart inte, men man bör i alla fall sträva efter att göra det!

Kramkram

 

Gun

28 augusti 2012 22:07

Ja, det har slagit rot i barnomsorgen, i alla fall där jag jobbar. Står till och med i läroplanen att varje barn ska mötas på sin nivå. Barn är olika och ska så få vara, det pratar vi mycket om.

http://horni.blogg.se

Li-Lo

29 augusti 2012 09:56

Det låter lovande, då är det bara skol- och vuxenvärlden kvar då!

 

Ama de casa

29 augusti 2012 12:07

sv: Det är först nyligen som jag har lyckats hitta grekisk yoghurt här nere (tack!) så den ryska dröjer nog ytterligare 10 år eller så... Eller kanske inte! Det kommer fler och fler ryssar hit, jag ska kolla i deras affärer - tack för tipset!
:-)

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

29 augusti 2012 12:46

Lycka till med ryssjakten!

 

livet

29 augusti 2012 12:31

bra inlägg

precis så är min son också, han vill också vara ensam större delen av tiden, han säger precis som din son att han efter en hel dag i skolan inte orkar med mer umgänge.
I börjar undrade jag också om där var något som var fel, nu tvingat jag aldrig honom, vi är alla olika.

http://livetarinterattvist.blogspot.se

Li-Lo

29 augusti 2012 12:45

Tack!
Man måste verkligen försöka låta var och en vara som dom vill.
Den lyckligaste dagen i mitt liv, var när ingen av killarna längre behövde gå till skolan : )

 

Amy's piece of cake

29 augusti 2012 22:35

Intressanta tankar och mycket tänkvärt minsann... alla är vi olika och ska därför inte behandlas lika heller. Sunt skrivet!

http://amyspieceofcake.blogspot.se

Li-Lo

30 augusti 2012 07:47

Tack, ibland blir jag så glad över att "forskare" och andra kloka personer faktiskt kommer fram till samma kloka insikter som vi med bara vanligt bondförnuft har haft inom oss länge : )

 

Moma

2 september 2012 22:04

Fast skolan är inte gjord för att ta hand om alla, utan fokus ligger på genomsnittsungen och det är många som faller utanför den fyrkantiga skolvärldens ramar, tyvärr. Kanske har vi kommit en liten bit på vägen men vi har långt kvar!

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

3 september 2012 08:08

Finns det genomsnittsungar? Inte har jag träffat någon i alla fall.
Man kan alltid hoppas och tro att det ska bli bättre, men jag är tyvärr lätt skeptisk : )

Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...