I Svenska Dagbladet på Idagsidan just nu.

Den handlar om introverta och extroverta personer.

Ungefär de tankarna hade jag när mina barn växte upp, utan att ha namn på det märkte jag så tydligt att sönerna mina var väldigt olika.

Redan som bebis var den ene nöjd med att ligga och titta på saker, krävde inte så mycket uppmärksamhet alls för att vara på bra humör.

Vi var jätteofta och mycket i parkleken, han var inte alls intresserad av att göra något tillsammans eller i närheten av andra barn. Att strosa runt med en pinne i handen och småprata med sig själv på behörigt avstånd var hans melodi.

Men att låta sitt introverta barn leva som han trivdes med var inte helt enkelt. Så många som funderade och oroade sig över att han inte ville en massa som barn ”ska tycka om”.

Han tyckte inte om att ha kompisar hemma och ville inte följa med hem till dem heller.

Vilda lekar intresserade honom ibland, men oftast nöjde han sig med att titta på, eller delta i utkanten av det hela.

Han var däremot mycket bra på stillsamma fantasilekar med lego, playmobil och små plastgubbar, även tillsammans med sin bror.

Brorsan, han ville dock inte vara ensam, ständigt sällskapssökande och i behov av bekräftelse.

Bad jag honom kila ner och köpa mjölk ringde han inte en utan två kompisar som skulle följa med som sällskap.

Han bjöd ständigt hem folk på fika, middag och strömmingsrensning!!, oftast utan att fråga mig först.

The more the merrier, liksom!

Ett sådant beteende behövde aldrig försvaras eller förklaras. Det är ju så klämmigt och roligt med ett sådant barn, en söt, aktiv kille med busig blick och rosiga kinder.

Jag kunde bli så trött på alla de som undrade, frågade, gav goda råd.

Varför skulle jag tvinga honom att gå ut i alla väder, en promenad, ja visst det gick han med på.

Men att leka ute, att plaska i vatten och rulla sig i snö. Han tyckte ju inte om det!

Varför skulle jag vara orolig över att han helst lekte ensam? Det var ju det han ville!

Han var inte mobbad, illa omtyckt eller utstött. Han var inte ledsen över sin ensamhet, nästan tvärtom. Jag minns att han till och med sa det redan som 7-8 åring.

”Nu har jag varit i skolan med en massa folk som pratar hela dagen, nu vill jag vara ensam i vårt rum”

Självklart fick den andra gossen finna sig i det, kanske fick han en stunds TV-tittande eller något annat han gillade då.

Även de som var utbildade för att ta hand om barn kunde vara otroligt klantiga och oförstående.

Lucia!

Han var med om ett luciafirande och skulle vara ett får (?).  På morgonen var han så nervös att han kräktes.

Nästa år sa jag:

” NEJ, han ska inte vara med i något luciatåg, han mår inte bra av det!”

”Joo, alla SKA vara med”

Det spelade ingen roll vad jag sa, så han fick helt enkelt stanna hemma den dagen.

Det var många såna här incidenter under hans skolår, troligen var jag inte alltid tillräckligt lyhörd alla gånger.

Det har inte varit enkelt eller självklart för mig, då jag snarare tillhör den extroverta gruppen, i alla fall för det mesta.

Konstigt nog har Ingemar Bergman haft inflytande på mig i den här tankegången, jag läste hans barndomsskildring och tänkte ofta på att han var en stugsittare som barn. Ändå blev han ju ganska godkänd av omvärlden till sist.

Det har min lille gosse också blivit, mycket tack vare sin egen envishet, enorma klokhet och självinsikt!

Hoppas nu att de här nya tankegångarna slår rot och får fäste hos många, framför allt i skola och barnomsorg.

Alla barn är olika och alla har rätt att vara det!

                           Pussen då   !