Tänk att de finns!

Nu menar jag de där.

De som säger att de inte vill.

Jag fattar det inte.

Hur klarar de sig utan?

Jag har försökt, men känner hur det pockar på nästan omedelbart.

Fast egentligen.

Vill jag ju jämt.

Men inte mer än en gång om dagen i alla fall.

Jo, det har väl hänt, men det är sällan och i så fall i väldigt speciellt sällskap.

Det är ju så lustfyllt och får mig att njuta så innerligt.

Varje gång.

Var jag än är, vill jag.

Inne eller ute, hemma eller borta, i Sverige eller utomlands.

På en skrovlig berghäll, i sanden, till sjöss, i gräset eller under ett träd.

Bara jag får.

Nää, jag förstår mig verkligen inte på dem, som frivilligt avstår från någor så underbart..

                               I Lööv Frukost!

                                             Pussen då   !