En gång för sisådär fem år sen skulle jag cykla till tunnelbanan på morgonen. Där jag bodde då fanns en liten, liten backe från gården ner till själva parkvägen.

Vid detta tillfälle hade det varit lite snö som försvunnit. Det hade dock inte sanden man strösslat ut i backen. Något som jag inte tänkte på när jag bromsade, med bara fotbromsen.

Herreminje! så förvånad jag blev när jag såg hur bakhjulet plötsligt for förbi mig i maklig takt. Och satan vad ont det gjorde när jag fann mig själv liggandes, helt intrasslad i cykeln och med ett knä som skrek av smärta när jag försökte ta mig loss.

Ganska länge låg jag bara där.

Det var mörkt ute och jag låg mol allena och tyckte förbannat synd om mig själv, kanske grät jag lite till och med.

Men efter en stund kom en vänlig kvinna och hjälpte mig ur trasslet och att resa mig. Hon såg lite förvånad ut, när jag efter att ha tackat henne vräker ur mig ”Jaha, det blir i alla fall ingen afrikansk dans för mig i kväll!”

Jag stapplade hem, bytte byxor och grina lite till, upptäckte ett litet, litet hål i huvet där det fastnat ett gruskorn (jag har ändå inte börjat använda hjälm!).

  (inte ens en sån här klämmig)

Men sen valde jag att halta iväg till jobbet och hade väl mest ont i knät ett par dagar.

Men sen.. så började det värka i axeln, det bara fortsatte och fortsatte. Uppsökte läkare och fick reda på att jag hade inflammerat bicepsmuskelfäste.

Jag blev lite glad för jag visste ju inte ens att jag hade några biceps, men tänkte att om de är fästa nånstans så måste de ju finnas?

Men sen googlade jag lite.

Det ska man inte.

Där stod att det mest var ÄLDRE personer som drabbas av denna åkomma, just efter fall!

Nåväl, jag bet i suräpplet    gjorde de övningar och åt de piller som ordinerades och det försvann. Har haft små, små känningar av det sen dess.

Men nu!

Apont! Kan knappt lyfta armen och än mindre bära något med den. Ska till sjukgymnast i eftermiddag och är tveksam till att gå tillbaka till jobbet sen och i morron.

Va faan, jag ska ju ha semester, inte ont!

Det var liksom det jag ville få sagt.

                                      TYCK SYND OM MIG!

                         Pussen då    !