Just nu är jag inte alls säker på vad som händer med tillväxten.

Eller det känns lite som om det blivit två stycken fröer just nu.

Det ena är starkt och jag känner ingen större oro för att det inte ska klara sig och fortsätta växa.

Mamma-Son fröet känns hållbart, grobart och ibland riktigt underbart.

Vi firade midsommaraftonsdagen (kan man säga så?) tillsammans, han är social, glad, hjälpsam och med på allt tok utan att tveka.

Radarparet i köket, det är vi det!

Han inte bara gör som jag säger åt honom, han är dessutom kreativ och bangar inte för de ”tråkiga” uppgifterna heller.

Så var det andra fröet.

Missbruket med all den trista kriminalitet som likt kardborrar hänger med i dess närhet. Just nu väntar han/vi på en dom. Då vet vi om han kommer bli tvungen att krypa in i FÄNGELSE!

eller om han kommer att bli dömd till missbruksvård.

FÄNGELSE!

Jag vet att det heter Kriminalvård, egentligen. Men det är ändå en tanke, jag tror ingen mamma ens vill snudda vid.

Så dålig som jag är på att baka, hur ska jag få till de där bröden med filar, sågar och repstegar i?

Nä, skämta kan man ju, men innerst inne är jag skrämd av tanken det tänker jag inte förneka. Så jag går här och håller mina tummar och väntar på morgondagen då han tydligen ska få veta.

Var han än hamnar hoppas jag att båda fröerna får chans att överleva, både vårt gemenskapsfrö och fröet som ska växa så starkt att han känner att han kan klara av resten av livet utan både droger och kriminalitet.

Att han ska få verktyg att hantera sin ADHD, rastlöshet och att använda sig av sin kreativitet, ledarskapstalang och sociala kompetens i rätt sammanhang.

Jag kan bara hoppas och tänka på att vad som än händer, så är han ju den  lilla plutt som jag en gång burit i min mage och bara väntat på att få lära känna.

Söt var han som liten i alla fall

Och ganska så gullig även som tonåring?

Hoppas…..

           Pussen då