Det har kanske framgått ibland att jag är en person som inte är så himla förtjust i bråk och konflikter?

Jag vet inte om det är så att jag är konflikträdd, eller om det finns väldigt lite här i världen som jag verkligen tycker det är värt att tjafsa om.

Är det något jag verkligen försöker undvika, så är det TJAFS.

För mig är det inte alls samma sak som att stå på sig i vissa lägen eller att vika sig i andra.

Jag var en väldigt envis person en gång i tiden, det kan jag gott erkänna.

Men!

 I början på nittiotalet erbjöd min fackförening massor av kurser. Man kunde gå en del av dem på arbetstid, och till och med få betalt om arbetsgivaren var generös.

Jag hakade på en hel del av det som erbjöds. En helg tillbringade jag i en källare för att lära mig självförsvar.

Men jag gick också en som jag tror hette Personlig utveckling.

Det var roligt, det minns jag och det var en salig blandning av folk från olika myndigheter.

En sak tog jag med mig och har sparat i mitt medvetande sen dess. Jag minns inte i vilket sammanhang det kom upp, men det satte sig fast i mitt lilla huvud. Den enkla meningen:

Vill du ha rätt, eller vill du vara lycklig?

Då, först då insåg jag till fullo hur meningslöst det är att bjäbba i all evinnerlighet om saker. Att ägna tid åt att försöka hävda sin rätt i alla sammanhang.

Samtidigt insåg jag att jag nog var en ganska odräglig person, som förutom att tjafsa stenhårt vägrade att be om ursäkt om det visade sig att jag haft fel.

Jag tycker synd om de människor jag umgicks med! (fast kanske jag hade några goda kvaliteter trots detta, för en del av dem har jag ju kvar).

Gissa för övrigt hur många gånger jag har haft lust att ställa denna enkla fråga till någon av de kroniska rättshaverister som ”terroriserar” oss här på jobbet?

Dessvärre är det väl så, att skulle de välja bort ”att ha rätt”, ja då skulle hela deras liv förlora sin mening.

Tänk om mannen som VARJE gång i TIO års tid svarat på mitt ”Välkommen till..” plötsligt skulle byta ut sitt:

 ”Det känner jag mig inte, jag känner mig inte välkommen nånstans i det här jävla tjuvsamhället, koppla mig till en jurist”

mot ett:

 ”Åh, så trevligt, skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig…”

                                      Vad skulle jag då blogga om?

                                           Pussen då   !

Herre min je, vad trevligt vi har haft ihop med de kvinnorna i år.

Valborg är ju inte alltid den lättaste att umgås med, men i år var hon verkligen i fin form och på ett strålande humör.

Redan på morgonen var hon på topp kändes det som.

När kära Make och jag blev hämtade i bil för transport till Nynäshamn, hängde hon med dit också. Där blev vi bjudna på fika på en solig altan hos vänner.

Jag bytte lite plantor (igen!) och fick fröer av värdparet.

Nästa transport av oss stod storebror för, en shoppingrunda i Nynäs och sen ut till deras fina stuga på Lisö. De har fått nya grannar och därmed har jag fått en ny kompis.

                                  Vilda Vera, fyraochetthalvt!   !

Vera tyckte det var bättre hos oss, än att vara ensam med pappa som bara grävde i landet hela tiden.

Vi fikade i solen, sen hon hjälpte bror att bära ved en stund. Därefter bestämde hon sig för att jag behövde assistans i köket.

För Vera, hon är precis som Lotta på Bråkmakargatan – Hon kan nästan allting faktiskt!

Dessutom kunde hon prata samtidigt, oupphörligen! (samt hoppa, nästan hela tiden)

Varje gång vi gjorde en ny sak i köket tittade hon på mig och sa ”Det här kommer bli jättegott!”.

Så vad skulle vi göra? Såklart fick hon kila ner och säga till pappa att de var bjudna på middag, båda två.

När vi satt och käkade briljerade Vera med sina språkkunskaper, hon kan lite holländska och minsann säga I love you också. Hon visste också bestämt vilka hon älskade: Pappa, mamma och ”henne”! Henne, det var minsann jag det!

Vera och pappa skulle iväg, men snart kom det nya grannar med en tonårsson i stället.

Ena sekunden var klockan tio och nästa gång kvart över tolv, då lämnade vi Valborg för detta år och sussade gott i lillstugan som bror min både städat och värmt upp till oss.

Igår var det lilla Maj som fick all vår uppmärksamhet istället.

 Hon lös upp vår tillvaro redan när vi käkade frukost på kökstrappen. (Maj kommer ju faktiskt hänga med oss ett bra tag framöver, sisådär 29 dagar till, så hon började verkligen samvaron på ett insmickrande och älskvärt sätt)

Vi tog en härlig hundpromenad i går förmiddag, både i skogen och längs havet.

Nog lockade vattnet väldeliga med sitt glittrande och mjuka skvalp, men jag nöjde mig trots det med att bara svalka fossingarna.

Tydligen tyckte bror att vindarna var lite svala, så han gjorde sitt bästa för att värma skulten.

Kära Make såg inte ut att lida alltför mycket han heller, tycker jag!

Lunch på en solig uteplats, där vi sen blev sittande, svägerskan och jag, när männen meckade med nåt nere på gräsmattan.

Jag lämnade stolen i solen, endast för att ägna en stund åt att städa dasset, det är lite tradition att jag vårstädar just där!

Framemot 17-tiden var det dags att fara hemåt igen, trött med kinder och näsa vackert rödrosa av solen.

Å så var det arbetsdax igen, men vilken himla liten gullig arbetsvecka det blev när jag tog ledigt i måndags. Me like, jättemycket faktiskt!

                          Pussen då    !

Och joo, kollegorna fick lite kakor och jordgubbar i fredags till fikat. Tyvärr har minneskortet till min mobil låst sig, så jag kan inte fota lite spontant för tillfället.