Och om att prestera och vara effektiv och att tjäna på allt man gör, samt att göra det man gör.

Hillevi Wahl skriver i dagens Metro om att rörelse kan vara en hjälp mot depressioner.

Men jag fäste mig framför allt vid det sista stycket i hennes krönika.

Där skriver hon att man borde införa Praktisk Motionsorientering i högstadiet.

Jag tänker en del på detta, att det har blivit onaturligt att röra sig om man inte gör det för att UPPNÅ något.

Man ska nå ett RESULTAT annars finns det liksom inte någon anledning att göra något överhuvudtaget verkar det som.

Det verkar som om det är mer eller mindre otänkbart att överhuvudtaget röra på kroppen om man inte först bytt om och helst anslutit samtliga organ till mätare som kan tala om vad man PRESTERAT under tiden.

Att bara gå eller cykla utan mål tills man inte har lust eller orkar längre, tycks inte längre vara en naturlig del av livet.

Herreminje! som jag och mina kompisar travade, traskade och flanerade planlöst när vi var unga. (och faktiskt fortfarande ibland) Så mycket vi han prata om, så konstiga ställen vi hamnade på och som vi skrattade och flamsade under tiden.

(det gick till exempel knappt att hitta en bild på Google, när jag sökte på promenera där inte alla hade träningskläder)

En annan del av livet är den man får betalt för.

Arbetslivet alltså!

Numera känns det som om arbetsgivare förväntar sig just det, att det ska vara LIVET, DITT INTRESSE, DIN IDENTIET, jaa, i princip DIN RELIGION!

Det kan väl inte bara vara LiLo som i första hand ser det som något man håller på med för att tjäna pengar till sitt uppehälle?

Det är nog inte bara jag som är övertygad om att mitt inflytande på annat än microdetaljnivå är ganska obefintligt.

Det kan väl inte heller bara vara jag, som kämpar (ibland förgäves) mot sömnen på dessa eviga möten med entusiastiska chefer, småchefer eller ännu värre KONSULTER?

Siffror, färgglada diagram i stapel- eller cirkelform!

Visioner, Verksamhetsplaner, Budget, Utfall, Projekt och Utredningar.  

Möten, Intranät, Medarbetarfika, Seminarier med blädderblock och ”bikupor”,

Workshops då vi tokklistrar post-it lappar i glada färger helt spontant under överinseende av någon konsult som lånat sin klädstil från Mad men.

(vilket i mina ögon får dem att se ut som gossar som klätt ut sig till min pappa som ung)

För att inte tala om när vi ska tala om kommunikation och får reda på för åttioandra gången, att varje människa är som ett isberg!

Jag förväntas tycka alla dessa saker är intressanta, utvecklande, nyskapande och ta till mig det med ett leende och förväntansfullt (fån)flin.

Detta för en summa som med nöd och näppe räcker till mat, husrum och någon liten trasa att skyla valkarna med.

Nä, vet ni vad!

Jag gillar mitt jobb, mina arbetskamrater och har bra arbetsförhållanden. Jag lär mig en hel del och har till och med riktigt roligt då och då.

Dock! Det är inte det som är JAG.

Det är inte min identitet, mitt liv eller min religion.

Att leva, tillsammans med andra, ibland i ensamhet. Att ta till mig nyheter, omvärdera och förhandla mina tankar, värderingar och åsikter. Att njuta i nuet och så mycket jag kan av ren vardagslycka. Att stå i köket och röra i grytorna. Att titta när mina plantor växer. Att skrika och gapa på min Mambo-son och ibland även på min Kära Make. Svettas på Itrim eller med Carl, simma under fluffiga moln och massor av andra saker.

Det är JAG.

Telefonist, det är mitt jobb dä sä!

                                 Pussen då   !

Som jag berättat i bland får jag ett och annat samtal av mer hm... märklig karaktär till min arbetsplats.

Igår ringde en dam.

Det första hon frågade var:

-Kan jag lita på dig?

Jag talade om att jag skulle göra mitt bästa för att hon skulle komma till rätt person.

Då fick jag reda på detta:

"Faran är över för det svenska folket, med de negativa energierna som styrt.

 Det ligger mycket bakom innan det blivit så, men nu ska vi slappna av och börja om från början!"

Va sa ni nu då?

Inte illa va?

Jag blev i alla fall glad och på bra humör av detta samtal så lite rätt hade hon ju   och att det nu bara ska bättre känns toppen.

                           Pussen då   !