hos Amy's piece of cake om ett paket med bra ingredienser för indisk mat.

Snål som jag är vill jag inte uppmuntra er att göra det samma   ! Men ni kan ju titta in där och leta goda recept..

             Pussen då   !

Helt plötsligt befinner jag mig i en helt ny livssituation.

När jag kom hem från jobbet i tisdags hade förutsättningarna för vårt boende ändrats drastiskt.

Jag vet inte hur länge det kommer att vara så här och jag tycker faktiskt att de kunde har förberett oss lite mer.

Vi bor numera i en riddarborg! Eller i alla fall i ett hus omgivet av en vallgrav.

Så här såg det ut i tisdags:

Alltså, det är fanimej inte lätt att över en natt plötsligt förvandlas till en blid och vän jungfru utan minsta förvarning.

Ta bara den här struten med slöja!

Men snälla, för det första slår den i dörrposten hela tiden när man går från ett rum till ett annat. Den är faktiskt i vägen nästan hela tiden också, slabbar ner den hela tiden, verkligen opraktiskt.

Andra problem att brottas med är förstås vad Kära Make och sonen ska göra av sina rustningar. Vi som redan hade ont om förvaringsutrymmen.   

Sonen kom hem efter jag lagt mig i går, så i morse fick jag tjata på honom direkt när vi vaknade.

”Du fällde väl upp vindbryggan efter dig när du kom hem?”

Och som vanligt skyllde han på någon annan att det inte blivit gjort.

”Meh!

”Ivanhoe sa ju att han skulle göra det när han kom hem!”

Tänk att det alltid ska vara tjafs om en sån enkel sak, jag blir så trött..

Jag hoppas han kommer ihåg det i kväll, för jag frågade jobbarkillarna trälarna utanför i morse och de lovade att det ska bli både vatten och pirayor i vallgraven till kvällen.

Då kommer vi kunna sova gott i natt, för det är så sant som det är sagt:

                                              Mitt hem är min borg!

             Väna och blida jungfrur delar naturligtvis icke ut pussar, så farväl då, jag ber att få dra mig      tillbaka, vill ni ha pussar får ni vända er till tjänstefolket!

eller

Hur tänkte dom nu?

Det är det här med att personer som är nya i Sverige ska komma in i arbetslivet så fort som möjligt.

I vårt fall valde vi att Kära Make skulle koncentrera sig på att lära sig svenska och han har inte jobbat under tiden.

Nu är SFI avklarat och han har börjat söka jobb av olika slag.

Det är nu det blir knepigt att få ihop det.

Migrationsverket! Denna myndighet!

Kära Makes ettåriga uppehållstillstånd gick ut i början av februari. Vi sände in ansökan om ett nytt permanent sådant i början av december.

Såja, tänker man och lutar sig tillbaka i förvissningen om att man varit ute i god tid. Nu kommer de kalla oss till (STASI) förhöret som väntar oss den här gången, så att allt är klart kanske inte precis samma dag som det gamla går ut, men i alla fall samma månad.

Då kan vi lägga all energi på jobbsökande och äntligen få Kära Make att känna sig på bättre humör och så slipper vi vända på varenda liten krona.

Så tänkte vi.

Det var fel.

Ännu så länge har vi inte hört ett ord från dem.

Jag ringde därför själv igår och efter 15 minuter i telefonkö fick jag beskedet att vi inte ens har fått en handläggare ännu. Men att deras ambition är att vi inom ett halvår efter att det gamla gått ut, ska ha fått beslutet om han får ett nytt (eller inte, hemska tanke)!

Ett halvt år!

Då pratar vi om en myndighet vars förra chef fick väldigt mycket beröm för de förbättringar han gjort under sin tid där.

Kära Make träffade igår sin nya handläggare på arbetsförmedlingen, de hade ett bra möte och han anser att Kära Make har stora chanser att finna ett jobb i Sverige.

Om det inte vore för att det inte alls är troligt att någon arbetsgivare vill ha någon som de inte vet om han får stanna i Sverige eller inte, förstås.

Han kan inte heller fortsätta läsa Svenska som Andra Språk, för man får inte studiestöd utan permanent uppehållstillstånd.

Vi tänker självklart inte ge upp, han söker jobb ändå förstås.

Så jag passar väl på att kasta ut frågan här också. ALLT är av intresse, heltid, deltid, timmar, dag, natt.

Men som sagt, jag får INTE ihop det…

                                   Pussen då    !

För att inte tala om hur lätt jag har att associera lite hipp som happ!

Till min arbetsvardag hör att få höra och läsa de mest varierande namn.

Ibland har jag ärligt talat svårt att hålla mig för skratt.

När en person presenterade sig som Herr Myrbäver nyligen hade jag mäkta svårt att inte explodera i ett gapflabb, jag tycker såna här hitti-på-namn kan vara så fåniga!

De som till varje pris måste stava så tillkrånglat som möjligt kan också få mig att le i mjugg.

Engelschion gillade jag skarpt, men den personen har slutat. Uexkull är en annan favorit.

Jag kan inte rå för att Cornilla von Plomgren låter som någon som bor i Ankeborg, i mina öron!

Sen finns det de här som liksom sätter fart på min lite mer barnsliga snuskiga fantasi .

Att bokstavera e-post adresser, med en massa punkter mellan namnen gör jag varje dag, men trots flera års övning kan jag tycka det känns konstigt när jag måste säga xxxx punkt, g- punkt, xxx punkt!

Jag är fortfarande rädd att jag ska råka göra en penisavundsfelsägning när jag talar om den som heter Fellesen i efternamn, kan inte hjälpa det!

Jag vill inte påstå att jag talar varken perfekt engelska eller än mindre tyska, men ett litet hum har jag ju.

Jag blandade genast de två språken i min snabböversättning av det här namnet:

Grozdics!

Ska jag vara ärlig tyckte jag allt att den som mottog informationen om personen lät lite fundersam också.

Själv grubblar jag väl kanske mest över pluraländelsen!

Som sagt jag vet att det är barnsligt, men å andra sidan gör det långa arbetsdagar lite roligare.

PS om nu någon av någon anledning skulle känna sig sårad för att jag skrattar åt ett namn som de tycker om eller rent av bär, så ber jag om ursäkt, det är ändå bara en blogg…

                                     Pussen då   !

Ätit en hel del i helgen har jag gjort. Antar att jag inte är ensam om det. Som tur är fick jag i alla fall inget påskägg så några mängder av godis har det inte blivit.

En massa god mat har jag ätit i stället och ska jag vara ärlig tycker jag nog att det är bättre.

Redan på torsdagen poppade Moma in i mitt kök i stället för sitt eget kitchen.  

Hon kom farande som ett jehu när jag erbjöd henne en planta av den koriander som nu börjat spira hur fint som helst.

 En lammcurry är i alla fall gul och där med fick den duga som inledning på påskamaten.

På långfredagen hittade jag lite mer lammkött och en hel bit entrecote i kylen, plötsligt såg jag grillspett framför min inre syn.

Nu har vi ingen grill, och jag tycker också att det ofta blir rätt dumt med de där pinnarna då köttet inte blir färdigt i mellanrummen/kontaktytorna!

Men en grillpanna har vi och att steka mjukt kryddmarinerade köttbitar utan pinnar blev precis som jag tänkt mig.

Två kalla såser, lite oliver och ugnsstekta potatisstavar passade finfint till grillspett utan pinnar.

Lördagen ägnades åt vanlig påskmat tillsammans med delar av familjen. Jag hade gjort en Jansson. ”det behöver du träna mer på” sade min goda moder! Men apelsinkakan var helt enkelt underbart saftig, smakrik och jättegod. (Jag bytte vatten två gånger när jag kokade apelsinerna och gjorde en snabb glasyr av chokladflorsocker, samt prydde den med några gula godisägg).

I söndags fick jag tag på kycklingfiléer med skinnet kvar. Då mindes jag att jag hade ett recept med sådana (joo då jag använder kokbok, ibland!) i min Jamie Oliver kokbok. Jerk chicken!!!

Herre min je! När de kom ut ur ugnen och jag åt dem med grönsaksris inspirerat av Moma, så var det inte bara som om smakerna knullade i munnen. Det var tamejfan en ren orgie!

Orgien följdes av ett långt, mjukt efterspel med en udd av kvardröjande hetta ända ner i maggropen. Vilken smakexplosion, vilken njutning!

Lyckliga Li-Lo som har rester av denna orgie i matlådan idag!

Har hon inte gjort annat än ätit undrar ni nu förstås?

Joo, jag har gnisslat med Carl varenda dag! Har fikat med min goa vän Nilla och varit ända in i City med Kära Make. Han och jag har även städat lite hemmavid – utan att bli osams!!!

Och sen igår var det dags något helt annat, då var det dags för mig att glatt och med bultande grönvitt hjärta gå på Bajens hemmapremiär med tillhörande marsch på Götgatan.

Jag är verkligen ingen inbiten fotbollstittare på något sätt, men som jag skrivit tidigare är jag Bajare av födsel och ohejdad vana, så det är på något sätt lite som att gå i kyrkan, fast ändå inte!

Att Bajen vann årets första match gav än mer av den där lite religiösa feelingen och var ett fint avslut på en långhelg.

Hoppas att du också fått en fin påsk och så kan vi väl hoppas tillsammans att den här förbaskade nordanvinden tar och blåser härifrån, det är inte mysigt alls.

                                             Pussen då   !

Hur i helskotta kunde jag glömma bort en så viktig dag?

Det var ju en 2-årsdag i går, inte idag, utan i går.

Kucke-li-lo firade ju TVÅ ÅR som bloggerska!

Å så här såg jag ut när jag var två, utan blogg!

Fast vi kan väl ha kalas idag i stället?

På med partyhattarna!  

Ta en drink och kasta er ut i vimlet!   

Nämen just det, det här är ju världens minst lästa blogg, så nåt vimmel blir det kanske inte, men lite småputtrigt mysumgänge bland mitt tjog med läsare kanske?

Faktiskt så göööör det inget att ni inte är många, för där ni brister i kvantitet, vinner ni i kvalitet!

Jag ber att få buga, bocka och niga på en gång.

Tacka er kära läsare för att ni läser, er som kommenterar därtill kramar jag hårt och varmt och av hela mitt hjärta.

Vad vore Kucke-li-lo-bo utan er?

Partyhatt av för er, tackar!

Fast så åker den på igen lika snabbt och partyt forsätter, whoop,whoop, let's goooooooooo!

                                  Pussen då     !

Jag har lite svårt för att tycka att Ensamstående är ett bra ord för att beskriva hela denna grupp av föräldrar som inte lever tillsammans med den andra föräldern till barn(en).

(jag fortsätter att skriva barnet för att slippa ///- och ( ) -överdos)

Det finns enorma skillnader i hur livet gestaltar sig efter en separation.

Idealet är förstås att man:

Delar lika på tiden man ansvarar för barnet. Fattar gemensamma beslut som rör barnet, delar på den ekonomiska biten. Barnet reser på semester med båda, får presenter av båda. Båda föräldrarna leker med, engagerar sig i och låter det ta del av bådas familjer och släkt. Samt uppför sig som vuxna människor med barnets bästa för ögonen. På så sätt får båda föräldrarna också tid att ”återhämta” sig, få tid för lite vuxenliv, ork och ekonomisk möjlighet att vara så goda föräldrar som möjligt.

För mig känns uttrycket Ensamstående förälder väldigt märkligt när det gäller de som lyckas med detta. De kanske kunde kallas Delande föräldrar?

Sen finns det förstås de, där den ena föräldern kommer som ett urverk, men inte gör eller tillför minsta lilla utöver det som en gång bestämts. Som så att säga mer ”har” barnet, när det är dags enligt schemat.

Andra poppar upp lite då och då, kanske inte alltid när det är bestämt, men de flesta gångerna i alla fall.

Mina barn hade en Pop-up Pappa, i alla fall ett par år, sedan slutade han helt enkelt att poppa up överhuvudtaget!

Jag blev så att säga en helt Enastående mamma.

På så sätt kunde jag många gånger känna att jag inte alls tillhörde samma ”grupp” som de, i framför allt den första gruppen.

Att ibland lyssna på när de ”klagade” över sena hämtningar, snålt tilltagna presenter, missade föräldramöten eller dåliga semestrar, kunde kännas som ett slag i magen på mig.

Mina killar har en gång fått varsin julklapp av sin pappa sen vi separerade, det längsta de rest tillsammans är till Gnesta över dagen.

Jag har inte haft sällskap på ett föräldramöte, kvartssamtal, sjukhusbesök eller vid sidan av någon fotbollsplan.  Det har inte funnits en annan förälder att diskutera fram- eller motgångar i barnens liv med. Ingen att rådgöra med vad det gäller skola eller aktivitet, eller något annat heller för den delen.

Däremot har jag fått strida för att få olika instanser att fatta att det var jag, jag och bara jag som hade hela ansvaret. Det fanns ingen att få andra åsikter av eller papper signerade av.

Jag kände ibland att jag inte räckte till, inbillade mig att man i ett fungerande förhållande delar på rollerna. Kanske så att när barnet gjort något som varit mindre bra så blir den ena ”förbannad” och lite ”elak” medan den andra tar över, tröstar, resonerar och förklarar. Ensam med två aktiva och envisa barn nära i ålder kände jag att det var förbannat sällan vi någonsin hann till det här med att trösta, förklara och resonera. Snarare gick jag taket igen på grund av något nytt som hände!

Nu är det verkligen inte så att jag försöker få någon att tycka synd om mig eller mina killar. Jag kan bara känna att det ibland talas om separerade föräldrar som en homogen grupp, vilket jag verkligen inte tycker att det är.

Jag hade en enorm tur på så sätt att mina barn sovit gott, ätit bra och varit ovanligt, nästan extremt friska. Vaknätter kan jag räkna på mina fingrar tror jag.

Jag har förstås i stället fått tampas med:

– Varför kommer han inte när han har lovat? – När ska han komma nästa gång? – Varför får inte vi presenter av våran pappa? och den värsta av dem alla: - Varför kan inte jag få en annan pappa?

Jag har fått trösta, lindra, ljuga och lirka för att få livet att fungera. Det är inte rätt att tala om för sina barn att ”pappa får inte vara hos oss, för han tar saker av mamma och tömmer era spargrisar”, så man måste hitta på ett annat rimligt skäl, eller hur?

Hur jag än försökte kände jag föga eller ingen självklar koppling med en annan mamma som antingen hade två veckor i månaden eller åtminstone varannan helg på sig att varva ner och bara vara sig själv.

När sådana mammor diskuterade hur jobbigt de tyckte det var att pappan gjorde si eller så, struntade i ditten eller datten, så kände jag mig ibland så jävla utanför, mer ensamstående än någonsin.

Jag tänker på andra mammor i samma sits som jag.

De kanske inte ens har familj och vänner i närheten, de kanske inte är lika bra på att ta för sig av det som bjuds som jag var.

Socialtjänsten fick efter många om och men äntligen tummen ur plånboken och såg till att killarna fick komma ifrån mig till en kontaktfamilj en helg i månaden. Jag sökte pengar ur fonder och stiftelser för att ha råd att göra något på våra semestrar.

Jag ”tvingade” mig in i ”hela” familjer trots att det ibland kändes lite obekvämt. Parkleken blev vårt andra hem och där fick jag välja vilka andra föräldrar jag ville umgås med, både de med och utan förhållanden.

För det är ju egentligen det Enastående föräldrar och deras barn behöver, familjer som består av mer än bara en förälder och deras barn. I alla fall minst lika mycket som de behöver andra familjer med bara en förälder. Visst kan Enastående föräldrar vara ett stort stöd för varandra, det ska jag verkligen inte förneka.

Jag vet inte om det är ett rörigt inlägg utan mening, men det kändes viktigt för mig att skriva det.

Kanske är det en uppmaning till er, att om ni i er närhet har en familj med en Enastående förälder:

Ta hand om dem och bjud in dem ibland? En Enastående förälder kan vara rätt trevlig, även i umgänge med andra par.

Den är sällan något hot mot förhållanden, för Enastående föräldrar har för det mesta så fullt upp och är så mycket föräldrar den där biten är helt raderad ur hårddisken.

Så här gulliga var vi då i alla fall, lilla familjen Marsipangris eller kanske den här bilden hade passat bättre till jul?

                Glad påska puss   !

Får ni idag nöja er med en länk till några Markattor!

Vilken jättebra idé att använda dessa underbara tyger till.

Jag har lite hemma, som jag rätt vad det är klipper en bit av och tar med mig istället för blommor när jag blir bortbjuden till exempel.

                           Pussen då    Påskapussen är det väl  lite för tidigt för?