Det är inte lätt

det har jag förstått, att tillhöra det så kallade övre skiktet på samhällsstegen.

Detta kan ta sig många uttryck och ibland blir det i mina ögon faktiskt mer än komiskt.

Jag påmindes idag om ett samtal jag hade på jobbet för ganska länge sedan.

Det var en äldre dam som ringde då och då för att söka sin son.

På något sätt lyckades hon i varje samtal peta in olika information som pekade på hennes plats på samhällsstegen. En antydan om att hon i vanliga fall brukade möta sonen  på morgonpromenaden i Djursholm eller så.

Hon ringde alltid till växeln, för att vi "flickor" var så trevliga att prata med.

Trots detta ringde hon en dag och ville kontrollera att hon hade rätt direkt nummer till sonen.

Hon berättade att hon satt i ett väntrum och passade på att kontrollera uppgifterna i sin adressbok för hon hade lite tråkigt där hon satt.

Jag sa lite snällt:

– Men finns det inget annat du kan göra när du sitter där och väntar, läsa en bok eller kanske lösa korsord?

Varpå den gamla damen svarade med synnerligen högdragen, lätt indignerad stämma:

 – Nej, jag har då aldrig löst korsord i hela mitt liv. Då kanske det finns människor med mycket lägre bildning än jag som klarar det bättre än jag! Hur skulle det se ut?

Jag minns faktiskt inte vad jag mumlade ur mig till svar.

Men hennes svar har jag burit med mig. Jag kan inte annat än tycka att det är sorgligt att det än idag (ja just hon finns nog inte kvar, men andra) finns personer som har en sådan inställning till sina medmänniskor. Skrämmande också för den delen.

                        Pussen då   (naturligtvis i luften nära din kind)