Jag har lite svårt för att tycka att Ensamstående är ett bra ord för att beskriva hela denna grupp av föräldrar som inte lever tillsammans med den andra föräldern till barn(en).

(jag fortsätter att skriva barnet för att slippa ///- och ( ) -överdos)

Det finns enorma skillnader i hur livet gestaltar sig efter en separation.

Idealet är förstås att man:

Delar lika på tiden man ansvarar för barnet. Fattar gemensamma beslut som rör barnet, delar på den ekonomiska biten. Barnet reser på semester med båda, får presenter av båda. Båda föräldrarna leker med, engagerar sig i och låter det ta del av bådas familjer och släkt. Samt uppför sig som vuxna människor med barnets bästa för ögonen. På så sätt får båda föräldrarna också tid att ”återhämta” sig, få tid för lite vuxenliv, ork och ekonomisk möjlighet att vara så goda föräldrar som möjligt.

För mig känns uttrycket Ensamstående förälder väldigt märkligt när det gäller de som lyckas med detta. De kanske kunde kallas Delande föräldrar?

Sen finns det förstås de, där den ena föräldern kommer som ett urverk, men inte gör eller tillför minsta lilla utöver det som en gång bestämts. Som så att säga mer ”har” barnet, när det är dags enligt schemat.

Andra poppar upp lite då och då, kanske inte alltid när det är bestämt, men de flesta gångerna i alla fall.

Mina barn hade en Pop-up Pappa, i alla fall ett par år, sedan slutade han helt enkelt att poppa up överhuvudtaget!

Jag blev så att säga en helt Enastående mamma.

På så sätt kunde jag många gånger känna att jag inte alls tillhörde samma ”grupp” som de, i framför allt den första gruppen.

Att ibland lyssna på när de ”klagade” över sena hämtningar, snålt tilltagna presenter, missade föräldramöten eller dåliga semestrar, kunde kännas som ett slag i magen på mig.

Mina killar har en gång fått varsin julklapp av sin pappa sen vi separerade, det längsta de rest tillsammans är till Gnesta över dagen.

Jag har inte haft sällskap på ett föräldramöte, kvartssamtal, sjukhusbesök eller vid sidan av någon fotbollsplan.  Det har inte funnits en annan förälder att diskutera fram- eller motgångar i barnens liv med. Ingen att rådgöra med vad det gäller skola eller aktivitet, eller något annat heller för den delen.

Däremot har jag fått strida för att få olika instanser att fatta att det var jag, jag och bara jag som hade hela ansvaret. Det fanns ingen att få andra åsikter av eller papper signerade av.

Jag kände ibland att jag inte räckte till, inbillade mig att man i ett fungerande förhållande delar på rollerna. Kanske så att när barnet gjort något som varit mindre bra så blir den ena ”förbannad” och lite ”elak” medan den andra tar över, tröstar, resonerar och förklarar. Ensam med två aktiva och envisa barn nära i ålder kände jag att det var förbannat sällan vi någonsin hann till det här med att trösta, förklara och resonera. Snarare gick jag taket igen på grund av något nytt som hände!

Nu är det verkligen inte så att jag försöker få någon att tycka synd om mig eller mina killar. Jag kan bara känna att det ibland talas om separerade föräldrar som en homogen grupp, vilket jag verkligen inte tycker att det är.

Jag hade en enorm tur på så sätt att mina barn sovit gott, ätit bra och varit ovanligt, nästan extremt friska. Vaknätter kan jag räkna på mina fingrar tror jag.

Jag har förstås i stället fått tampas med:

– Varför kommer han inte när han har lovat? – När ska han komma nästa gång? – Varför får inte vi presenter av våran pappa? och den värsta av dem alla: - Varför kan inte jag få en annan pappa?

Jag har fått trösta, lindra, ljuga och lirka för att få livet att fungera. Det är inte rätt att tala om för sina barn att ”pappa får inte vara hos oss, för han tar saker av mamma och tömmer era spargrisar”, så man måste hitta på ett annat rimligt skäl, eller hur?

Hur jag än försökte kände jag föga eller ingen självklar koppling med en annan mamma som antingen hade två veckor i månaden eller åtminstone varannan helg på sig att varva ner och bara vara sig själv.

När sådana mammor diskuterade hur jobbigt de tyckte det var att pappan gjorde si eller så, struntade i ditten eller datten, så kände jag mig ibland så jävla utanför, mer ensamstående än någonsin.

Jag tänker på andra mammor i samma sits som jag.

De kanske inte ens har familj och vänner i närheten, de kanske inte är lika bra på att ta för sig av det som bjuds som jag var.

Socialtjänsten fick efter många om och men äntligen tummen ur plånboken och såg till att killarna fick komma ifrån mig till en kontaktfamilj en helg i månaden. Jag sökte pengar ur fonder och stiftelser för att ha råd att göra något på våra semestrar.

Jag ”tvingade” mig in i ”hela” familjer trots att det ibland kändes lite obekvämt. Parkleken blev vårt andra hem och där fick jag välja vilka andra föräldrar jag ville umgås med, både de med och utan förhållanden.

För det är ju egentligen det Enastående föräldrar och deras barn behöver, familjer som består av mer än bara en förälder och deras barn. I alla fall minst lika mycket som de behöver andra familjer med bara en förälder. Visst kan Enastående föräldrar vara ett stort stöd för varandra, det ska jag verkligen inte förneka.

Jag vet inte om det är ett rörigt inlägg utan mening, men det kändes viktigt för mig att skriva det.

Kanske är det en uppmaning till er, att om ni i er närhet har en familj med en Enastående förälder:

Ta hand om dem och bjud in dem ibland? En Enastående förälder kan vara rätt trevlig, även i umgänge med andra par.

Den är sällan något hot mot förhållanden, för Enastående föräldrar har för det mesta så fullt upp och är så mycket föräldrar den där biten är helt raderad ur hårddisken.

Så här gulliga var vi då i alla fall, lilla familjen Marsipangris eller kanske den här bilden hade passat bättre till jul?

                Glad påska puss   !

Får ni idag nöja er med en länk till några Markattor!

Vilken jättebra idé att använda dessa underbara tyger till.

Jag har lite hemma, som jag rätt vad det är klipper en bit av och tar med mig istället för blommor när jag blir bortbjuden till exempel.

                           Pussen då    Påskapussen är det väl  lite för tidigt för?