Jag har faktiskt ägt ett hus!

Så här var det:

En nära vän till mig hade flyttat till Orrefors. Fler ur hennes familj hade också flyttat till dessa trakter. Vi åkte dit för att hälsa på när vi hade semester. Min äldsta var ett par månader, vi hade med oss pappans andra son, som väl var 6 år eller så.

Vi åkte runt lite hit och dit i trakterna. En dag såg vi ett hus till salu, vi spatserade väl runt lite och tittade innan vi ringde mäklaren och fick tillgång till insidan också.

Åh, vad vi tyckte det var fint! Gult med bruna knutar, två våningar och med två urgulliga förstukvistar (det hade varit ett tvåfamiljshus), stor tomt på över 3000 kvm.

I bottenplanet fanns ett rejält kök, badrum, ett stort och ett litet sovrum samt ett stort vardagsrum.

På övervåningen två stora sovrum, en liten toa och ett stort rum där trappan slutade, där kunde vi ha TV tills vidare, sen skulle det så klart barnen leka ystert där!

Huset kostade 220 000! Sagt och gjort vi ringde mäklaren Kennert (!) och sa att vi ville ha det, tömde kontot där jag satt in hans växelpengar under ett par månader (han hade torghandel, mina barns upphov).

Sen gick jag till telefonkiosken i Orrefors och ringde mina föräldrar och sa: Hej, jag har köpt ett hus! Vi flyttar till Småland i september.

Herreminje! Tänk om nån av mina ungar skulle göra så…

Vårt hus låg inte i Orrefors, utan i ett samhälle knappt en mil därifrån. I Gullaskruv!

I Gullaskruv fanns Bröderna Grönqvists Livs.

   I källaren tillverkade bröderna korv.

Isterband, små knubbiga prinskorvar, varmkorv och korvkaka bland annat. I övervåningen såldes mat sex dagar i veckan. På söndagarna ställdes kvällstidningen ut på trappen tillsammans med ett kassaskrin där man kunde stoppa ner sina slantar som betalning. Självklart kunde man också se till att få hem varor från Apoteket och Systembolaget.

Min lille gosse var i den åldern att han där lärde sig gå och börja prata under tiden vi bodde där.

När vi äntrat butiken, sprang han på sina små knubbiga ben fram till charkuteridisken, tryckte sina kletiga händer mot rutan och krävde kouv!

   Det fick han alltid, en bit falukorv eller en prinskorv att tugga på ingick i priserna.

Allt var lugnt och stillsamt, det hände aldrig någonting i detta lilla samhälle.

Mössen knaprade i väggarna, granntanten var mäkta upprörd över att jag kastade fälla och allt, så gjorde minsann inte hon.

Jag var tvungen att ta körkort för att det var så långt till allt. Det var ju bra, men det har jag inte använt till annat än att legitimera mig sen vi for därifrån. Det var liksom inte alls min grej det där med att köra bil.

Naturen i dessa trakter var inte heller något jag trivdes med. Skogen var alltför tät och landskapet för platt.

Vi bodde inte kvar så länge, ett drygt år sen sålde vi huset och flyttade till Rågsved.

Trots allt är jag glad att vi gjorde det, testade att bo på landet. På så sätt behöver jag inte gå och fundera över det är något för mig. Det är det inte!

Men balkongodling, det är nåt helt annat det! Det är minsann nåt för LiLo det. Den Bernodotterska familjen har minsann också fått tillökning, men vi har fått många, i olika färger och storlekar. Snart snart kommer det foton på våra bebisar, de ska allt få vara i fred lite till först!

                                  Pussen då   !