Visserligen blir det inte så jättehårt, emedan mitt lilla korta ben kanske inte ger den kraft jag skulle önska. Men det kan faktiskt ge resultat ändå.

Häromdagen gjorde jag det och jag kände mig så nöjd efteråt. Och det bästa av allt, är att de andra som var inblandade också är nöjda med att jag stampade till.

De Gamle var i 100 % stresstillstånd. Jag förstår att det är stort att fylla 90, självklart.

Problemet är att de blir vresiga och faktiskt elaka mot varandra när de jagar upp sig. Fadern har hela tiden förnärmat undrat:

”Ska jag inte få bestämma någonting, det är faktiskt jag som fyller år!”

Jag blir ledsen och trött av allt det här, så jag ringde till min syster och sa: ” Nu åker vi till De Gamle, sätter oss ner och pratar igenom allt i lugn och ro”.

Min tanke var att få pappa att förstå att vi inte vill ”ta över” för att ta ifrån honom någonting, utan att vi vill göra det här, för att han ska få en fin dag och bara kunna koppla av.

 I min familj är det så här (kanske i andra också) att eftersom jag är lill-flickan, är det jag som kan hantera vår pappa bäst.  Men trots det var jag inte alls säker på att han inte skulle bli stött över våra tankar, planer och idéer.

Vi satte oss i alla fall tillsammans med lite mat och gick igenom vad som ska ätas, vem som ska göra vad och vem som ska ha ansvar för vilka delar av detta firande. Jag fick till och med min vilja igenom att det inte ska serveras ”något starkt” (bara lite sherry) på dagen.

Herre min je, tänker ni, ska det vara så svårt att ha ett litet kalas.

Tjaa, om ni kallar ett öppet hus, med allt mellan 10 och 30 gäster SAMT en middag hemma hos syster med uppåt 50 vuxna och tiotalet barn ett LITET kalas, så.

Många av gästerna ska dessutom inhysas någonstans en, två eller tre nätter.

Jag kommer att basa för Öppet hus-biten.

För att det ska bli så enkelt som möjligt, kommer jag att göra sånt man kan nibbla i sig direkt med händerna. Små trekantiga dubbelmackor och tunnbrödsrullar med fyllning i bitar, tänkte jag. Tårta ska det så klart finnas, men den får vi tack och lov hjälp med av en av mina ”nyfunna” brorsdöttrar som är konditor och dessutom enormt duktig på att göra fina saker. Den ska jag verkligen se till att få ett foto på.

De Gamle är ännu så länge jättenöjda med att vi gjorde detta. Pappa har släppt taget i alla fall lite grand, han vågar (nästan) lita på att vi kommer se till att alla blir mätta och nöjda och att vi faktiskt klarar oss själva. Jag är som sagt minstingen och har faktiskt fyllt 50 med råge.

Det kan bli så rätt, när man lyssnar till sitt inre och gör det som känns viktigt, även om man inte är riktigt säker på hur det ska bli. 

Med dessa visdomsord önskar jag er en dräglig sabbat,

                                      pussen då