Det finns naturligtvis många andra också det är jag övertygad om att en och annan vill hävda.

Men idag avhandlas detta.
Jag saknar något som många andra har.
Av någon anledning har jag aldrig haft det heller, inte ens när jag var ung.
Kanske när jag var liten och riktigt ung, men sen, nää.

Jag har inga IDOLER.

Det finns ingen speciell musiker, författare, välkänd personlighet av något slag som har eller har haft jättestor betydelse för mig.

Det finns massor av författare som skriver böcker jag gärna läser.
Världen är full av musik jag gärna lyssnar till.
Duktiga skådisar och kända personer av olika slag som säger och gör både bra och kloka saker.

Som liten jänta var jag såklart ”förälskad” i än den ena och än den andra personen jag sett på TV eller läst om i någon tidning.

Stellan Skarsgård som Bombi Bitt  

Donovan, han var så himla gullig i sin keps på syrrans skivomslag.

I High Chaparal var det inte Manolito, utan han suputen till Uncle Buck jag föll för!  
Och så förstås Staffan Hallerstam med de glittrande ögonen, som var med i Kullamannen ♥ !

                                       

Men som sagt, det var mer trånande det. Sen kunde jag förälska mig handlöst i pojkar jag såg en enda gång, sen drömma om dem och vår framtid tillsammans. Trånade det gjorde jag, men inte var de mina idoler inte.

Jag har inte svimmat framför någon scen.

(Att som vuxen sitta så nära scenen som möjligt när Carl-Einar uppträdde på Grönan sommar efter sommar räknas väl inte? Inte att ha hans autograf inramad med en liten bild av honom heller? Dessutom var det ju mamma som bad att få den till sin ”flicka” när jag var runt 40, så det är väl inte mitt fel heller?)   

Jag har inte stått i kö i timtal för att få se en skymt av någon ”stjärna”.

Ingen författare har skrivit något som fått mig att förändra min syn på mig själv, livet eller andra människor i en massiv aha-upplevelse.

Ingen politiker, statsman eller stor tänkare har lyckats med det heller.

Däremot har jag tagit intryck av väldigt många människor i livet.
Somliga kända för den stora allmänheten av olika orsaker, andra helt vanliga och kanske framför allt ovanliga personer jag träffat på under tiden jag passat på att leva.

Jag vet ärligt talat inte om det är en förlust.
Det är inget jag någonsin känt att jag saknar och tycker jag klarat mig rätt okej fram till nu, så det där med IDOLER
 - Det tror jag, jag tar och skiter i!

Men det gör inget alls, om ni vill ha MIG som idol, det är helt okej!


                                
                                          Pussen då   !

Bilderna har jag googlat upp...