kucke-li-lo

Alla inlägg under november 2011

Av Li-Lo - 11 november 2011 13:00



När man vaknar och är glad?    

Alltså inte så där glittrande glad som salig Sickan Carlsson, utan bara lite, liksom, mysglad.


Det är ju inte för att allt är frid och fröjd, samt rosenrött lyckligt i Kucke-li-lo-bo.

Inte heller för att det är så vansinnigt underbart att det är november och vi har en lång jäkla vinter framför oss.


Men kanske för att det är fredag?


För att jag på något sätt blir väldigt lugn och liksom mysig inuti av gråväder och luddig dimma?


Eller för att jag av mina snälla och gulliga föräldrar fick en summa pengar den här veckan (inte bara jag, alla syskon faktiskt!).


 

Ingen jätteslant, men den räcker till för att lägga lite i Resa-till-Gambia-högen samt för att känna att jag inte behöver vara orolig för att pengarna inte ska räcka till ett tag framöver.

Det är också så att det skulle räcka till att UNNA mig något.


Ni vet, nåt sånt där som man går och tänker på. ”Om jag bara hade råd skulle jag köpa den där/göra det där”


Men nu… helt blankt, jag kan inte komma på en enda grej jag vill ha, eller en enda sak jag vill göra!


En bra sak har jag i alla fall gjort.


Min bästisarbetskamrat, hon är kär i Zlatan hon!          

                                                  
   

                                                  
                   

Så jag tog och köpte boken till henne, det blev hon jätteglad för och jag blev jätteglad att hon blev det, en helt perfekt kedjereaktion med andra ord.


Men nu, nu kom jag på en sak jag ska köpa:


Wolof-English/English-Wolof Dictionary & Phrasebook


Så kanske jag kan försöka att lära mig lite, lite av Kära Makes språk?


Och så där ja, nu är det gjort.

Jag älskar Ad Libris, att beställa böcker därifrån går som på räls och de är dessutom ofta billigast.


Och där fick ni ännu ett litet ”glaset är halvfullt” inlägg att glo på, och när ni gjort det hoppas jag att ni får en Trevlig Helg och så får ni dessutom



                                            Pussen
då     !



 Inte riktigt så här glad, men nästan   !










Av Li-Lo - 10 november 2011 10:04

Så istället för att skriva ett nytt inlägg, tar jag och ger er en repris.


Detta är faktiskt en av mina favoriter från de lyckliga dagarna på skrivkursen. Rubriken var vad vi fick och sen var det bara att sätta igång. Några av de som gick samma kurs tyckte det var en äcklig text, andra blev hungriga! Det blev även en disskussion om könet på personen.

Blir jätteglad om jag får lite kommentarer på den här texten. Puss    puss    på er !



 

”Livet är inte det värsta vi har, och snart är kaffet klart”                      


Kaffebryggaren inne i köket har slutat gurgla. Ändå reser jag mig inte från min plats i trädgården. Det är så vilsamt den här tiden på året, att sitta under blodlönnen som inte fått sina mörkröda blad utan ännu så länge prunkar med mängder av blommor i en förunderlig gul färg.

Gräset längs trädgårdsgångens spruckna plattor börjar redan bli långt och jag vet att det kommer att växa vilt även i år.  Jag trivs så mycket bättre här nu, än när solen gassar och hela trädgården blir fylld av stillastående hetta. Under sommarens varma dagar stannar jag helst inomhus i svalkan. Ibland tvingar jag mig ut för att hämta posten, på vägen tillbaka brukar jag stanna till och vila och samtidigt plocka av de blommor som växer här och där i gräset. Jag vet inte vad en enda av dem heter och har inga planer på att ta reda på det heller. Däremot vet jag mer än väl, vilka av dem som passar fint tillsammans i en vas på det slitna bordet i grov furu som jag älskar.


 Jag älskar inte bara mitt köksbord, köket är hjärtat i mitt hus och mitt hjärta finns i detta kök. Detta kök som samtidigt gör mitt liv till det helvete det är. Jag älskar mat! Kärleken till maten, den enda kärlek jag verkar få uppleva i mitt vuxna liv, den kärleken är stark, innerlig, sinnlig och fyller alla mina sinnen med vällust. Smaken av en vällagad pastej, doften av nybakt bröd, aromen av kryddor, synen av en brungräddad gratäng där grädden bubblar fram mjuk och lent gul, det hemlighetsfulla ljudet av puttrande under ett grytlock, det fyller mig med känslor och ger mitt liv dess mening.



Min kärlek till mat har gjort mig till det oformliga berg av fett jag är idag. Jag vet att min kropp blir sjuk, att mina leder lider, att jag förkortar mitt liv med dagar för varje gigantisk portion jag lassar in i min mun som längtansfullt öppnar sig för ännu en stund av sinnlig njutning.


Där jag sitter i trädgården och känner doften av kaffet genom det öppna fönstret tänker jag på Mor. ”Ät mitt hjärta, ät” Varje morgon en stor tallrik havregrynsgröt med en gyllene klick smör som långsamt smälte. Solöga hette det och jag åt av solögat, den varma lena gröten, det lätt saltade smöret och den kalla mjölken på en och samma sked. Njutning och glädje när mor berömde mig för att jag åt så duktigt. Mor som vuxit upp i en statarlänga på Svartsjölandet med ständig hunger och kamp om varje matbit med sina sju syskon. Mors största njutning var att kunna mätta sitt enda barn varje dag med mer än rågade portioner av vällagad, god mat.




 Och jag åt, jag åt av gröten, jag åt de smörgåsar med tjocka lager smör Mor gav mig. Köttbullarna och potatisen som simmade i gräddsås ”Det är riktig tjockgrädde ska du veta Hjärtat mitt”. Fruktkompott med rinnande grädde mellan bitarna av mörkbrun och ljusbrun frukt, smaken och doften av kanel. Mors glädje över hur mycket jag kunde tugga i mig visste inga gränser.




 Så fort jag var stor nog att stå på en taburett fanns jag alltid på plats bredvid Mor i köket.

Tillsammans formade vi (enligt Fru Augusta Lundins receptbok i modern lättare matberedning) smör till vatten liljor och vindrufsklasar. Ägg a´la Russe och Negerägg dekorerades av våra ivriga händer. Vi stekte fin kalfbiff och serverade med Sallad Royal. Fransysk äppelbeigne och mandelpudding avrundade våra måltider, vilka vi oftast intog i ensamhet då Far oftast åt sina måltider på lokal tillsammans med andra herrar av dignitet.

Hyllorna i vårt skafferi bågnade under tyngden av konservglas, buteljer och karotter.



 På min tioårsdag fick jag min första kokbok: ”Oscar Knaust Lilla Kokbok, med kulinarisk spets.” Denna kokbok var en guldgruva under krigsåren då den innehöll kapitel som: Rätter av föraktade djurdelar, Hur man föryngrar en höna samt Några soppor i bistra tider.

Med hjälp av denna bok kunde mor och jag fortsätta våra matlagningsorgier. Tack vare de listiga recepten i denna bok kunde vi även under dessa år bereda fantastiska måltider och Mor kunde fortsätta glädjas åt att se mig tömma tallrikar och fylla magen trots bristen på råvaror.




 Mor själv smakade av allt vi tillrett, men det som gav henne sann glädje var att se mig äta och vetskapen om att det aldrig saknades mat i vårt hem. Kom jag hem från skolan med ett lyckat provresultat provade vi ett nytt recept som jag förväntades äta upp till minsta smula. Lös solen en tidig vårdag, som den idag, firade vi det genast med smörbakade kakor och ångande choklad, toppad med ett berg av vitt fluffig grädde. Mina födelsedagar tillbringade vi i köket Mor och jag, vi stekte, kokade, hackade, malde och bakade. Svettiga arbetade vi sida vi sida och jag smakade av allt, åt av allt. Att se Mor stolt stråla av glädje när jag tömt ännu ett fat, gjorde mig alltid lika tillfreds.



Vänner hade jag inget behov av och att det viskades och tisslades bakom min enorma ryggtavla bekom mig inte. Skolläkare Parkmans stränga blick när han förmanade mig berörde mig inte. Mina tankar var redan hos Mor i köket och funderingar över vad vi skulle tillaga och äta suddade ut hans ord om osund övervikt, slitage på kroppen och följdsjukdomar. Pappren med förslag på hälsosamma dieter kastade jag i papperskorgen på skolgården när jag påbörjade den ansträngande vandringen hem till Mor och tryggheten i vårt kök.



Köket där det nybryggda kaffet borde ha runnit ner, lockar som det alltid gjort trots att Mor för länge sedan lämnat det för att göra himlen än mer himmelsk med sina anrättningar. Jag vet mer än väl att jag inte borde tillbringa all denna tid där, jag borde inte fortsätta äta för att glädja Mor. Min kropp har för länge sedan drabbats av allt det skolläkare Parkman varnat mig för och mer därtill. Ändå kan jag inte låta bli att resa mig för att påbörja min mödosamma vandring mot de tre trappstegen som leder in i mitt eget paradis. Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli pajen i kylskåpet, den kommer att locka mig till sig med sina dofter av lime, citron och den lätta ansats av lakrits som det mörka förföriska muscovadosockret tillfört den.

Den lätt vispade grädden kommer att göra skapelsen fullkomlig och jag kommer som vanligt att äta större och fler bitar än jag borde.



Jag känner hur människorna i husen runt mitt ömkar mig och mitt liv, hur de funderar över min ensamhet, min enorma fetma och min bundenhet till Mor.

 Men livet är inte det värsta jag har, att mitt livs stora kärlek gör det kortare är värre.



Av Li-Lo - 8 november 2011 15:40



Där skulle jag vilja bo!


I den hålan kanske det är helt okej att bara vara sig själv?

Nu är det inte så att jag är helt opåverkad av mode och trender, visst påverkas jag, precis som alla andra av att vissa saker plötsligt känns vara ”fel” eller ”rätt”.



Men jag tycker väldigt synd om dem, som tror att deras liv ska bli rikare och få mer innehåll för att de köper allt som för tillfället ”är rätt”.


Av någon anledning har jag dock nästan aldrig brytt mig.

Varken om hur jag förväntats se ut eller vad jag förväntats att göra, jobba med eller hur jag borde ”vara” eftersom jag har det kön jag har.


Jag har inte köat till någon klädbutik, inte heller legat på golvet för att klämma in mig i någon speciell sorts byxa.

Silver Dollar såg ju nästan precis likadana ut!


I Trendlösa kanske man kan använda sina kläder tills de går sönder, man växer ur dem eller tills man gått ner i vikt så de blir för stora. Där går man dock bara ner i vikt av medicinska orsaker, inte för att bli snyggare eller för att kläderna bara görs i vissa storlekar.



Där finns duktiga skräddare, skomakare och andra sorters reparatörer så man slipper kasta grejerna för att de blivit lite nötta eller gått sönder.



Trendlösas butiker har saker man behöver och som fungerar. Tillverkade av bra råvaror och under bra arbetsförhållanden.


Där slipper jag välja på trettio sorters tandkräm 

        

 fyrtio sorters schampo och tio sorters smörgåsmargarin.



Där finns samma saker att köpa om man behöver en ny tallrik för att en ur den gamla servisen gått sönder, man tvingas inte köpa en helt ny uppsättning för att hela sortimentet är utbytt sen förra halvåret.

Fast ingen skulle heller bry sig om de kom hem och käkade på omaka tallrikar, sittandes på stolar av olika modell.


De skulle tycka det var trevligt att umgås och uppskatta god mat.

Kanske skulle de inte ens reagera över att handdukarna på dass var i en annan blå nyans än mattan?


Fast….


Då skulle ju alla de som tillverkar alla de här grejerna bli arbetslösa.

Det är ju inte heller bra, så jag får väl bo kvar då!

Och ni som kommer dit är mer än välkomna och får stå ut att jag bor i mitt eget lilla Trendlösa tills vidare


                Pussen då   ! 




Av Li-Lo - 4 november 2011 16:30



Jag må vara dum som ett spån, men jag har lite svårt att inse vad jag tjänat på till exempel det här:


Min vårdcentral (med världens bästa doktor M) är privat, fast det finns ju inget alternativ där vi bor.

Konkurrens?

För några år sedan träffade jag en läkare på en annan vårdcentral som tittade på mina fötter. Den var inte privatiserad.

                                  


Då betalade jag avgiften, han tittade på dem och skickade mig på röntgen. Det kostade inget extra eftersom jag redan betalt när jag kom dit.

Vid ett senare tillfälle ville jag ha den röntgenbilden. Inga problem, den skickades till mig helt gratis.


Den här gången, remitterade min privatiserade vårdcentral mig till en privatiserad röntgenmottagning.

Där fick jag betala 200 spänn för att bli röntgad.


När jag sen ringde dit och ville ha kopior på bilderna, får jag veta att jag måste betala 200 spänn till för att få dem.


                 Har jag VERKLIGEN TJÄNAT på det här? Jag är faktiskt skeptisk   


 


                                              Pussen då        !






Av Li-Lo - 3 november 2011 15:12


eller


Det man inte vet, tar man ingen skada av.


En klassiker i detta sammanhang är ”testen” som Expressen erbjöd för något år sedan på webben:


”Du kan vara deprimerad, utan att veta om det”


Ja, fatta själv, man lallar runt glad i hågen.

Kanske skrattar lite åt nåt kul ibland, rentav asgarvar vid ett annat tillfälle.   

Man kanske rentav gnolar en liten glad stump när man är ute och travar förnöjt runt i sin okunskap om att man i själva verket är helt jävla nere och hur deppig som helst.  !



Ett annat exempel:

 

Jag var tvungen att uppsöka gynekologen för någonting jag inte minns när jag var i  20-årsåldern.

Han rotade runt på sedvanligt gynekologmanér och var så gott som klar med rotandet då han slänger ur sig:


”Livmodern är bakåtlutad, men det vet du väl redan?”


Jag fattade ingenting och kom mig inte för att fråga. Sen gick jag hem oroad, vettskrämd och läste läkarboken, ringde runt till gud och alla människor.


 

(Detta var alltså på UI- tiden. *)


Det visade sig ha väldigt lite betydelse för något överhuvudtaget och jag hade nog kunnat leva gott utan denna information.

(i dagens MI-tid* fick jag fram att det kan medföra att man ha lättare att känna sig skitnödig när man är gravid…)



Mitt sista exempel

 



Idag var jag och tränade före jobbet!

Ja, alltså det är inte så hurtigt som det låter, jag börjar inte förrän halv tio vissa dagar.


På det här stället finns det en pulsmätare, den har jag aldrig brytt mig om tidigare. Man står på en platta och håller pek- och ringfingrarna mot någon slags metall, så kommer det ett litet gulligt hjärta och siffror på en display.


Jag har ingen aning om vad jag har för vilopuls, för jag kollade först efter ett varv, då hade jag 130 någonting.

När jag nästan var färdig kollade jag igen och då var den uppe i 163!

Det fanns något slags medelvärde för folk i min ålder som slutade på 144…


Så nu är jag övertygad om att jag tagit i för mycket. Att jag när som helst ska trilla av stolen på grund av att hjärtat är överansträngt eller felprogrammerat och helt galet redan från start.

                             


Skulle det nu vara så att detta blir mitt allra sista blogginlägg, så hoppas jag att ni förstår varningen!



                                               Pussen då   !


* UI-tiden = den tidsålder då fakta enbart fanns tillgänglig i skriftlig, eller genom muntlig kommunikation = Utan Internet.


* MI-tiden kan ni alltså lista ut själva vad det betyder, antar jag.


PS. Jag vill inte på något sätt göra narr av de personer som lider av depressioner, jag vet att det är fruktansvärt och jobbigt.



Av Li-Lo - 1 november 2011 15:24



Kanske är det för att det är Halloweentider jag kom att tänka på det?

Fast nu måste jag först tala om att jag inte alls firar detta, det känns konstigt och konstgjort tycker jag.

Som mamma sa för något år sedan : ”Jaha, är det sån där Halogen den här helgen?”


                                           


Det här var på en konferensresa med jobbet för några år sedan.

Vi telefonister är ganska bundna vid våra apparater, hinner inte prata med alla varje dag. Ofta går vi i samma sällskap på fikaraster och luncher. Det gör att man känner vissa kollegor väldigt väl och andra mer flyktigt, även fast vi sitter i samma rum.



Vi skulle ha en liten ”presentera oss själva stund” till att börja med och den som ledde det hela, bad oss att berätta något om oss själva som vi trodde att kollegorna inte kände till.


Det dök upp modellande, resor, min ”så gott som i Allsvenskan”-fotbollskarriär, samlingar av Maomärken och lite annat.

Ett och annat framkallade ÅH eller JAHAAA, men inte mer än så.


Så kom turen till den manliga kollegan. En rejält stor och kraftig man, lite speciell i klädstil och sätt, men vänlig och social och en trevlig typ att kila ut och röka med.



”Jag vet inte om det är så många som känner till att jag är häxa?”



Inte ett enda ÅÅH eller JAHAAA eller JASÅ? hördes.


Snarare en lätt generad tystnad som låg tung i rummet. Ända tills en av kollegorna får slut på den, genom att utbrista:


                        ”Har du kvast?”


                                                  

     



                                                  Pussen då    !


PS: jag hade ju förstås kunnat rubricera inlägget :

"Tystnaden som uppstår när ens manliga kollega talar om att han är en häxa"

fast jag gillar ju överraskningar...

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards