Kanske är det för att det är Halloweentider jag kom att tänka på det?

Fast nu måste jag först tala om att jag inte alls firar detta, det känns konstigt och konstgjort tycker jag.

Som mamma sa för något år sedan : ”Jaha, är det sån där Halogen den här helgen?”

Det här var på en konferensresa med jobbet för några år sedan.

Vi telefonister är ganska bundna vid våra apparater, hinner inte prata med alla varje dag. Ofta går vi i samma sällskap på fikaraster och luncher. Det gör att man känner vissa kollegor väldigt väl och andra mer flyktigt, även fast vi sitter i samma rum.

Vi skulle ha en liten ”presentera oss själva stund” till att börja med och den som ledde det hela, bad oss att berätta något om oss själva som vi trodde att kollegorna inte kände till.

Det dök upp modellande, resor, min ”så gott som i Allsvenskan”-fotbollskarriär, samlingar av Maomärken och lite annat.

Ett och annat framkallade ÅH eller JAHAAA, men inte mer än så.

Så kom turen till den manliga kollegan. En rejält stor och kraftig man, lite speciell i klädstil och sätt, men vänlig och social och en trevlig typ att kila ut och röka med.

”Jag vet inte om det är så många som känner till att jag är häxa?”

Inte ett enda ÅÅH eller JAHAAA eller JASÅ? hördes.

Snarare en lätt generad tystnad som låg tung i rummet. Ända tills en av kollegorna får slut på den, genom att utbrista:

                        ”Har du kvast?”

                                                  Pussen då    !

PS: jag hade ju förstås kunnat rubricera inlägget :

"Tystnaden som uppstår när ens manliga kollega talar om att han är en häxa"

fast jag gillar ju överraskningar...