kucke-li-lo

Alla inlägg under september 2011

Av Li-Lo - 14 september 2011 21:55

Händer det dej ibland att  bananerna du köpte alldeles nyss gula,

 



glada och fna plötsligt ligger i fruktskålen och tittar på dej med stora, ledsna bruna fläckar ögon (likt en icke namngiven statsminister)?


Hade du tänkt äta dem? Men har de passerat bäst före datum och känns mest mjuka, oformliga och sliskigt menlösa (som en icke namngiven ........minister)?


Skulle du ha sytt söta randiga pyjamasar till dem?

  men inser att deras sladdriga konsistens icke skulle gå att trä in i annat än möjligtvis en sop sovpåse?


Var inte lessen!

Lyssna på en härlig ♪ ♪ bananlåt ♫ ♫ och baka en smarrig banankaka,  två eller kanske rent av tre istället.   

(tack Ama  ♫♪ för att du lärt mig göra noter)

Du får två recept av mig, och jag är nästan säker på att du kommer att hitta ett tredje hos Moma inom kort.


Banankaka 1


100 g matfett (smör margarin)

3 dl socker

2ägg

5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

1 tsk bikarbonat

1 tsk ingefära

2 tsk kanel

2 bananer

½ dl kallt kaffe


Smörj och bröa form. Rör socker och matfett poröst. Tillsätt ett ägg i taget. Blanda allt utom banan och kaffe och rör ner. Mosa bananerna och tillsätt dem och kaffet.

Grädda i nedre delen 175 C ca 1 timme.


Banankaka 2

Kokosflingor

150 g rumsvarmt matfett

1 dl strösocker

1 ½ tsk vaniljsocker

3 ägg

1 apelsin

4 dl vetemjöl

1 tsk kanel

1 msk malen muskotnöt

1 tsk bakpulver

50 g mandelspån

2 stora bananer

Sätt ugnen på 150 grader

Smörj och koksa en form. Rör fett, socker och vaniljsocker poröst. Tillsätt ett ägg i taget. Tvätta apelsinen, riv skalet pressa saften, ska bli ca 1 ¼ dl, ta vatten om det inte räcker.

Blanda mjöl och andra torra saker, rör ner rivet, saften och sist skivade bananer.

Grädda en timme, servera med fruktsallad och vispad grädde om du vill.



Å här kommer Pussen  ! samt Bananlåten

ANNONS
Av Li-Lo - 14 september 2011 18:05


De flesta chiliplantorna är numera inomhus.  Har fått måttligt med frukter, men har också lärt mig vilka jag inte ska plantera nästa år.


Den vita Habaneron verkar vara en långsam, ganska småväxt krabat och kanske ska stå inne hela sommaren om den ska vara nåt att ha, smaken tycker jag om. Spara?  

Det som jag trodde var en indisk Bhut Jolikia, visade sig vara någon form av röd Habanero, med stora härliga starka frukter. En av dem ska klippas ner och sparas till nästa år, absolut! 

 

Apache Potluck, en besvikelse, lättodlad och vacker, men helt menlös. Birds eye har gett lite frukt, är het, men har inte mycket smak.  

Numex Twilight har varit vacker hela sommaren, med sina många färger, kan eventuellt bli en sån även nästa år.


Då har jag även tre nya sorter jag fick av P på Gotland samt en eller två jag fick av Öbo-son att testa. Ska nog också försöka få tag på Gul Habanerofrön, antingen ta ur frukter eller beställa. Det är verkligen hittills det godaste jag ätit i chiliväg, rykande hett, men fruktigt, smakrikt och supergott!


Idag har jag använt mina små mesiga Apacher i en saltinläggning.

 Citron, lime, vitlök (alla i klyftor)och en kvist rosmarin har jag varvat med grovsalt och de illröda små vännerna. På med citron/limesaft

(Självklart skrubbat citrusen i hett vatten först.) Detta ska nu stå i rumstemp en vecka, burken skakas och sen ska jag hälla på olivolja och ställa den i kylen.

Salt och surt, så gott tillsammans! och vackert därtill.

 

De andra frukterna slänger jag in i frysen vartefter de mognar.


Ingen av alla dessa sorter har jag stoppat i näsa, ögon eller öron, duktigt va?


Förkylningen har väl inte riktigt tagit sitt slemmiga bagage och flyttat ännu, men står i hallen och är på väg bort ur mitt liv. Det värsta är ju att fanskapet säkert kan tänka sig att komma tillbaks och inget verkar kunna stoppa ett sånt äckel från att flytta in och ut precis som det passar äcklet själv.


Nu ska jag försöka övertyga Kära Make om att vi ska äta upp gamla matrester och inte alls den underbart doftande grytan på kalvlägg som puttrat tills köttet blivit så mört så det smälter i munnen.

Det kommer nog inte gå…


                                 Pussen då   !





ANNONS
Av Li-Lo - 13 september 2011 12:10



Idag höll jag på att starta en odling på ett både oväntat och oönskat ställe.

Jag har alltså dragits med en jobbig förkylning sen i fredags. Har väldigt svårt att dra mig till minnes när jag kände mig så risig som i lördags, slumrade mest hela dagen.
Blir fortfarande trött, hostar är täppt och snorig om vartannat.

Och så det här med örat!

Det VET ju alla, att kliiga, värkande öron snabbt och lätt botas medelst en bit vitlök, eller hur?     


Igår morse petade jag in en som verkade en timme eller så, och det kändes bra resten av dagen. Så när det fortfarande var lite klåda och täppt kvar i örat i morse, gjorde jag som i går. Stoppade in en lite bit vitlök i papper och in med paketet i örat.

Ja, ni fattar va?
Efter en timme eller så plockade jag  ut pappret, men inte löken!

Jag fick inte ut den där förbaskade vitlökssmulan hur jag än bar mig åt. Pincett, topz, topz utan bomull, tandpetare och liten fånig virknål. Inte en enda av dessa verktyg klarade att få tag i vitlöksjäveln! En dusch och försöka tvätta ut den slutade med en vattenpöl där bakom, så det var helt enkelt inget annat att göra.

"Hej, jag heter LiLo och har stoppat vitlök uti örat. Det räcker väl om jag träffar en sköterska?" "Åh, nä du måste träffa en läkare, kom hit på vår akuttid"

Okej, jag traskade dit och stod snällt en bit ifrån de andra nödställda, Betalade mina 150 kronor och fick rådet? ordern att gå hem en timme. Hmmm...

Pysslade hemma vid en stund och gick tillbaks, stod fortfarande i korridoren och lät de sjuka sitta i fred i väntrummet.


Läkaren jag fick träffa var hur snäll som helst. (Hon har dessutom en viss vana, då hon var den som fick ta hand om Mambo-sonen, då han lyckats köra in en blyertspenna i örat så blodet sprutade när han var liten.)
Hon tyckte inte jag behövde skämmas, "alla gör dumma saker ibland!"

Med tredje verktyget lyckades hon pilla ut maten ur örat och påstod sig bli hungrig av doften, dessutom.

Hon hade dessutom den goda smaken (inte den av vitlök) att säga att man ska vara rädd om sig när man är förkyld, inte stressa tillbaks till jobbet.
Vila, vätska och mycket kärlek      -  det var hennes ordination!

Kanske skulle jag bett att få det skriftligt?
Bäst att kila till sängen, så vildelen är avslutad när kära Make kommer hem från skolan...


Här kommer en annan som stoppat nåt i örat!


                                      Pussen då  !


Av Li-Lo - 12 september 2011 20:53



Ni som följer min blogg kanske minns fröet jag skrev om i somras.

I det här och det här inlägget.

Jag är fortfarande glad, rörd och tacksam över all den värme och medkänsla ni alla gav mig då.       


Det gjorde gott!  



Sedan dess har det gått fram och bak och saker har ändrats.

Det har tagit slut med flickvännen, tråkigt för dem båda, men jag tror att de behöver möjlighet att utvecklas var och en för sig just nu.


Sonen har mjukstartat på Komvux och tycker det känns bra.  


Jag är glad åt allt ”vanligt/normalt” han väljer att göra.


En dag i somras gick jag längs Skeppsbron på väg till jobbet.

Vid Slussen stod en kille i sonens ålder, ensam och tittade ut över vattnet. Han såg inte ut som om han stod där och njöt av livet, eller som om han väntade på någon. Han säg bara ensam, övergiven och eländig ut.

Då släpptes tanken lös i mig, att så måste min son ha haft det många gånger under den tid han levde utan hem i Stockholm.  Han måste ha vaknat, ensam, hungrig med en känsla av att ha varit övergiven av allt och alla.


Det som var tänkt att bli en stärkande promenad blev en sorgevandring, jag grät hela vägen och var väldigt tveksam om jag skulle klara av att ta mig ända fram.

Jag kände och förstod att jag var tvungen att någon gång ta tag i den här känslan, den var för viktig att fortsätta putta undan.  


Förra fredagen fick vi chansen att vara ensamma ett par timmar hemma hos mig. Vi åt hämtmat och pratade. Jag fick chansen att tala om för honom att jag fortfarande tycker det var rätt av mig att kasta ut honom, men jag fick också möjlighet att förklara att jag förstår att han hade det mycket svårt under den tiden och att det gör mig både ledsen och sogsen att veta att han har behövt ha det så.

Sonen bad om ursäkt för att han behandlat mig illa, att han gjort mig illa fysiskt . Han talade också om att han hatat mig, länge, för vad jag gjort (låst dörren). Men att han känt att det var förbi och att han återigen tycker om mig.


Det var en väldigt bra kväll, för oss båda.


 Vi ”grävde” inte i de här känslorna, mer eller mindre bara konstaterade att det har varit jobbigt och vidrigt men att det är bättre nu.


Så fröet, det finns kvar, det börjar bli färdigt, värdigt? att planteras, vårdas och tas om hand.

 

Det kräver fortfarande ytterst mycket omsorg och kärlek. 

Fortfarande krävs både näring, rätt läge och en gnutta tur för att det ska livsdugligt ska växa upp och bli, kanske inte den vackraste eller mest märkvärdiga, men väl en unik, fantastiskt speciell växt som klarar sig på egen hand.

En växt som får ro och möjlighet att hitta sitt eget sätt att växa, utan konstgödning , men med många stöttande pinnar att luta sig mot om det behövs.

Jag kan vara ett stöd, men jag kan inte sköta växandet.  

Han har långt kvar innan han kan ta sig ut på friland, men jag har hopp och finner ingen som helst anledning att ens fundera på att lägga ner fröet i påsen igen.


    Pussen då  !



Av Li-Lo - 9 september 2011 09:51

Men titta här om ni inte tror mig.

Den här lilla gullepluttmyndigheten har då skojat till det på sin hemsida:


 

För övrigt känner jag mig febrig, supertrött och har ont i halsen. Vilken förbaskad tur, för arbetsgivaren, att det är fredag!


Och så glömde jag ju tala om hur mycket jag älskar när norrmännen säger : Jag lurte på om jag kunde få snakke med...


Trevlig veckända


                                  Pussen då    !




Av Li-Lo - 8 september 2011 18:06


det anas diskret och finkänsligt en viss ängslighet bland kommentarerna.


Men snälla söta rara läsare: Hav förtröstan!


Visst är planen att jag ska förflytta min rultiga lekamen lite oftare och lite intensivare än förut, samt att jag ska sluta fylla den med rök.


Däremot har jag verkligen inte planerat alls att sluta fylla bloggen med all den smörja som ryms mellan mina välutvecklade lurar!      


Apropå lurar.

De lurar jag är proffsanvändare av fylls varje dag de med.

 

Jag hör så mycket kul, så mycket tokigt, så mycket snällt och yttepytte lite elakt därtill.


Jag har favoriter, av dem som ringer internt, alltså mina kollegor. Det är de herrarna som många år haft sitt jobb utomlands, troligen alltid med en sekreterare i rummet. Nu kommer de hem och ska jobba sina sista år i Sverige. De behöver hjälp med allt!

Till dem säger jag bara:

”No worries mate, Big Switchbord Mama will help u”



På tunnelbanan sitter jag med lurar      av en tredje modell titt som tätt.

Vad mina medpassagerare inte vet är att jag, om de pratar om något intressant, drar ner volymen så att jag kan höra.


Fy bubblan vad jag tycker om att lyssna till andras konversationer!


Andra saker jag tycker om är god mat, snälla män och gulliga barn. Jag gillar också att bada! (OLD NEWS?)

Har inget emot lite lagom galenskap ”fnoskighet” som bror min och jag säger.

Varma kramar och mjuka kuddar, gillas det med.  

Om en halvtimme har jag jobbat klart för idag, det känns rätt okej det med. Har lite, lite ont i halsen, inte så konstigt kanske när var och varannan kollega stapplar hem med feber och annat.


Här var det svammel, kanske jag har feber jag med????


Så då blir det ingen puss, en artig ganska trött nick      för att minska sprittspridningen får räcka idag!





Av Li-Lo - 7 september 2011 14:18


Den där Nya Li Lo, när får vi veta mer om henne egentligen?


Jag förstår så väl att det ivrigt undras i stugorna runt om i vårt avlånga land  

(samt förstås i Spanien, där jag i alla fall har en trogen läsare/kommentator!)


Sååå

 

Stavar har vi gått med tvenne gånger


ungefär en timme varje gång.

Dock med uppehåll för dopp   av Li Lo på tio - femton minuter. Jippie!!!!

Jag har sovit som en stock efter dessa gånger, för det är ju inte bara travande, det är en massa friskluft också där i skogen. Ja, jag har fått lite, lite träningsvärk!


Fotkvinnan har jag träffat.


Egentligen vet jag inte om jag fick veta något nytt.

Lite tips och råd och ”gör nya sulor och köp jättedyra skor”?

Att rulla en tennisboll under foten när jag tittar på TV är säkert nyttigt, gör i alla fall skitont!  

Hon tyckte inte att jag ska ge upp och jag fick åtminstone beröm för mina fräsiga skor!


Salvan

 

Jag har varit lydig och inte smort ”både här och där” utan hållit mig till den lilla fläcken som doktorn sa.  

Alla hemska symptom på ”Du är en gammal värdelös kärring som inte ens kan få barn längre”-plågan är väl inte borta, men jag anar en ljusning där bort i fjärran.


Rökningen har jag inte ägnat mig åt sedan i söndags kväll.


Denna gång har jag köpt nikotinspray, och suger lite på tabletter däremellan. Ännu känns det inte ett dugg svårt, jag har hopp och vilja därtill.


Styrketräningen……..Joo, jaa, just de ja


Vi skulle sätta fart i morron, min arbetskamrat och jag. Men så gick hon hem nyss med feber!

Jag vet att jag kan gå själv, men… Äh, ah, neeee, det känns inge kul, i alla fall inte innan jag kommit igång. Av någon anledning tycker jag det är mindre pinsamt att ställa om maskinerna till minsta möjliga motstånd om jag inte är ensam.



Med andra ord, ni får vänta.


Fast å andra sidan, Rom byggdes inte på en dag och då var det ändå ett nybygge!   

Här gäller det ju en varsam renovering av ett ytterst känsligt objekt.

Kanske inte till ursprungligt skick, men dock till en trivsam mysighetsnivå, ett avskalat yttre (typ ett eller två lager späck, grådaskig hy, svettblöt hud) och nya praktiska detaljer (ork, nyvaknad lust och klar blick).



Ge inte upp

 

för det tänker inte jag!


                                           Pussen då   !



Av Li-Lo - 6 september 2011 09:10


Så sa brudens bror när vi efter den "jättelånga" resan
 
 
kom fram till bröllopsfesten i lördags. Ett sådant uttalande kan få mig lite lätt nervös.   
Men som tur var verkade som om supergoa S bara sagt snälla saker.

Det var ett härligt bröllop, livligt är ett ord som jag tycker känns rätt så beskrivande av hela denna kväll.
 
Bruden och brudgummen
  
 
 
anlände ungefär efter två timmar, då hade vi ätit massor av den goda mezen som stod framdukad, pratat och haft det trevligt.
 
 
Alla gick ut för att möta dem, man spelade trummor, klappade händer och kvinnorna "ropade/joddlade" (jag vet faktiskt inte vad det kallas) 
alla hade fått konfetti, så det var tur för S att hon bar slöja! Hennes mamma kastade salt och gjorde rörelser med rökelse framför dem när de stod där så söta och glada.  
 
Sen fick de lyckliga tu sitta "på piedestal", men som tur var inte hela kvällen.  
 
För OJ vad det dansades!
 
Så gott som alla dansade, gammal som ung, man som kvinna, för sig själva eller i grupp, ring eller på rad. En stund dansade brudgummen på sina vänners axlar!
Många av de som inte dansade stod runt omkring och klappade händer i stället.
     
Magdansösen kunde skaka på rumpan hon! WOW!
 
 
Full fart på denna fest, så när vi lyckats trycka ner bröllopstårta
 
 
vid halvtolv snåret, kändes det rätt okej att börja den timslånga hemresan.
 
Och för övrigt vad det gäller helgen
 
Gissa vad jag gjorde på den soliga lördagen, innan bröllopet?
Här var jag i alla fall....
 
 
Och så hann jag med en trevlig stadspromenad, med fika tillsammans med Moma också  
                                               Pussen då   !
 

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se