kucke-li-lo

Direktlänk till inlägg 12 september 2011

Fröet

Av Li-Lo - 12 september 2011 20:53



Ni som följer min blogg kanske minns fröet jag skrev om i somras.

I det här och det här inlägget.

Jag är fortfarande glad, rörd och tacksam över all den värme och medkänsla ni alla gav mig då.       


Det gjorde gott!  



Sedan dess har det gått fram och bak och saker har ändrats.

Det har tagit slut med flickvännen, tråkigt för dem båda, men jag tror att de behöver möjlighet att utvecklas var och en för sig just nu.


Sonen har mjukstartat på Komvux och tycker det känns bra.  


Jag är glad åt allt ”vanligt/normalt” han väljer att göra.


En dag i somras gick jag längs Skeppsbron på väg till jobbet.

Vid Slussen stod en kille i sonens ålder, ensam och tittade ut över vattnet. Han såg inte ut som om han stod där och njöt av livet, eller som om han väntade på någon. Han säg bara ensam, övergiven och eländig ut.

Då släpptes tanken lös i mig, att så måste min son ha haft det många gånger under den tid han levde utan hem i Stockholm.  Han måste ha vaknat, ensam, hungrig med en känsla av att ha varit övergiven av allt och alla.


Det som var tänkt att bli en stärkande promenad blev en sorgevandring, jag grät hela vägen och var väldigt tveksam om jag skulle klara av att ta mig ända fram.

Jag kände och förstod att jag var tvungen att någon gång ta tag i den här känslan, den var för viktig att fortsätta putta undan.  


Förra fredagen fick vi chansen att vara ensamma ett par timmar hemma hos mig. Vi åt hämtmat och pratade. Jag fick chansen att tala om för honom att jag fortfarande tycker det var rätt av mig att kasta ut honom, men jag fick också möjlighet att förklara att jag förstår att han hade det mycket svårt under den tiden och att det gör mig både ledsen och sogsen att veta att han har behövt ha det så.

Sonen bad om ursäkt för att han behandlat mig illa, att han gjort mig illa fysiskt . Han talade också om att han hatat mig, länge, för vad jag gjort (låst dörren). Men att han känt att det var förbi och att han återigen tycker om mig.


Det var en väldigt bra kväll, för oss båda.


 Vi ”grävde” inte i de här känslorna, mer eller mindre bara konstaterade att det har varit jobbigt och vidrigt men att det är bättre nu.


Så fröet, det finns kvar, det börjar bli färdigt, värdigt? att planteras, vårdas och tas om hand.

 

Det kräver fortfarande ytterst mycket omsorg och kärlek. 

Fortfarande krävs både näring, rätt läge och en gnutta tur för att det ska livsdugligt ska växa upp och bli, kanske inte den vackraste eller mest märkvärdiga, men väl en unik, fantastiskt speciell växt som klarar sig på egen hand.

En växt som får ro och möjlighet att hitta sitt eget sätt att växa, utan konstgödning , men med många stöttande pinnar att luta sig mot om det behövs.

Jag kan vara ett stöd, men jag kan inte sköta växandet.  

Han har långt kvar innan han kan ta sig ut på friland, men jag har hopp och finner ingen som helst anledning att ens fundera på att lägga ner fröet i påsen igen.


    Pussen då  !



 
ANNONS
 
Anna

Anna

12 september 2011 21:14

Tråkigt att fröet nu får växa i ensamhet..
Men det glädjer mig att höra att fröet börjar bli redo för plantskolan...
Hoppas på god växtmån.
Kramen på er.

http://annalandin.bloggplatsen.se

Li-Lo

12 september 2011 21:31

Jag tror de två fröerna behövde varsin växtplats för att komma till sin rätt.

Det känns ganska hoppfullt : )

Kramkram

 
aurora

aurora

12 september 2011 22:21

du får vara stödet för fröt

http://aurorasliv.blogspot.com

Li-Lo

13 september 2011 08:40

Jag är det, lovar!

 
Moma

Moma

12 september 2011 22:48

Bamsekram

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

13 september 2011 08:39

: ) Tack

 
Ama de casa

Ama de casa

13 september 2011 09:14

Härligt att höra att fröet finns kvar. Och med dina gröna fingrar som du har visat med dina odlingar så kommer nog detta fröet att gro det också.
Kram på dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

13 september 2011 10:11

Ja, det känns fint och han är rätt duktig själv så vi ska nog få fart på växandet!
Kram!

 
Ingen bild

tove

13 september 2011 10:56

bara önskar att en dag.... är det jag som får sitta där, som dig.....men det är nog tyvärr långt borta än. och det gör ont jäkligt ont.
Men så glad att du är där nu!!
kram

Li-Lo

13 september 2011 11:51

Åh vad jag önskar dig det samma, Din smärta kan jag inte lindra, knappt förstå, men att du har det, det förstår jag mer än väl.

Tusen kramar

 
Jeanette

Jeanette

13 september 2011 12:42

Herregud människa vad du är fantastisk på att skriva! Dina ord väcker minnen för mig också, jag har snörvlat och gråtit och tänkt jag med.C bor ju hemma nu ett tag ( flyttar i oktober)och det mesta går ju bra för honom, men oron och tanken på att allt bara kan "braka" kommer nog aldrig lämna oss mammor. Kram på dig,jag vet att du har/är varit en fantastisk mamma!!

http://www.lejonmamman.bloggplatsen.se

Li-Lo

13 september 2011 14:27

Tack, jag tror att det är en bra ventil för mig, skrivandet.
Sen hoppas jag att det kanske, kanske kan vara till hjälp för någon annan, ta bort "skammen" Det är inte något att skämmas för, det är sånt som händer i livet, för många och delar vi på bördan blir den lättare.
Hoppas det fortsätter funka för C, kram och tack

 
habanero

habanero

16 september 2011 19:39

Blev så rörd av det du skrev. Livet är sannerligen inte lätt alla gånger.
Hoppas fröet växer sig till en stadig och stabil stomme.
Goda, varma tankar!

http://www.habanero.bloggplatsen.se

Li-Lo

16 september 2011 19:57

Det har varit såå jobbigt, hittade massa gamla mail jag skrivit, till soc, till politiker, till gud och hans mormor...
Tung läsning och frustrerande att tänka på att jag inte på något sätt är den enda föräldern/anhöriga som stångat mig blodig, och det bara fortsätter...
Tack för varma tankar, du är go du
Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Li-Lo - Fredag 18 okt 10:47


    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

Av Li-Lo - Torsdag 28 mars 16:17

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Av Li-Lo - Måndag 18 feb 10:37

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

Av Li-Lo - Måndag 7 jan 14:01

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Av Li-Lo - 12 maj 2017 08:22

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se