Ni som följer min blogg kanske minns fröet jag skrev om i somras.

I det här och det här inlägget.

Jag är fortfarande glad, rörd och tacksam över all den värme och medkänsla ni alla gav mig då.       

Det gjorde gott!  

Sedan dess har det gått fram och bak och saker har ändrats.

Det har tagit slut med flickvännen, tråkigt för dem båda, men jag tror att de behöver möjlighet att utvecklas var och en för sig just nu.

Sonen har mjukstartat på Komvux och tycker det känns bra.  

Jag är glad åt allt ”vanligt/normalt” han väljer att göra.

En dag i somras gick jag längs Skeppsbron på väg till jobbet.

Vid Slussen stod en kille i sonens ålder, ensam och tittade ut över vattnet. Han såg inte ut som om han stod där och njöt av livet, eller som om han väntade på någon. Han säg bara ensam, övergiven och eländig ut.

Då släpptes tanken lös i mig, att så måste min son ha haft det många gånger under den tid han levde utan hem i Stockholm.  Han måste ha vaknat, ensam, hungrig med en känsla av att ha varit övergiven av allt och alla.

Det som var tänkt att bli en stärkande promenad blev en sorgevandring, jag grät hela vägen och var väldigt tveksam om jag skulle klara av att ta mig ända fram.

Jag kände och förstod att jag var tvungen att någon gång ta tag i den här känslan, den var för viktig att fortsätta putta undan.  

Förra fredagen fick vi chansen att vara ensamma ett par timmar hemma hos mig. Vi åt hämtmat och pratade. Jag fick chansen att tala om för honom att jag fortfarande tycker det var rätt av mig att kasta ut honom, men jag fick också möjlighet att förklara att jag förstår att han hade det mycket svårt under den tiden och att det gör mig både ledsen och sogsen att veta att han har behövt ha det så.

Sonen bad om ursäkt för att han behandlat mig illa, att han gjort mig illa fysiskt . Han talade också om att han hatat mig, länge, för vad jag gjort (låst dörren). Men att han känt att det var förbi och att han återigen tycker om mig.

Det var en väldigt bra kväll, för oss båda.

 Vi ”grävde” inte i de här känslorna, mer eller mindre bara konstaterade att det har varit jobbigt och vidrigt men att det är bättre nu.

Så fröet, det finns kvar, det börjar bli färdigt, värdigt? att planteras, vårdas och tas om hand.

Det kräver fortfarande ytterst mycket omsorg och kärlek. 

Fortfarande krävs både näring, rätt läge och en gnutta tur för att det ska livsdugligt ska växa upp och bli, kanske inte den vackraste eller mest märkvärdiga, men väl en unik, fantastiskt speciell växt som klarar sig på egen hand.

En växt som får ro och möjlighet att hitta sitt eget sätt att växa, utan konstgödning , men med många stöttande pinnar att luta sig mot om det behövs.

Jag kan vara ett stöd, men jag kan inte sköta växandet.  

Han har långt kvar innan han kan ta sig ut på friland, men jag har hopp och finner ingen som helst anledning att ens fundera på att lägga ner fröet i påsen igen.

    Pussen då  !