Man ska vara glad åt fötter

Jo, visst är jag glad åt dem. De har trots allt tagit mig med till ställen, platser och upplevelser jag inte vill vara utan.

Vad jag inte alls gläder mig åt är att numera VÄRKER de. Så fort de tagit mig någonstans, så får jag ont, riktigt ont! När jag suttit still en stund, blir de helt stela och jag vankar fram som en skadeskjuten anka.

Hittills har jag testat: operation av hallux, två gånger, kiropraktor, iläggssulor, osteopati, fotgympa (fast den slarvar jag lite med), varma och kalla växelvis bad.

Någon säger att jag har artros, en annan att jag har klumpfot (?), att jag borde ha haft skenor som liten.

En att jag verkligen inte ska ha ilägg, en annan att jag inte på några som helst villkor ska gå barfota, varken ute eller inne.

Total förvirring, men väldigt lite förbättring.

Men nu är det på detta viset.

Jag har en Fot-Ängel i min närhet   

Denna ängel har lovat mig 3000 kronor att använda för att försöka få ordning på mina problem!!!

Nu har jag surfat ett par timmar, och blir än mer förvirrad.

Zonterapi, akupunktur, naprapat, hårda sulor, mjuka sulor???? eller ge något av det jag redan testat en andra chans?

Alla påstår sig bestämt och säkert kunna göra underverk.

Snälla söta rara läsare..

Help me......

                                  Pussen då   !

Av hela mitt hjärta önskar jag att det inte är så. Men samtidigt känner jag att min hemska aning tyvärr kan komma att bli min kranka verklighet.

En härlig höstpromenad igår, med en härlig glad och skrattig kompis.

(Bad - K...)

Icke ett fotografi togs, varken under promenaden, fikat vi avslutade med eller när vi badade, först med badkläder och sen utan minstaste lilla tråd på våra kroppar.

Och därav min hemska, vidriga misstanke…   

Detta kan ha varit årets sista utomhusdopp!!!!!

Det var därför vi verkligen inte kunde avstå från ett till, när vi suttit och babblat ett tag efter det första.

Kyligt var det, men så förbaskat härligt, underbart, ljuvligt, fantastiskt skönt!

Varför har det blivit så himla mycket höst så plötsligt? Va?

Om det nu verkligen är så att sommaren är helt och totalt slut, så får jag väl ta och glädja mig åt andra saker i stället:

Jag hade en trevlig syskonkväll (tre av fem, med respektive) i torsdags. Aperitif på Södra Teaterns terrass.

Härligt ställe, även om de andra besökarna var i ”trendigaste” laget för en förortslolla som mig.

På vägen passerade vi statyn Nackas minne!        

Katarina Bangata å Kungliga Södermalm   

Middag på Shanti, rörigt, fullsmockat men gott och rikligt. Troligen åt jag inte det jag hade beställt, vem minns de indiska namnen när det gått en halvtimme?

Roligt hade vi i alla fall.

Fredagen var Schweizerbrorsans sista dag här. Då passade vi på att träffas igen hemma hos Syster. Några små delar av familjen och två nära vänner med barn.

Nitton stycken blev vi då!

Då var alltså inga delar av kära Makes familj med och inte heller en enda av dem som bor på Västkusten, inte heller de ”nyfunna” brorsbarnen.

Gott, trevligt och roligt det också!

Sånt får jag tänka på när jag inte längre kan flyta på rygg och titta på moln!

                       Pussen då    !

Om det regnar när man vaknar och fortsätter hela dagen, då kan man ta på sig sina röda stövlar och gå ner till ICA framåt  lunch eller eftermiddagen.
(jaa, det är helt okej att ha annan färg på stövlarna och att gå till vilken jäkla affär man vill också)

Där FÅR man köpa saker man tycker om.

Jag tycker om smågodis.

Att ligga i sängen, med en liten filt, en skål smågodis och en lagom lättläst bok.
Det FÅR man när det regnar ute.

Faktum är att det inte alltid GÖR nåt att sommaren är slut om man ser det ur just den synvinkeln.

Hos oss FÅR man också ligga under en filt och slumra hela dagen, i alla fall är det vad kära Make gör.

För att göra en sån här dag ännu bättre blir det matlagning i ugnen. Mat som ska stå där länge och bara gotta till sig, medan frun i huset ligger på sin shäslong och mumsar, är inte alls dumt.

Idag rotade jag fram de sista killingbitarna ur frysen.
De fick ligga nån timme i en marinad av vanlig yoghurt, en örtkrydda som jag inte vet vad det är (nåt persiskt jag fått av en f.d kollega) en halv gul habanero, några vitlöksksklyftor och lite salt, samt saften av en lime.
Timmarna i ugnen blev ca 4, först  två på svag (125) värme med folie över, sen en timme utan folie och till sist en till i kanske 175.

Till detta, en blandning av rotsaker som tillagades medan lilla killingen låg och gosade under ett folietäcke utanför ugnen i väntan på att bli uppskuret.
Mandelpotatis, morötter, sötpotatis, palsternacka och gulbetor. Krossade, grovt hackade vitlöksklyftor och en fem sex av mina mesigaste chilis (Apache potluck).

En sås med ett halvt paket smulad feta, den sista färska basilikan från fönsterbrädan, lite salt, peppar och tjockyoghurt.

En annan nyfavorit är picklade saker.
 Idag sex stycken skalade västeråsgurkor, skivade i sneda skivor och lagda på ett djupt fat. Över dessa hällde jag själva pickeln?
 1dl vatten
1/4 dl vinäger
1/4 dl råsocker
1 tsk salt
Detta kokas upp, i den varma pickeln (tycker det är rätt kul att skriva, märks det?)
la jag ner en grovt skivad Birds Eye chili och två tunt skivade vitlökar.

Detta står och gottar till  sig under plastfolie när allt det andra blir klart!

Om det blev gott?  Gissa?

Jaa, jag råkade i alla fall glömma att jag VERKLIGEN inte ska ta stora portioner och att jag ABSOLUT inte ska fylla på tallriken.
Tur att desserten bara är fruktsallad!  

Men den får jag allt vänta med en stund, i tjockmaggen ryms inte ens en halv vindruva just nu...

Regniga dagar....

Förresten, så här ser mina  indiska chilis ut nu:  

och bakom de jättehöga jordärtskockorna har det börjat titta fram Blomman för dagen numera:  

Måste gå och vila, fy bubblan va mätt jag är, proppmätt faktiskt !

                           Pussen då   !

men här kommer grymma avslöjanden om mina kontakter med familjen Bernadotte.

Här gick jag en gång för många år sedan.

  (Ungefär där personerna på bilden går) 

Dör jag stod när jag fotade kom ingen annan än prins Bertil traskande.

Av förklarliga skäl gjorde han dock inte det igår.

Men tro inte att det är min enda kontakt med de kungliga, nänä!

När vi var barn anordnades ett veteranbilsrally och av någon anledning samlades de på fotbollsplanen vid vår skola.

En kompis till mig plockade då upp en fimp som Prins Bertil kastade. Den förvarade hon i en tändsticksask och jag fick titta på den!

Det är inte för inte ett av mina namn är Bernodotter! Önskar er alla en kungligt Trevlig Helg!

 Pussen då   !

Innan jag till slut med hjälp av mina underbara läsare bestämde mig för att ha de fina gambianska kläderna när jag ska på bröllop hann jag skriva efter två klänningar.

Jag hör till dem som faktiskt ofta är nöjd med det jag beställer. Men den här gången..

Den ena klänningen var så ful och missklädsam att jag baxnade och packade in den illa kvickt. Inte ens färgen stämde, istället för röd var den fult cerise-lila!

Den andra tänker jag behålla.

Men hur den som angav storlekar i det plagget tänkt kommer jag dock få grubbla över ett tag.

Eftersom den är gjord i trikå, tänkte jag att det inte gjorde något att jag fick ta en för stor storlek. Den skulle ju bara bli lite längre?

Så långt hade jag verkligen rätt. Storlek 48 sitter bra, inte ens löst.

Nu vill jag verkligen poängtera med emfas att jag inte har den storleken, faktiskt inte.   !

Men detta plagg, sitter som sagt bra.

Fast om man tänker att en person i storlek 48 vanligen troligtvis är något längre än jag, så kan jag inte låta bli att fundera hur kort en klänning kan vara?

På mig räcker den inte ens till knäna.

Och hur troligt är det att någon som är större och dessutom längre än jag skulle känna sig bekväm med en ”klänning” som slutar strax under rumpan?

Men eftersom jag gillar mönstret och färgerna behåller jag den som tunika och har den på idag, fast jag sprättade bort – Axelvaddarna!!!! först.           

Å herre min je, vilket meningslöst inlägg   !

                 Pussen då   !

är nästan det sorgligaste och starkaste jag sett på länge.

Den lilla flickan i mitten av filmen gör mig så sorgsen

http://vimeo.com/24155797

Hur kan det ha blivit så här?

att jag varit lite gnällig på sista tiden.

Troligen på grund av detta med att semestern bara tog slut så där helt plötsligt? För det spelar ju faktiskt inte nån roll att jag självklart visste datumet för dess slut. Det blev i alla fall en obehaglig och på något sätt helt oväntad  upplevelse!

Så här kommer saker som gör mig glad, varm och lycklig, huller om buller i en salig röra.

Att resa in i Stockholm med tåg söderifrån när jag varit borta ett par dagar eller så.

Årets första dopp, och alla de andra doppen också för den delen (blev nån förvånad?)   

Barn som sjunger och dansar, vår kulturskola brukar låta telningarna uppträda på torget, då står jag där med klump i halsen och tårar i ögonen, speciellt om det är en liten parvel som gör allt fel!

Makes leende  

Doft av: lavendel, nyöppnat kaffepaket  

bebis och hundvalpshuvuden, kokande svartvinbärssaft och grillat lamm. Samt förstås tvätt som torkat i sol och vind.

Att äta en frukostmacka med hemodlad solvarm tomat och basilika!

Skor som inte får mina eländiga fötter att värka.

Ljudet av: träskor mot grus på asfalt (fast det hörs inte lika ofta längre), studsande fotbollar på våren, skator som kuttrar med varandra inne i boet och när jobbdörren slår igen bakom mig : )

När jag tar mig tid att tänka efter hur många fina människor jag har omkring mig. En del i ”verkligheten” men också många på nätet, t.ex här.

De gånger när nätvänner blir synliga och helt verkliga utanför elektroniken, som när jag träffade Tonårsmorsa för ett tag sen, eller häromdagen, när jag bara kände igen Britta precis när jag kom ut från jobbet.

Det var härligt att se henne efter att ha tagit del av hennes tankar och liv i bloggen. Hon var lika varm och go som jag föreställt mig!

Jag har även träffat Mikaela, som jag lärt känna genom facebook.    

Att träffa någon jag inte sett på länge, familj eller vän och det bara känns som om man tar vid där man slutade sist. Också att se det hända med de unga i släkten, det är svårt att neka till ”blod är tjockare än vatten” ibland.

Mätta människor vid mitt köksbord som har tyckt om det jag bjudit dem på!    

Sönernas och min töntiga mer eller mindre interna humor.

Sist men inte minst:

                       Massor av kommentarer i min blogg!

                            Pussen då   !

Hemma är väl ändå alltid bäst!  

Snart är jag där...

           Pussen då   !