I jobbet:

De som SVÄLJER högt och ljudligt rakt i örat på mig, speciellt dryck.

Samtal som börjar med ett ettrigt: Jaha... De har alltid en misstänkt doft av trubbel.

De som ropar på hundar, barn, kollegor och äkta hälfter rakt i mitt öra.

Hemma:

Att skvalljuden från badrummet, på något märkligt sätt passerar sovrummet, fast det är ett kök emellan.

Att lägenheten är full av saker som egentligen ska vara någon annanstans. Vi är lika bra alla tre på att ställa/lägga/strössla ut pryttlar överallt i väntan på att de ska till källaren/soprummet/förvaringsutrymmen/Gambia!

Vi vänjer oss vid dem jättesnabbt och ser dem liksom inte efter ett tag.

Sen kommer det någon och besöker oss, DÅ ser jag plötsligt till exempel en TV som står mitt på golvet   !

Damen(?) snett ovanför som skakar sina lammskinn, sängkläder och vad som helst FAST hon ser från sin franska balkong att vi sitter där   !

Allmänt:

De som spottar ute på asfalt, betong och plattor. Än mer de som spottar på tunnelbaneperronger   Det är äckligt! (OM man MÅSTE göra sig av med saker ur munnen ute, kan man väl göra det i gräs eller jord där det sjunker ner?)

Ouppfostrade små fjanthundar.

OCH SÅ FÖRSTÅS....

RACERCYKLISTERNA I BLANKA TAJTA KLÄDER SOM INTE TAR HÄNSYN TILL NÅGON ELLER NÅGOT  ! (armeringsjärn i stilettmodell att köra in mellan ekrarna önskar jag mig i julklapp)

Men annars är jag glad och gullig nästan alltid faktiskt!

  Pussen då   !