Alla inlägg den 18 juli 2011

Ett allvarligt och inte alls skojigt inlägg

Kommentera (17)

Av Li-Lo - 18 juli 2011 20:13

blir det den här gången.

Du behöver inte alls läsa det om du är här för att bli road eller fördriva tiden.

Men är du intresserad kanske det kan ge dig tankar och insikt, i sådant jag hoppas du själv sluppit genomlida.

Plötsligt fattar jag hu mycket jag stängt av.

Jag inser också plötsligt att det gått mer än fem år. Så lång tid har jag blockerat, stängt av, undvikit att känna.

Min Öbo-son har levt ett tufft liv, med droger och kriminalitet som en "naturlig" följd av det.

All den smärta och sorg han orsakade mig och andra, blev till slut mer än jag kunde, orkade eller ville bära. Dagen efter hans 18-årsdag låste jag dörren och lät honom klara sig själv.

Samtidigt stängde jag vägen in till det innersta av mitt modershjärta och det har förblivit reglat sen dess. På så sätt har jag skyddat mig själv mot allt det tunga.

Jag är medveten om att det kan låta vidrigt och iskallt, men att låta en missbrukare få fri tillgång till din kärlek är värre och gör än mer ont.

Att blockera har fungerat, både för mig och andra i hans närhet.

Jag har inte kunnat ha ett öppet hjärta, utan att samtidigt känna empati och tycka synd om och tycker man synd om och visar empati med en missbrukare, blir man förr eller senare utnyttjad och får känna smärtan på nytt.

Visst har jag vaknat ibland och känt sorg och saknad så hjärtat, själen och klumpen i magen vridit sig i övermäktig tung, svart smärta.

Visst har samma smärta kommit över mig ibland helt oväntat då jag sett någon kille på stan som fått mina tankar och känslor att vakna till liv eller läst något som fått tankarna att virvla fritt.

Men jag har inte sänkt garden, jag har inte öppnat upp för att känna helt och fullt.

Min kärlek, den djupa, varma innerliga kärleken ger jag inte längre bort till någon. Den måste var och en förtjäna genom att vinna min tillit.

Värme, glädje, solidaritet och kamratskap delar jag dock gärna och lätt med mig av fortfarande.

Visst har sonen och jag umgåtts flyktigt under den här tiden och vi har visat varandra artig respekt och vänlighet för det mesta.

Nu har vi tätare och tätare kontakt, och att han följde med på min systers 60-års kalas, var ett stort och viktigt steg.

Jag fick nu chansen att vara ensam tillsammans med honom en halv dag på min Gotlandsresa, och bara vara, inte göra något speciellt. När jag kom hem kände jag att något hänt.

All denna inkapslade kärlek till honom börjar tränga fram igen. Minnen av vem han egentligen är och vår gemensamma bakgrund, hur kul vi kan ha tillsammans tränger på, fram och vill ut.

Det gör ont, förbannat ont.

Det är sorgligt, skrämmande, kallt, varmt och glädjande på en och samma gång.

Framför allt är det fullt av oro och tvekan.

Vågar jag?

Kan jag lita på att jag kan få vara Mamma till honom igen?

Har han VERKLIGEN bestämt sig för en varaktig förändring?

Kommer jag bli sårad och falla ner i bottendjupt mörker av sorg, oro och förtvivlan igen?

Är det värt risken, att få känna mig som en stolt, glad och riktig mamma igen?

OM det går åt pipan är jag stark nog att ta mig upp?

Helst skulle jag på något konstigt sätt vilja lägga mig i sängen i flera dagar och låta all den gråt och sorg jag lagrat komma ut, en gång för alla.

Det här får mig också att inse hur lyckligt lottad jag är, som har familj, vänner och arbetskamrater som stöttat mig, så mycket och så länge.

Inser också att det är en gåva att kunna ventilera, genom att skriva om det och att jag kan göra det utan att känna det minsta skam eller skuld för att livet blivit på det här viset för oss.

Jag tror, jag tror att jag vågar!

Att jag verkligen ska låta den här länge efterlängtade saknade känslan av innerlig moderskärlek sakta sippra in och ta mitt hjärta i besittning långsamt, sakta och försiktigt igen.

Min älskade son, din Mamma kommer att stötta dig i alla steg framåt du tänker ta, bromsa dig efter bästa förmåga när du gasar på mer än nödvändigt och vänta, vänta, vänta på att du ska få känna dig hel, stark och vuxen!

Vi är värda varandra, du och jag och självklart brorsan din!

Jag älskar Dig, din lilla plutt!