är lätt att glömma bort när man stressar runt i vardagen.

Igår tog jag en cykeltur (igen) för att dels få röra lite på mig, dels för att komma fram till sjön så småningom.

Det kryllade av folk på skogsvägarna. De flesta sprang eller cyklade, fort!

Det gjorde inte jag.

Min cykel (jo, jag har en kvar trots att någon elak, ondsint djävul till medmänniska har stulit min bästa) i kombination med mina uschliga knän tillåter inga höga hastigheter.

Jag är glad för det, men jag kände mig lite ledsen för att så få andra tar det lite lugnt och njuter. Att aldrig passa på att ta in den underbara omgivning man befinner sig i är lite ”slös” tycker jag.

Vid ett tillfälle ledde jag långsamt min cykel uppför en backe. När jag nått krönet, stod jag stilla en liten stund och bara tog in vad jag såg, hörde, kände doften av.

Jag kände hur präglad jag är av detta, hur stor del av MIG som är just den här sortens natur jag haft runt mig hela livet.

Jag tänkte på alla de som har ett annat ursprung och är uppvuxna och präglade av en annan natur och vardagsomgivning.

Vilken lycka det måste vara att få komma tillbaka!

Att åter få vara i det som är barndom, ungdom och minnen.

Sommartorr, solvarm barrskog.

Sån som knastrar för varje steg, doftar strakt av kåda och tusen andra underbara saker.

Jag fylldes ett ögonblick av så mycket lycka i både kropp och själ att jag nästan…

törs knappt skriva det..jaa, det var faktiskt nära att jag fick en helt sinnlig orgasm!

Om nu något sådant finns?

Cyklade vidare med ett fånflin och fortsatte VARA.

Pussen då   !