Nu är det gjort!

Jag har haft mitt lönesamtal. Det kunde jag lika gärna låtit bli känns det som.

Vi hade ju redan fått reda på att potten var extremt liten.

Vilka vår högsta-högsta chef anser är viktiga hade vi också fått klart för oss.

(liksom resten av svenska folket)

 Vi tar och satsar på dem som redan har och låter fotfolket/baspersonalen klara sig med småsmulor och glädjen över att slippa utanförskap?

Jag hyste ändå en fånig förhoppning, i och med att det prioriterade kriteriet för höjningar var ”skicklighet”, dessutom tänkte jag att gapet på nästan 3500 mellan mig och den kollega jag delar i princip alla arbetsuppgifter lika med skulle minska rätt rejält.

Som det nu blev täcker det väl hyreshöjningen och SL-korts höjningen, och då kommer jag kanske ändå kunna unna mig en lakritspipa eller två varje månad därutöver.

Jag var arg, sur och rejält besviken när jag åkte hem.     

Då var det faktiskt härligt att komma hem till sina nära och kära, speciellt när mina gullungar    var glada och på bra humör båda två!

Mambo-sonen för att han fått hem sitt bevis på att nu läst alla kurser som behövs, och är ”barnskötare” numera.

Gulle-Make för att de ringt från arbetsförmedlingen och bett honom att komma dit i morgon, för att träffa någon som behöver anställa.

Åh, det vore så kul om det kunde bli något av det!

Av bara farten rann den värsta syran av mig och jag svängde ihop en uppskattad middag.

Migrationsverket har vi kvar att tampas med. Någonstans har den värsta oron släppt, vi är ju faktiskt gifta ”på riktigt” och har inget att dölja. Kränkningen att bli ifrågasatt får jag helt enkelt svälja.

Jag hoppas att den känslan och förhållningssättet stannar kvar i mig, det var nog inte så roligt att vara Kära Make ett tag, jag blir gärna riktigt vresig och vidrig när jag är missnöjd med något som är utanför min kontroll.

Som tur är har jag en klok och snäll Make, som varit extra gullig mot mig.

Annars gullar vi mest med våra chilibebisar, bär dem ut och in och jag tittar med öm blick på de små gullbarnen som redan kommit.

Sen kan jag inte låta er vara utan ännu en glimt ur min vardag på jobbet:

– Vem ska jag tala med om jag vill påverka Islands regering så de puffar askmolnet till Libyen i stället? Om det ligger där, kan vi ju ta hem planen och det blir ett automatiskt flygförbud.

– Jaa, du kanske ska ringa till Islands ambassad?

– Det har jag redan gjort, men där förstår jag inte vad de säger och sen la de bara på. Äh, jag gör så här i stället. Jag åker ut till Arlanda på vinst och förlust! Hejdå!

Dåligt betalt eller inte, det är i alla fall SPECIELLT!

Pussen då   !

Jag gillar mycket av det som är nytt, verkligen.

Internet är jätteklämmigt, jag tycker det är bra att ha mobiltelefon och att det finns hemtjänstlarm.

Mikrovågsugn som plingar när maten är färdig när jag är jättehungrig är bra.

Snabba tåg och skoinlägg framtagna med datorskannade fossingar är fina grejer.

Digitalkameran är underbar, att kunna kasta alla skräpbilder, innan man betalat dyrt för att få se dem, super!

Tänk när jag betalde jättedyrt för att framkalla kollobilder tagna med en gammal Instamatic och fick en suddig och en annan jättesuddig bild på samma jävla får!

Jag har dock mindre till övers för en hel del annat som är nytt.

Det jag gillar allra minst är det finns för många val.

Pensionsfonder, elbolag, telefonbolag, taxibolag.

Light, lagom eller fett. TV-kanaler och fan vet allt.

Idag surfade jag in på en sida som bland annat säljer schampo.

Det blev jobbigt.

Nu måste jag tänka och fundera noga.

Är mitt hår:

Skadat?

Mycket skadat?

Mycket torrt och skadat?

Eller har jag till och med försvagat och sprött hår som behöver ett
omedelbart ingripande?

och

Vill jag rengöra på djupet? eller vill jag kanske bara blaska av det lite på ytan?

Ändå känns det som ganska enkla frågor.

När jag nu tänker mig att jag ska studera lite mer ingående vad de kan göra med mitt hår inser jag att detta med att tvätta håret inte är någon barnlek som jag hela livet gått och trott.

Har mina testar kanske gjort sig förtjänta av detta?

”Skäm bort ditt hår med Pure Hydration, en
vårdande formula med vit tryffel och pärlemor”

Eller kan det vara så att jag behöver lära stråna veta hut?

”Värmereparerande mjölk som reparerar hårfibern varaktigt, beskyddar håret och
gör det lättare att föna, med

Amidocell: förening av förstärkande Incell och Amidon, stärkelse som disiplinerar
håret.”

Att fler inte använder detta som på något sätt verkar kunna ändra även kroppen till det bättre förvånar mig mäkta:

”Rena linjer återvänder till catwalken och reducerar allt till det
yttersta. En harmonisk balans får kroppens konturer att skina
igenom. Renar Sebastians sinne och ger begreppet rent en
ny innebörd. Viktlösa och skinande. Vi pratar light schampo
och balsam. Produkter som renar och förbättrar hårets
tillstånd, med en viktlös, felfri glans. skyddar färgat hår.”

Att det dessutom renar håret är nästan mer än man mäktar med.

och när jag läser längre ner att det ger en ” multi-sensorisk upplevelse i duschen” funderar jag starkt på att slå till.

Dock kan jag ju inte förneka att namnet på detta lockar en smula även det..

“XXXX X-XXX Deep-Penetrating

Reconstructor med Resekit”

Fast trots allt är detta nog vinnaren:

”XXXX Catwalk Curl Collection Defining Shampoo
Den här specialdesignade sulfatfria formula preparerar
lockarna inför styling. Marinbotaniska ingredienser
som sjögräs och havsfänkål hjälper till att jämna ut
fjällskiktet och lugna frizz. Gurkvatten hjälper till att
behålla och definiera vackra och livliga lockar.”

Vem vill inte dofta havsfänkål och ha jämna fjällskikt i det lugna frizzet?

                          Kom tillbaka, snälla!!!!!!    

Pussen då   ! 

En av våra cyklar har stulits!

Åh, det är så lågt.
Om man nu måste stjäla kan man väl för fan ta något som är värdefullt, inte bara för den som blir av med det! Den här kan man inte sälja, det är inte ens idé att anmäla stölden känns det som.
Nyss betalt cykelängeln för att han skulle laga en punktering, en liten tur fick jag ta.

Migrationsverket

anser att vi måste komma på förhör intervju innan de kan bestämma om Make får stanna ett år till.
Tanken på att en annan för oss helt okänd person ska bedöma om vi älskar varandra eller inte fyller mig med irritation. Självklart är jag också lite orolig då man har hört skräckexempel på frågor som inte går att "svara rätt" på.
Är det verkligen ett jätteproblem i ett rikt land som Sverige, att det väller in personer som påstår sig älska en svensk medborgare på falska grunder?

På måndag

ska jag ha "lönesättande samtal" med min chef. Jag är helt emot detta sätt att fördela löneökningar.
Det är osolidariskt tycker jag.

Alla är inte likadana, alla som gör ett bra jobb kanske inte har förmågan att "prata för sig". Alla som kan "prata för sig" kanske inte alls gör ett bra jobb, men är jävligt bra på att framstå som om de gjorde det.
För mig känns det lite som att vara ett barn, som ska fjäska för fröken, berätta hur mycket bättre jag är än mina kamrater och försöka "bräcka dem". Fy faan!
Vet inte hur jag ska lägga upp det ännu. Jag tycker också att det känns ännu svårare, när min närmaste chef är en person jag gillar och har en bra relation till. Det vill jag ju fortsätta ha.

En person

jag tycker mycket om har ett helvete med sin fjortonåriga son, det är så plågsamt att se någon man gillar våndas. Jag vet ju precis hur det känns, och ändå känner jag mig helt förlamad och har ingen aning om vad jag ska ge för råd eller göra för att det ska kunna bli bättre. Jag minns den förlamande tröttheten och vilsenheten. Skola, soc, polis och alla de andra som var inblandade. Alla samtal, möten och allt ringande och skrivande utan gehör eller utan att något hände.

En annan person

jag gillar mycket har krångel med sin sambo som dricker mer än han ska, och bara viftar bort hennes oro, ilska och  ångest.
Jag vet att hennes svåraste tid är nu, fram tills hon fattat något sorts beslut. Efteråt, om hon bestämmer sig för att avsluta, kommer enligt min erfarenhet en stor trötthet, sorg och besvikelse.
Där minns jag att så många inte kunde ta till sig att man faktiskt sörjer, även om den man väljer bort är en "stor Skit".

En gång har man ju haft det bra tillsammans och trott på den relationen. Det är ju en person man älskat och kanske älskar fortfarande, men inser att man inte kan leva med.

Inte ens en puss får ni   ! Grrrrrrrrrrrrrrr

Dessutom

Har jag ännu inte fått den utlovade vinsten på 500 att handla för, trots att han LOVAT att skicka så jag skulle ha den i början på förra veckan...

Varför brast jag inte ut i gapskratt när jag gick på Västerlånggatan i morse ?

Kan det vara så att jag har blivit för gammal?

Är jag en torrboll?

Lite pryd och finkänslig?

Eller?

Kan det vara så att allt faktiskt inte automatiskt blir roligt,

bara för att det man formar det som en snopp?

Ler du?

Bredvid min arbetsplats kan man köpa dessa.

Jaha?

När är det lämpligt och roligt att äta dessa makaroner?

Jag har svårt att se en romantisk middag, där jag sitter mittemot min själs älskade och njutningsfullt krossar dem mellan mina yppiga röda läppar.

Årsmötet i Bagis Manshatarförening, ja där kanske. Men där är jag ju inte med lem medlem   

Det här däremot tycker jag det här är vädligt lustigt   

Pussen då   !

 

Jag är uppvuxen i en av Stockholms grannkommuner, men har alltid varit mycket i ”Stan”.

Min Mamma är uppvuxen på Söder och Pappa i Solna. De träffades som sig bör när det gäller Urstockholmare i deras ålder på danspalatset Nalen. (Regeringsgatan, mitt i city)

Min Far tycks ha varit synnerligen romantiskt lagd, eller kanske blev han riktigt, riktigt kär vid första ögonkastet?
Han erbjöd sig nämligen att eskortera min Mamma hem till Söder ”Jag ska ju ändå den vägen”. En knapp mil fick han traska sen för att komma hem.

Morfar fanns kvar på Söder tills jag var 9 år. Min Mamma åkte ofta dit och jag som inte gick på dagis eller fritids fick följa med allt som oftast. Jag åkte också med henne till ”Stan”, när hon skulle "uträtta ärenden" som det hette förr. Det kunde vara till Banken, Bokföringsfirman eller ibland när det skulle hämtas en liten lotterivinst på Penninglotteriets kontor.

Självklart också när man skulle köpa kläder eller skor, ibland bara till Söder.
Men det kunde lika gärna bli till exempel EPA eller PUB vid Hötorget. Till exempel när det var dags att för första gången klämma in de växande tonårsbrösten i en bysthållare. Mamma kände en ”tant” på PUB så det var dit vi begav oss.

 
Högst upp i PUB-huset kunde det hända att vi fikade, om en träff med Moster Asta stod på schemat kan man säga att det var obligatoriskt.

Systrarna drack kaffe, delade på en räkmacka och kanske en mazarin. De passade också på att röka där de satt, för det skulle de ju aldrig i livet göra på gatan!

 Min Mamma och hennes 10 år äldre syster tog de här stadsrundorna så länge de orkade, började i City och vandrade söderut. Det är en av de saker Mamma säger att hon saknar allra mest, att promenera genom stan, allra helst med sin lilla ettriga storasyster.

I tredje klass fick jag ta min julklappsslantar, en klasskompis och sätta mig på bussen till Skanstull för att handla julklappar på Åhlén och Holm där. Jag minns flera av klapparna jag köpte, men tvivlar på att de gjorde outplånligt intryck på mottagarna.   

På så sätt erövrade jag och många andra ugnar ”Stan” bit för bit. Resorna på egen hand blev längre och till mer avlägsna platser.
Vi vande oss att åka buss och tunnelbana, att ta oss fram till fots i ”Stan”.  De flesta av oss valde tidigt vilka delar och ställen vi hade som favoriter. Att bo i ”Stan” var inte speciellt märkvärdigt, de flesta gjorde det någon gång under ungdomsåren och en del bor kvar än.

Jag tror att det är därför vi inte riktigt fattar när det pratas om hur stressigt det är i Stockholm.
Det gäller nog i mycket högre grad alla våra ”inflyttade lantisar”, som känner att de måste hinna lära sig allt det som vi redan kan. (och som dessutom tror att det är pinsamt om man gör fel ibland)
Vi kan ju redan åka tunnelbana, rulltrappa och klämma oss ombord på fullproppade bussar.
Smarta som vi är har vi för länge sen fattat det meningslösa med att handla i ”Stan”.
Varenda förortscentrum har samma affärer med samma grejer.

I ”Stan” kan man flanera, åka in till för att äta eller dansa, gå på bio eller teater någon gång, men för det mesta håller vi oss där vi bor eller i alla fall på den sidan av ”Stan” där vi landar när vi tar tuben eller bussen från platsen där vi bor. 

Vi blir ju inte heller nervösa över att alla inte ser likadana ut eller pratar likadant.
Att en del är jättekonstiga, kanske har damkläder fast de är två meter långa och har händer stora som dasslock eller bara ett par shorts mitt i vintern, det tar vi med en axelryckning.
Köer står vi i om vi har lust, men för det mesta gör vi grejen en annan gång, eller också  har vi redan gjort den och kan avstå...

Vi är inte heller så skitnödigt angelägna om att passa in.
Varken när det gäller kläder, var och vad man ska äta, vi bor där vi trivs, oftast på samma sida av stan vi vuxit upp.

Ger blanka fasen i krystade trender och patetiska kulturyttringar.

I stället lever vi livet i och runt "Stan" och inser att ska det bli en stad som är värd namnet  så ska det finnas plats för just alla dessa märkliga beteenden, konstiga figurer och därutöver en massa vanligt folk av alla sorter.

Till och med inflyttade lantisar  som vi kan leva sida vid sida med!

Pussen på er allihop  inklusive alla lantisar...

Det finns lediga dagar och så finns det Lediga Dagar!

Idag har jag haft det sistnämnda.

Inte en endaste sak bestämt i förväg, inte en endaste liten plan att följa eller någon stor eller liten person som väntade sig något överhuvudtaget av mig!
Det är sådana dagar som fyller mig med frid och fröjd i själ och hjärta.

Ja, ni som har tittat in här förut vet ju redan att helgfrukost är snudd på heligt för  mig, idag inget undantag. Men det är inte alltid det finns två dagar gamla jordgubbar att svocsha runt i mixern med en banan och lite juice och is! Mums   

Sen kom min lilla pappa på besök, han ville ge Mambo-sonen en "dusör" för att han varit så duktig och klarat av sin utbildning!

Tillsammans traskade vi sedan de femtio metrarna till ett av hans andra barnbarn som fyllde trettio häromdagen och gratulerade! En fika där och sen for han hemåt (med lite stekt färsk torskfilé i ett knyte från mig)

Fnulade runt här hemma lite, sen satte jag mig på cykeln och trampade runt i hembygden lite planlöst.

Det finns en bra secondhand butik en bit bort, som jag klarar av. Inte fullproppat med grejer, ingen lukt av gammalt damm och rätt ofta snygga saker, men tyvärr är det ju sällan rätt storlek.

Framhjulet kärvade lite, så jag tog en sväng förbi Cykelängeln i Skarpnäck!   

Den mannen har ett hjärta av guld, magiska händer när det gäller allt som rör cyklar. Troligen har han även en ganska tom plånbok, eftersom han vägrar att ta betalt för småtjänster!
En liten dragning med en nyckel så var det fixat och mitt hjärta som vanligt fullt av värme efter ett besök hos honom!

Handlat lite, planterat om någon stackars chiliplanta som fortfarande trängde sina rötter i en mjölkkartong.

Bildkavalkad av växtlighet:

Såklart har vi ätit en god middag, den kan hända att jag slumrade en liten, liten stund innan jag lagade maten.

Nu har jag tagit en behaglig aftonstrospromenad med bästaste Nilla och hunden     hennes.

Lite slötitt på TV, en kopp the och en liten,liten godispåse i soffan, känns som en ganska  perfekt avslutning på en lmycket lyckad Ingentingdag, eller hur?

Pussen då   !

Endera dagen kommer jag säkert, att kanske eventuellt, minnas att det behövs batterier om man ska kunna fotografera.

Men jag tvivlar på att de supergulliga tomaterna jag köpt finns kvar då.  

Så ni får föreställa er hur jag från ett berg av olikfärgade småtomater lyckligt fyllt en påse med avlånga gula och röda samt runda mörkgrönröda! (Hemköp 30 spänn!!! kilot)

Nu måste jag bara bestämma vad jag ska ha dom till, för även om de är helt underbara att titta på så har dom ju en annan funktion också.

Färsk torskfilé till ett bra pris fick jag också med mig. Eftersom detta inhandlats på lunchen, gäller det nu att minnas att ta med dem hem. Misstänker att jag blir lätt impopulär om de blir kvar i kylen på jobbet över helgen.

De måste jag också tänka till lite på hur jag ska tillreda.

Min Jamaican Bell har bebisar, ska försöka låta dem växa färdigt och mogna riktigt innan jag plockar dem, hoppas de ska få lite styrka på så sätt.

De andra chiliplantorna avvaktar än så länge, två Apache har fått blommor, men ännu inga bebisar.

Bittertomaterna blommar men samtidigt tjurar och surar dom och envisas med att få spinn. Jag vill helst kasta ut dom, men då går minsann Make i spinn!

Hur man än vänder sig, har man akterstycket bak och andra ändan rakt föröver..

Om man inte är telefonist förstås, för då kan man plötsligt hitta muffen i urringningen!   

Jag vill också tydliggöra att jag självklart uppskattar jättemycket att pinna som en Chihuahua bredvid Moma.

                                Hon är ju ett riktigt guldkorn i tillvaron   !

Trevlig veckända och Pussen då    !

Jag tänker inte skriva om sådana som ligger nergrävda.

Inte heller om sådana man knaprar på för att få i sig näring. Fast nu känner jag att jag skulle kunna skriva en hel del om det!

Vilken njutning det är att slafsa på revbensspjäll, kycklingben, lammknotor och andra skelettdelar..

 MUMS! Helst ska det vara vad Pappa kallar ”krångliga ben”!

Nej nu ska det handla om  sådana man går, traskar, promenerar med.

Sådana är olika långa. Mina är inte det.

Långa alltså!

De är korta och numera ganska knubbiga, lite lätt lurviga med ganska gulliga gropar i knäna.

Dessa, framför allt det ena har passerat bäst före datum känns det som ibland.

Det beror troligen på bland annat detta:

Fotbollstjej, på den tiden när ingen hade hört talas om benskydd eller speciella grusskor.

Brevbärare, innan skor med dämpande sulor var uppfunna, det var i princip vilka pjuck som helst, bara de inte var för hala så man slapp glida nerför trapporna på Söder.

Ett fånigt försök att lära mig åka nedför backar med konstiga pjäxor när jag var runt fyrtio, dumt!

En miniskoperation, två Hallux valgus operationer med en himla massa haltande som följd.

(samt mer eller mindre ständigt ont i fossingarna trots detta)

Ja, ni fattar själva!

Men hur som helst så går jag en hel del på mina korta små ben, numera försöker jag gå minst en kvart innan jobbet. Ett dödfött försök att inte öka i vikt : (

Vissa dagar går jag en bit på hemvägen och somliga kvällar tar jag en promenad (eller en cykeltur på sommaren)

Det var en somlig kväll igår, då jag gick med Moma.

Moma är väl sisådär 15-20 centimeter längre än jag, samt cirkus 15-20 år yngre. Dessutom babblar vi oavbrutet när vi går, mest om mat!

Jag känner mig som en liten ivrig Chihuahuhavalp när jag pinnar på bredvid henne!

Fast jäklar vilken god min jag håller, hon anar ingenting (tror jag)  

Jo just det, det finns en annan skillnad på 15-20, men den är det jag som toppar.....Ja, jag menar kilon  , suck! 

Pussen då   !